Slakteriet i Varekil

Det kom sig att vi bestämde att vi skulle handla med oss hamburgare hem från slakteriet i Varekil i fredags. Och att den tanken kom var för att vi handlat där när projektet i Varekil skulle ha midsommarlunch, och deras hamburgare var jättegoda.

Så vi åkte dit. Jag trodde det var något betydligt enklare än vad det visade sig vara – nämligen en fantastisk charkuteributik mitt ute i ingenstans.

Att man kan beställa hundratals hamburgare och hämta ut där visste jag, men jag visste inte att dom hade massor av goda korvar, alla tänkbara sorters biffar och kotletter och en massa annat. Det var en fullskalig charkuterist, väl bemannat bakom disken och gott om folk i butiken.

Så förutom att jag köpte de 10 hamburgarna jag tänkt blev det en liten extragrej som jag blev nyfiken på – en salami som såg ut som en Delicatoboll i både storlek och form med tryffelsmak och täckt med något gulvitt som smakade ost. Vansinnigt gott till kvällens glas med Prosecco som avnjöts lite senare.

Utanför butiken satt två småkillar vid en släpkärra med majskolvar på och sålde för allt vad de kunde. Jag tänkte köpa fem men dom hade specialpris med 65 kr för 6 st, och eftersom dom var så driftiga att dom själva föreslog det som en mycket bättre deal för mig (snarare för dom, eftersom jag bara behövde 5 majskolvar…) och var så glada och allmänt sköna så tog jag såklart den dealen.

Vi åt majsen till hamburgarna, och det var jättegott. En helt annan smak än de förkokta vakuumförpackade man vanligtvis köper, och väldigt ljusa och fina i ”köttet”. Och dom var så stora, så det hade räckt med tre 🙂

Och majskolvarna, precis som köttet, var odlade uppe i Varekil.

Två driftiga killar och en släpkärra full med majskolvar av tiptop kvalitet!

Hus med havsutsikt med nära till kommunikationer?

Vår väg kommer så sakteliga närmare det gula huset som vi har som platskontor. Väldigt nära kan man säga. Så nära att sprängningen igår i bergsknallen bredvid (ca 5 m från huset) reducerade huset med ett rum…Alla människor var utrymda med god säkerhetsmarginal eftersom sprängningen var så nära huset så det var ingen fara för liv eller hälsa för någon, och det var ju lämpligt.

Men ingen hänger läpp för att huset blivit lite decimerat, nej ring efter städhjälp för att torka av allt damm, spika för de inblåsta fönsterrutorna (nu sitter dom i dunklet och äter lunch…), flytta ut kontorsplatserna från det förlorade rummet till konferensbordet i stora rummet och så på’n igen ba’.

Huset är inlöst av Trafikverket för det står mitt i den blivande vägbanan och ska därmed ändå rivas, men kanske inte riktigt än och kanske inte riktigt på det viset…

Jag gick en tur på vårt vägbygge och kollade läget idag, och visst börjar vägen ta form, det syns ju tydligt att det kommer en väg här!

Om ett drygt år, that is…

 

Midsommarlunch på bygget

Ja det är ju midsommartider och dags att ha midsommarlunch för alla de goa gubbarna som jobbar och sliter uppe på vägbygget på Orust.

Alla var där. Eller, iallafall var ”alla” bjudna; konsulten som har projekterat hela vägen, entreprenören som ska bygga den och vi från Trafikverket, byggherren.

Och jag langade burgare. I regnet förstås, det var ju midsommarlunch ändå. Inte vilka burgare som helst, utan dom här var köpta uppe på slakteriet i Varekil och var riktigt fina, 200 g prima Varekilsko i ogrillat tillstånd.

Grillen var placerad i en öppen container som är lite fixarbod på bygget. Innan vi drog igång flyttade dom på dieseltanken som stod där, tack för det.

Grillen är i full gång!

Kön ringlade stundtals lång och alla verkade nöjda.

Vi hade räknat med 36 pers, två burgare till vardera, dvs 72 st. Och det blev 3 över. Bra beräknat tycker jag. Tillbehör som sig bör och vattenmelon till efterrätt.

Kul att stå och steka burgare till alla och stå och småprata med dom lite, det blir oftast inte så mycket tid till det när det är jobb för dom är så upptagna hela tiden. Och det blev inte de långa samtalen här heller – glufs glufs, i med två hamburgare, lite dricka, svälja (nästan), tacka för maten och så upp i dumpern igen för att köra några timmar till.

Livet på en byggarbetsplats.

Utanför komfortzonen

Foto: Trafikverket.se

Så här långt i mitt yrkesliv har jag i stort sett jobbat med att driva projekt i en eller annan form; först i emballagebranschen på Volvo Logistics, sen i industriprojekt på IndustriPlan i Asker och så småningom på Multiconsult inne i Oslo. Därifrån gick jag vidare till Teknologisk Institutt med spännande EU-finansierade produktutvecklingsprojekt och sen som projektstyrare på Jernbaneverket innan jag började på Trafikverket för ett år sen.

Emballage -> Smältverk -> småföretagare -> Staten med järnväg -> Staten med väg och järnväg. Ganska stor variation ändå. Och så har jag drivit några eventprojekt också bara för att det var kul.

Så jag är inte främmande för att sätta foten i något som jag inte kan över huvud taget (ett klaver tex?), nej det är snarare en vana vid det här laget; nytt jobb = ny bransch. Att vara utanför komfortzonen är min vardag, och nu tar jag det till nya höjder (eller djup, beroende på hur man ser på det).

För nu bygger jag väg, något jag inte har gjort förut. Pippi-style tänker jag ”Bygga väg har jag inte gjort förut, det kan jag säkert” och kastar mig ut när jag får frågan om jag kan tänka mig att driva ett vägbygge på Orust. Jag kan inte säga nej, jag klarar inte att missa en chans att prova något nytt, skulle inte stå ut med mig själv om jag drog mig in i mitt skal och sa att jag inte ville. Så nu bygger jag väg på södra Orust.

Väg 160 överblick
Vägen mellan Säckebäck och Varekil ska byggas ny

Det är väg 160 mellan Säckebäck och Varekil som ska få ny sträckning; 4 km närmare bestämt, och den nuvarande vägen ska bli gång-och cykelväg.

Väg 160
Foto: Trafikverket

Vid avfarten till Säckebäck (kringlan nästan nederst i bild) börjar den nya vägen vika av från den gamla.

Så går dom parallellt över åkrarna innan den viker av vid nästa kringla och går in i berg.

Där har vi börjat spränga, och så går vi över en liten äng och sen in i mer berg som ska sprängas och göras plats för en 8 m bred väg med ett körfält i varje riktning.

Så småningom kommer vi upp till Varekil där vårt projekt tar slut med en gång-och cykelbro över Varekilsån.

Många boende i området tycker det är synd att vi slutar söder om Varekilskorsningen – det är en olycksdrabbad korsning som verkligen behöver ses över, men det kommer inte bli en del av det här projektet. Jag vågar knappt tänka på hur lång processen är för att ”få med” något sådant – förmodligen är vi klara för länge sen innan det har kommit med i någon plan ens.

För tyvärr tar sådana här saker enormt lång tid. Just här har vi Natura 2000-område (särskilt skydds-och bevarandevärdigt område) och då får man inte göra vad man vill direkt. Nä, vattendomar och miljödomar behövs för att få verka i området, och vi i det här projektet har ganska omfattande krav på verksamheten, vad vi släpper ut, hur vi påverkar marken osv.

Så för mig som inte byggt väg förut är det en ny värld med alla regler för vad man får och inte får göra, vad man ska göra och framför allt vad man skulle ha gjort (mycket av den varan just nu kan man säga). Jag lär mig massor varje dag – både om det rent faktiska kring hur det funkar att bygga väg och om administrationen och byråkratin runt om.

Vem vet, om några år kanske jag kan det här – och vad ska jag då hoppa på?