WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

EuroPride i Göteborg

Precis som förra året (och säkert flera år före det) deltar Trafikverket Göteborg i Pride. Eller EuroPride som det är i år = Sverige är värdland för festivalen och har två festivalhuvudstäder, Göteborg och Stockholm.

Jag har lagt en del energi på att försöka få mina kollegor att gå med, men med magert resultat. Men jag har försökt iallafall, och en person kom från min grupp iallafall och totalt blev vi väl en 15 st inkl barn och anhöriga. Rätt slött av en organisation som har flera hundra personer anställda i Göteborgsregionen. Men bättre än Stockholm iallafall, där Trafikverket lade ner sitt deltagande pga bristande engagemang…

Hannes hade ny klänning dagen till ära, sydd i ett så skört tyg, att även om den var klar i torsdags fick han inte lov att ha den i skolan på fredagen för att jag var rädd att den skulle gå sönder innan idag.

Men nu har han haft den på sig och nu är det bara att köra den i botten 🙂

 

Maken fullt utrustad med Trafikverket-väst, flaggor i topp och en trasig ballong på huvudet. Vad annars?

 

Samling på Heden, sen vandring via Nya Allén och så upp på Avenyn till Götaplatsen. Massor med folk som vanligt, kul att gå och några kända ansikten längs vägen dessutom!

Men livet utanför Pride fortgår som vanligt, och det betyder barnkalas imorgon för Hannes’ del, och med det ett behov av att köpa present. Så mitt i paraden avvek jag och han och tog en snabb sväng in till Panduro Hobby för att köpa de glitterpennor klasskompisen önskade sig (i en fullständigt öde butik…) och sprang snabbt ut och anslöt till vår plats i paraden igen. Mycket tidseffektivt.

Pride 2018 är avslutat för min del.

Bryr du dig om barn? Gå PRIDE då för bövelen!

Under hösten har vi deltagit i PRIDE, en kurs arrangerad av Fosterhjemstjenesten för folk som vill bli fosterföräldrar.

Tre gånger har vi samlats, ett tiotal par av olika sammansättning, nationalitet, bakgrund och yrkesliv. Varje runda har varat ca 10 timmar och vi har diskuterat, sett film och gått igenom mer eller mindre jobbiga teman kring det att vara fosterbarn, att få sitt barn omhändertaget att vara fosterfamilj och en mängd annat. Den stora behållningen av PRIDE för mig personligen har varit faktakunskapen om socialtjänsten och de goda diskussionerna vi haft.

Jag har lärt mig mycket om hur socialtjänsten fungerar map skydd för barn, och hur dom arbetar när det kommer in en bekymringsmelding om att ett barn far illa. De kan komma från polis som tillkallas till lägenhetsbråk, från läkare som ser oroväckande skador, från skola eller barnehage utifrån beteende eller vad barnet själv säger. Det de flesta inte vet är nog att man själv kan göra en bekymringsanmälan till barnevernet tex för att man själv har det tungt (pga sorg, att man har en svår ekonomisk situation eller annat) och inte förmår ge barnen den omsorg de behöver under en period. Det betyder inte att barnevernet kommer med blåljusen på och snappar till sig de små, utan tvärtom kommer det en (som jag uppfattar det) god hjälpordning på plats för dig just så att du ska kunna ha kvar barnen men få stöd, tex med avlastning en del helger.

En annan sak jag fått med mig som jag värderar högt är insikt i och ökad förståelse för den biologiska familjen som får sitt/sina barn omhändertagna. Det är ju inte helt svartvitt att dom är dåliga föräldrar, utan det kan vara en ekonomisk situation, psykiska problem osv. Men visst, en del människor behandlar ju sina barn så illa att dom för länge sen förbrukat sin rätt att ha dem hos sig, det ska sägas. Men mitt perspektiv har vidgats iallafall och det är alltid nyttigt.

Sen har PRIDE rent allmänt varit en bra kurs för mig som har barn. Att diskutera och reflektera kring barns behov, vad som är bra omsorg, vad är uppfostran och när går det över i bestraffning, vad är en trygg miljö för ett barn, hur hanterar barn osäkerhet osv osv. Inga konkreta svar såklart men goda frågeställningar och bra diskussioner där alla delade med sig av egna erfarenheter, bra och dåliga.

Efter varje träff har kursledarna varit hemma hos var och en och gjort djupintervjuer för att lära känna oss alla ordentligt och se om vi är lämpliga att placera behövande barn hos. Utan att veta säkert känns det som att de försöker ta reda på om vi känner oss själva och varandra, om vi har skakat ut liken ur garderoben och klarar påfrestningen det innebär att ha ansvar för fysiskt eller psykiskt skadade barn.

Visst, man ska inte gå PRIDE och ta av kommunens resurser om man inte seriöst är intresserad av att ha fosterbarn, men om man är inne på det spåret rekommenderar jag det verkligen. Det är en bra genomgång av dig som omsorgsperson – vad har du för lik i lasten, hur hanterar du det, hur påverkar det eventuellt din förmåga att ta hand om ett barn, hur ser ditt sociala nätverk ut, kan du ge barn stimulans för att utvecklas till självständiga och trygga individer, och hur trygg är du själv förresten?

Mycket nyttigt, iallafall för mig!

PRIDE 1

När man ska bli fosterförälder finns det ett program som heter PRIDE som ges av Fosterhjemstjenesten, och som man varmt rekommenderas att följa. Det är totalt tio samlingar med varsitt tema som ska gås igenom, och efter varje samling är det en hemuppgift till nästa gång. Hemuppgifterna relaterar till temat som varit, och kan tex beskriva scenarier som man sedan ska diskutera kring, eller så är det rena frågor om ens egen uppväxt, familjeförhållanden osv. Det tar tid att svara på frågorna, men det är intressanta frågeställningar och väl värt tiden.

De som håller i kursen här i Oslo är Fosterhjemstjenesten. De har på sitt ansvar att rekrytera fosterfamiljer och utbilda dem för att stå rustade om (när) det finns behov för en utplacering. När det blir aktuellt med en utplacering arbetar de tillsammans med Barnevernet för att finna en bra matchning mellan barn och fosterfamilj. Det har visat sig av erfarenhet att föräldrar som gått PRIDE-kursen har mindre benägenhet än andra att ångra sig när man väl har ett fosterbarn, sannolikt för att man är bättre förberedd.

PRIDE står för Parents’ Resources for Information Education Development och är ett amerikanskt program. I Oslo är de tio samlingarna sammanlagda till tre helger, och den första helgen behandlades följande temata:

1) Introduktion till PRIDE

Vad är PRIDE, hur fungerar programmet och vad är meningen med det?

Vad är skillnaden mellan fosterhem och adoption och varför behöver en del barn bo i fosterhem?

Genomgång av de centrala paragraferna i barnskyddslagen.

Vad krävs av ett fosterhem och vad får man tillbaka?

2) Att arbeta i grupp

När ett fosterbarn är placerat är det inte så att saken är avslutad. Det är kontinuerlig uppföljning av fosterfamiljen med hembesök från barnevernet och fosterhjemstjenesten fyra gånger om året, det ska i mesta möjliga mån ordnas med umgänge med de biologiska föräldrarna ett antal gånger om året, om det är barn i skolan har man en särskild dialog med skolan osv. Det är en hel grupp människor involverade kontinuerligt i en fosterfamilj. Det finns en anledning till att de kallar det ”offentlig familj”, för det blir det.

Samlingen handlar mycket om att planera och lägga tillrätta för en trygg vardag för familjen och fosterbarnet.

3) Att möta barns behov av trygghet

Här blir barnets utvecklingsstadier gått igenom och hur viktigt närhet och tillhörighet är. Att alla barn, och speciellt barn som haft det svårt, har behov av trygghet och närhet.

Igår var Fosterhjemstjenesten här på sitt andra hembesök. Den här gången var det intervju av oss båda, en timme var, om hela vår uppväxt från födseln fram till vi träffade varandra. Var man kommer ifrån, hur barndomen var (intressen, kompisar, vardagsliv), skoltiden både i och utanför skolan, uppväxten, tonåren, hur man blivit den man är, relation till vänner och släktingar mm mm. Jag som älskar att gå på jobbintervju och bara prata om mig själv hela tiden stortrivdes naturligtvis. Egokick att någon är så intresserad av en, det händer ju inte så ofta.

Vilka pusselbitar de drog ut av det hela och hur det eventuellt gör att vi passar som fosterföräldrar återstår att se 🙂

Att vilja bli fosterförälder

I lokaltidningen häromdagen stod följande annons:

” ”Isabell” på 7 måneder har allerede erfart hva rus er. Hun er født med abstinenser og har hatt en strevsom start i livet. ”Isabell” er forsinket i utviklingen, men i sitt midlertidige fosterhjem viser hun at hun utvikler seg positivt når hun får god omsorg. Hun trenger en ny mamma og pappa hun kan vokse opp hos. Hun skal treffe moren sin 4 ganger i året.”

Nästa stycke handlar om ”Mari” på 1 1/2 år som varit utsatt för omsorgssvikt, ska träffa sin mor 2 gånger om året och det finns möjligheter för adoption på längre sikt.

”Omar” är tre år och har bott med sin psykiskt sjuka mamma, har ingen kontakt med faren, möjligheter för adoption.

Och så vidare.

De här annonserna från Fosterhjemstjenesten i Oslo kommer då och då, alla med samma hjärtskärande innehåll men på ett väldigt neutraliserande sätt, och dom har naturligtvis en huvudfråga;

”Kan dere bli den nye familien til noen av disse barna?”

Ja det kan vi. Och det vill vi. Och vi är i processen för att förhoppningsvis få bli den nya familjen till något av de här barnen. Eller något annat barn som vår familj passar för och som vill vara hos oss, stanna hos oss, vara en del av vår familj, det tredje barnet. Men det går trögt, och hur otroligt frustrerande och paradoxalt det än är så är den här trögheten för barnens bästa. I längden.

För när man ska bli fosterförälder är det en ganska omfattande process från det att man själv bestämt sig att man vill bli det till det att man faktiskt får ha ett barn hos sig. Det första som händer efter att man tagit kontakt är att man får papper att fylla i med allmän bakgrundsinfo, skicka in polisintyg som (förhoppningsvis) visar att man inte har något på sitt samvete och läkarintyg som visar att…ja jag antar att dom vill veta att man tror att man kommer vara i livet tillräckligt länge för att kunna följa ett barns uppväxt. Sen kommer dom på hembesök och ger en massa bra information samtidigt som dom väl får sig en bild av hur det är hemma till vardags, och om man fortfarande är intresserad/intressant efter det får man gå på kurs.

Kursen heter PRIDE, vilket står för Parent, Resources for Information, Development and Education, och går över ca 3 månader. 10 temaer ska man igenom för att verkligen rannsaka sig själv och sitt innersta ur alla aspekter och fundera på om man verkligen har tänkt igenom det här med att ha fosterbarn ordentligt. Den verkar mycket bra och väl upplagd så jag glädjer mig till att få gå den. Men det blir inte förrän i oktober.

Och vid nyår när kursen är klar är det ju inte rätt på heller; det ska ju vara en god matchning mellan vår familj och barnet. Det vill säga att det kan dröja ett helt år innan vi ens kan tänka oss att vi har någon hos oss.

Allt det här är ju i barnets bästa, och det är ju det som gör att det är uthärdligt. Klart att man ska granska den blivande fosterfamiljen (en sjukt hög andel av alla fosterbarn blir sexuellt utnyttjade i sina fosterhem eller använda som arbeskraft, man kan ju bara föreställa sig hur det hade varit om kontrollerna varit färre och sämre) och se till att dom verkligen verkligen är redo för sin nya roll. Men för mig är det oerhört frustrerande att bara se tiden gå och annonserna i tidningen kommer med nya barn hela tiden. Nya barn som lider, fler fall av omsorgssvikt, alkoholism och fler barn som går förlorade.

Jag gråter över den långsamma processen och alla barn som väntar och väntar. Jag vill bara säga till dom att jag väntar också.