En passande present?

Det första man får syn på när man går in i ett museum är ofta museishopen. Så även på Världskulturmuseet igår.  En bok lyste med ett särskilt skimmer, rätt i ögonen både på mig och H.

Allvarligt talat, han fick syn på den, fixerade den fullständigt med blicken och gick som hypnotiserad fram till den och tog upp den som om han aldrig sett något så intressant i hela sitt liv och började bläddra.

När vi gick därifrån hade vi två exemplar med oss i påsen – ett till oss själva och ett i present till skolan. Och när vi kom hem kastade han sig över den och började läsa.

Jag sa det jag tänkte; att jag hoppas att boken innehåller några berättelser som får honom att känna lite hopp när det är tungt (för det är alltid tungt att vara annorlunda och sticka ut från mängden), att han kan hitta några personer där i som han kan identifiera sig lite med och fortsätta våga vara den han är och att det är något positivt.

För jäkligt att man ens ska behöva köpa en bok med den baktanken, men han var iallafall helt trollbunden hela resten av kvällen och berättade om de olika öden som han läst om.

Det finns visst en för flickor som vågar vara annorlunda också, bra det.

Throwback på det sämsta sättet

❤ ❤ ❤

Så satt jag där igen med ett gråtande barn i mina armar. Förtvivlad gråt över omänsklig behandling på skoltid med sparkar i magen, provokationer och spydiga kommentarer. Allt på grund av att han klär sig som han vill.

Jag har inte hört ett ljud om det här förrän ikväll när allt brast. Kanske brast det på grund av trötthet och kanske är det lite överdrivet på grund av det, men händelserna är verkliga och killen som förut älskade att gå på fritids vill inte tillbaka dit. Att vi inte hört något om det beror bland annat på att de här händelserna kommer från en ny kille som börjat på skolan. En som enligt H säger sig själv ha blivit mobbad på sin förra skola.

Hannes får flashbacks till tiden på skolan i Oslo, som också innehöll alltför många dåliga situationer med fysiskt våld och mobbing, och det behövs inte mycket för att allt ska bubbla upp och rinna över. Han hade enligt egen utsago gett den här nya killen en smäll när provokationerna blev för mycket vid ett tillfälle. Jag kan inte förebrå honom för det.

Så nu kör vi på igen med mail till lärare och rektor (vet inte om man har begreppet Sociallärare i Sverige som man hade i Norge) och att försöka bygga upp Hannes till att fortsätta vara sig själv. Inte för att han vill ändra sig – När jag frågade om han nu känner att han vill vara mer som alla andra och klä sig mer likt dom var svaret ett blankt nej. DET ville han inte, men det han hellre ville var att slå den andra killen på truten för att han inte låter folk vara i fred.

Rätt snabb respons från skolan iallafall men det är ju höstlov nu så det dröjer lite innan något konkret kan göras tror jag; folk är ju faktiskt inte på jobbet nästa vecka och det får man väl bara acceptera. Hannes är inte heller på skolan för den delen; han är på gymnastikläger. Lika bra det.

Förbjuden glädje?

Jag kan inte låta bli, men när jag får veta att en av dom som gör livet surt för min son i skolan ska byta skola blir jag jätteglad. Helt egoistiskt skitglad. Nu hamnar problemet hos någon annan (för det kommer inte försvinna) men vi är ett bekymmer fattigare.

Och/men argumentet för Göteborg försvagas något eftersom skolsituationen just förbättrats. I övrigt inget nytt på den fronten.

Så himla glad!

Våld i småskolan

Så har det eskalerat. De små tjuvnypen, en spark här och där som kunde varit av misstag i en lek på skolgården (himla lustigt att just den personen skulle råka sparka till just min son – igen! Märkligt med sammanträffanden, men barn ni vet haha…) som blivit en vardag tog igår en ny vändning.

H fingrade på en klasskamrats penna, av ren nyfikenhet. Det tyckte uppenbarligen inte hen om, men istället för att säga ifrån så började hen slå H med sitt pennskrin. Hen slog så mycket att H tog skydd under hens bänk. Anledningen till att han inte tog skydd under sin egen var att det här var i slutet av dagen då eleverna ställer sina stolar upp och ned på bänkarna och ryggstödet hänger ner, plus att han hade ryggsäck på sig och helt enkelt inte kunde komma in under sin egen.

Men det hjälpte inte; hen fortsatte att slå med pennskrinet och började även sparka H i huvudet under bänken, där han satt för att ta skydd. Hen sparkade i nacken, i pannan och på kinderna, så pass att H bet sig i kinden av misstag, och hen slutade inte förrän läraren kom ner och undrade vad som stod på och fick det att sluta. Vid det laget grät H såklart och ville bara därifrån, så läraren fick inte chans att prata med honom. Som tur var mötte han en vän i fyran där ute som fick tröstat honom.

Det är en rad saker här som är mycket störande, och en del som är bra i sin eländighet.

Det som är bra är att det hände. Hur hemskt det än låter så har det det positiva med sig att det är ett konkret fall som går att rapportera (vilket vi gjort). Tjuvnyp och småsparkar är svåra att få uppmärksamhet kring, det här är ingen tvekan om att det har hänt.

Visst kan man säga att H började det hela. Men vad gjorde han? Han petade på en penna. Att det andra barnets första reaktion på det inte är att fräsa ifrån (eller ännu hellre säga det vänligt men bestämt), utan att börja slåss är ett jätteproblem. Att hen sen accelererar våldet till att omfatta sparkar är jäkligt illa, och att hen inte förstår hur allvarligt det är med våld mot huvudet är ofattbart. Dom är faktiskt 7 år och går sitt andra år i skolan, det här är inga små dagisungar som larvar runt.

En annan störande faktor är att den som sitter bredvid H inte gjorde någonting. Ja förutom att flina och säga ”Kan någon ge mig en biostol”. Hen tyckte uppenbarligen att det var mycket underhållande med lite skolvåld så här på eftermiddagen.

Det finns ett större problem här än det enstaka barnet, och det är situationen i skolan. H’s lärare är fantastisk. Han har ett oändligt tålamod, är så otroligt glad och positiv och tror i grunden gott om alla verkar det som. Han gillar H mycket det märks, och det förstår jag. H är smart, kan tala för sig, argumenterar väl inom saker han behärskar, han räcker upp handen, står på led (för det mesta…) och har stor kapacitet helt enkelt.

Men han är ”bara” en lärare. Inte psykolog, beteendevetare eller socionom. Hans yrkesval i livet är att lära ut grundläggande färdigheter till små barn inom alla skolämnen, inte att uppfostra dem eller ta hand om deras dåliga hemförhållanden eller arbeta med deras psykosociala färdigheter generellt. Det är det föräldrarnas uppgift att sköta, och ta hjälp av den stödapparat som finns – sociallärare, socionomer, BUP och andra, för att ge sitt barn en bra start.

Men eftersom han är en så god och bra människa så försöker H’s lärare att lösa allt det här, så förutom en dålig situation i klassen (för det är inte bara H som är utsatt) ser jag en risk för en utbränd lärare.

En utbränd superlärare.

Om jag fick välja fritt bland alla lärarna på skolan hade jag alla dagar valt honom som lärare åt H för han är så toppen, och jag vill inte att han ska försvinna. Så idag har jag tagit det här vidare till inspektören på skolan (ansvarig för den sociala miljön bland eleverna 1-7), som inte hade hört om det här tidigare. Hen skulle prata med H’s lärare så dom får upp några handlingar på planen framöver och något blir gjort.

Det är många dimensioner; en dålig situation för H, att det tydligen allmänt blir hårdare klimat i klassen (på grund av bland annat H’s nemesis) och därmed sämre arbetsmiljö för H’s lärare som vill så väl och försöker så mycket, risk för en utbränd lärare med allt vad det innebär för honom personligen och för alla de som älskar honom i skolan.

Något måste göras, jag har börjat genom att lyfta det till inspektören på skolan och försöker se till att H’s lärare får mer stöd. Vi får se an i nästa vecka hur det går.