Det första man får syn på när man går in i ett museum är ofta museishopen. Så även på Världskulturmuseet igår.  En bok lyste med ett särskilt skimmer, rätt i ögonen både på mig och H.

Allvarligt talat, han fick syn på den, fixerade den fullständigt med blicken och gick som hypnotiserad fram till den och tog upp den som om han aldrig sett något så intressant i hela sitt liv och började bläddra.

När vi gick därifrån hade vi två exemplar med oss i påsen – ett till oss själva och ett i present till skolan. Och när vi kom hem kastade han sig över den och började läsa.

Jag sa det jag tänkte; att jag hoppas att boken innehåller några berättelser som får honom att känna lite hopp när det är tungt (för det är alltid tungt att vara annorlunda och sticka ut från mängden), att han kan hitta några personer där i som han kan identifiera sig lite med och fortsätta våga vara den han är och att det är något positivt.

För jäkligt att man ens ska behöva köpa en bok med den baktanken, men han var iallafall helt trollbunden hela resten av kvällen och berättade om de olika öden som han läst om.

Det finns visst en för flickor som vågar vara annorlunda också, bra det.