Bamse funkar, så är det bara

Jag tror ju i min enfald att Bamse är för ”små” barn, och därmed betraktar jag mina barn som ”stora”. Visst märker man att 8-åringen är begränsat intresserad av att krama Bamse, men det är klockrent för en sexåring, det är helt klart.
Så snart Bamsemelodin (Heja Bamse, starkast är vår Bamse, men han tycker inte om att slåss) börjar ljuda i högtalarna vid poolen, och folken i Bamse/Skalman/LilleSkutt/Vargen – dräkterna börjar gå runt flockas barnen och undrar vad kul som NU ska hända??!! Och det händer ungefär samma varje gång; antingen är det Bamsegympa i lilla poolen (=vattengympa för barn) eller så samlas man på gräset och sjunger bamsesången. På alla nordiska språk, med tillhörande rörelser.
Det är helt enkelt magiskt.

image
Vattengympa med Vargen (Bamse hade visst ledigt det passet)

H syns till häger i bild i gröna badbrallor och ljust hår. Mycket entusisastisk och hänger med i alla rörelser.
Och i slutet av varje seans (i brist på bättre ord) är det dags att krama Bamse och de andra efter smak och behag. Då bildar barnen fina köer utan trängsel där de väntar tålmodigt på sin tur att få sig en klem.
image

Hannes vill inte släppa taget om Bamse – så pass att Bamse skrattade och lät honom hålla fast en stund till…

Och är det inte Bamse-relaterade aktiviteter så är det clownerna från TUI 2 Entertain som håller aktivitetsnivån hög bland barnen.
image

Clownmålning och posering med tillhörande dräkter direkt efter vattengympan. Hannes var mycket entusiastisk och bryr sig inte det minsta om sin storebrors uttalade aversion mot alla de här aktiviteterna (”NÄHÄ, DET vill jag i VART fall inte vara med på”) och kastar sig rätt i. Han var rätt rejält besviken att han inte fick behålla kläderna på, kan man säga.

image

Adam kör lite mer mellow-stilen och står i kö för att få en ballonghund, som han sen leker med i timtal, och tar med den på middagen på kvällen.
image

Åsså ansiktsmålning. En fjäril på varje kind.
Dom vet vad dom gör här på resorten, och jag vill gärna säga att jag tycker de gör det väl, barnen älskar det. Och om barnen älskar det så gör vi föräldrar det också, så enkelt är det.
Heja Star Tours / Fritidsresor!! Och reklamsången är awesome – Heja Elton John!!

Nära-grotta-upplevelse

Ca 15 min bilväg från hotellet har vi ett 4 km djupt grottsystem med mängder av stalaktiter och stalagmiter. Och en earth cache också med intressanta frågor. Den här grottan, Grotta di Nettuno, har vi täntk åka till ända sedan vi kom hit, och idag blev det äntligen av. Nästan. Eller, det var inte vårt fel att det inte blev av.

Vi hade hört att de första turistbussarna var där ca halv elva och att då var det mycket fok där. Mycket fok vill man ju gärna undvika om det går, särskilt i fantastiska droppstensgrottor som är så nära en sakral upplevelse jag klarar av att komma, så vi var där strax efter tio i morse. Men det var ingen annan, förutom en handskriven lapp som sa ”Idag öppnar grottorna kl 11”. Fast på engelska och italienska då förstås. Men det går fint, för vi hade ett ärende uppför berget också, upp förbi en militärstation som ligger där.

image

Hela den slingriga vägen upp och så hela vägen runt basen (eller vad det är), sen var vi ute vid spetsen, bara vi och stupet nästan. Men barnen har hajjat det där med att inte springa och skutta längs stup nu, så det går mycket bra och kontrollerat för sig.
Vackert och dramatiskt var det också, de där militärerna kan det där med att roffa åt sig bra utkiksposter och arbetsplatser med fin vy från personalmatsalen.

image

Men det var en grotta som väntade där nere, så hej och hå och ge sig iväg ner till den.

image
Bara H, för de andra tog en genväg (som mycket riktigt blev en senväg) genom buskagen och stenrösena. Och ormarna mamma.

Så, Grotta di Nettuno, 650 trappsteg ner och så lika många upp. Där emellan en fantastisk droppstensgrotta. What could possibly go wrong?

image
De första 200 trappstegen var synliga från toppen

Vi började gå. Gick ganska fort och ganska bra; fin dimensionering av trappstegen (men så hade det ju visst tagit tio år att bygga trappan också). Vackra vyer och otroligt höga och branta klippor som trapporna är byggda längs med och mittemot. Många platser att stanna till och ta kort eller skita i att ta kort och bara njuta av det fantastiska att man kan befinna sig längs bergväggen här utan att behöva klättra i den lösa kalkstenen som lossnar för ingenting.

image

image

Väl nere skulle vi bara betala entréavgift (bloody €40 för oss alla fyra!!) och gå in och lära barnen om droppstensgrottor och kalcitavlagringar. Tur att vi hann ta det längs vägen ner och vid de otaliga droppstenar vi såg längs vägen, för när vi kom ner såg det ut så här:

image

Alla står och väntar. På jultomten? Nä, bättre än så, på ett fungerande betalningssystem. Vi skandinaver häpnar över uppvisningen i ineffektivitet. Vi väntade ca 20 min, och då hann assistenten (hon som står med händerna på höfterna vid det bruna skranket) springa upp och ner två gånger med en låda som väl är kassaapparaten fast elektronisk, det konstaterades att det inte var någon signal, och alla vi stod och väntade. Istället för att ta betalt (inga kort, bara cash), räkna folk och göra en enkel lista för att få lite flyt på folk, så lät de turisterna vänta, till slut tröttna och vända uppåt utan att ha sett grottorna. Vi höll ut ca 20 min, men det var många som gick under tiden.

Men lobbyn till grottorna var inte så illa den heller

image

image

Så det fick duga.  

Dagens torn

Jodå, ingen dag utan torn här på Sardinien, så det blev ett idag också. Söderut den här gången, Torre de Argentina. Har inget med landet Argentina att göra, men väl med argentum som man tydligen bröt här på ön till för inte så länge sedan (30-40 år). Och inget torn utan en fin väg dit, för det är ju det som är hela vitsen – att göra något, ta sig någonstans, se något annat än poolen/stranden och upptäcka omgivningarna.

Och kidsen är med, dom springer och skuttar och är väldigt på hugget. Och svårt att vara något annat med de här utsikterna?

image

image

image

På rymmen från hotellet – igen

image
Vi har åkband

Vi är ju på All Inclusive, och när man kommer första dagen får man åkband av StarTours personal. Det åkbandet sitter sen på handleden resten av resan och visar att man har rätt att gå och glufsa i sig och hämta mat och dryck lite när man vill. Gratis. Eller, betalt i förhand snarare.

Men vi tar våra åkband på turné och känner oss som märkta rymlingar ungefär – banden säger att vi hör till ett hotell och texten avslöjar exakt varifrån vi har rymt. Men det gör inget.

Idag rymde vi norrut, till Stintino, som vi hört skulle vara fint och ha en fin strand. Vi har en fin strand på hotellet också, inget fel på den – solstolar också till och med, men det kryper lite i kroppen av att vara på samma ställe hela tiden.
För somliga med vissa hobbies går vägen från Baia de Conte till Stintino via Torre de Bantine Sale på ett helt naturligt sätt. Och en av de bästa grejerna med hobbyn blev återigen bevisat – att den för en till ställen man aldrig annars hade kommit på att ta sig till (på gott och ont, men mest gott). Det här var ett fantastiskt ställe med underbar stenbadplats, historiskt torn, en vik med en segelbåt i (ja jag vet att den inte alltid ligger där) som påminner mig om min dröm – att ha en segelbåt och segla i Medelhavet tills jag tröttnar.

image

Idag fick vi nöja oss med att plaska lite i vattnet (badkläderna var i bilen för vi var ju på väg någonstans, heeelt fel approach men så blev det), ruska om lite i stenrösena med en pinne för att skrämma ut ormarna innan vi sticker in händerna, och så se på ett torn. Jag inser att jag glömt ta kort på tornet, men det var så alldagligt att det inte var nåt konstigt med det. Det finns ju som sagt 7000 av de tornen här på ön, så….

På vägen till Santino åkte vi förbi stora områden med solpaneler, så jodå dom tar vara på lite av gratisenergin i allfall, gott att se.
Resten av dagen gick mest i sol och bad.

image
Rymlingen är på stranden

Och på vägen hem blev det ett torn till och en gåsmarsch på ca 4 km totalt. Glada barn som skuttade och sprätte hela vägen upp och hela vägen ner. Tornet var från 1500-talet men hade blivit påbyggt med en trappa i modern tid (andra världskriget) och ett litet extra utkikstorn. Klart vi måste gå upp hela vägen för skrangliga cement-och tegeltrappor bara för att det går, och jag fick se min första fladdermus – dvs inte bara höra.

image

Allt i allt en mycket mycket bra dag. Fast vi fick skit från H som missade Fun Break 13:30, så det får vi väl skärpa till imorgon gissar jag, man kan inte räkna med förlåtelse varje gång…

Bad!

Äntligen blev det sol och värme så det blev stranden idag. Iallafall på förmiddagen tills vi frös tasken av oss i blåsten och även kidsen ville gå in för lunch trots det pågående slottsbygget. Jo även en åttaåring tycker om att bygga sandslott, det är bara ett större fokus på de tekniska lösningarna som hur vallgraven är konstruerad och skyttevärnen placerade (dom lärde sig något igår!), för att inte tala om den dolda dörren in i borgen. Det är alltså inte ett sandslott, utan en (sand)borg ur vilken det kommer alla möjliga aliens, skylanders, pirater och andra figurer. Sandslott 2.0 kan man säga.

Men det är alltid tid att slåss mot vågorna och hindra dom från att komma in till stranden. Fascinerande faktiskt hur länge man kan hålla på med det i det iskalla vattnet.

image

Pga vindarna spenderades eftermiddagen runt poolen. Jag vägrade konsekvent att hoppa i, trots den gassande solen och perfekta vindläget (palmerna tog blåsten och det var optimal fläkt där uppe), ända tills badgalningen Adam varit i för fjärde gången sa ”Men det hade varit så kul om du också var i bassängen mamma”, och det dåliga samvetet kom fram. Jag är en tråkig och feg mamma och min son vill att jag ska vara med och leka. Så jag badade. Men fy frrrrrr vad det var kallt. En optimistisk skylt sa 22 grader men jag tror inte det var en grad över 20. Well, jag har badat iallafall, det är härmed bekräftat.

I övrigt låg jag mest och läste min bok – Good Omens av Neil Gaiman. Världens bästa författare, fy vad jag skrattar hela tiden. Smart, fyndig och en god berättare, vad mer kan man begära? 

Vi äter och äter

När solen är framme och temperaturerna på topp så stannar man i sin all inclusive-bubbla, dvs inga utflykter. A-Lex verifierar min gissning att man går upp ca 3 kg på en vecka om man inte passar sig. Och det är inte så himla lätt att passa sig. Idag var tredje frukosten som sett helt identisk ut alla dagar, så man börjar känna igen den och den första förtjusningen har gått över. Äggen är grönkokta, så är det bara, och jag väljer inte havregrynsgröt när jag är på semester (inte till vardags heller om sanningen ska fram), och allt vitt bröd är inte lika gott. Så frukosten nu liknar vanlig helgfrukost – mackor, fast med gorgonzola och mortadella på och med chokladcroissant till efterrätt. Och vattenmelon. Men det finns såklart mycket annat att välja på också, konsten är att begränsa sig.

Det finns en separat barnbuffé i lagom höjd också (dom har tänkt på ALLT), och där kan det vankas lite vad som helst. Fiffiga sätt att bli av med gårdagens rester till exempel; H åt pommesfrites-omelett till frukost idag – varje barns dröm?

image
Pommesfrites-omelett. Japp, det finns, hos Star Tours!
image
Ganska välbehållen efter tre pankisar och elva muffins...

Vi har sagt till kidsen att dom får välja lite fritt vad dom vill äta, så länge dom inte bara äter efterrätt. Mat först, efterrätt sen. Men det där med mat kan man tänja lite på och ändå vara på rätt sida om reglerna. Tex genom att först äta tre pannkakor till frukost som mat och sen ta minimuffins till efterrätt.
Elva stycken, närmare bestämt – en bedrift i sig att få i sig det…

Men det ser rätt likt ut dag till dag. Den där blancherade spenaten, kycklingbitarna, hälleflundran som är i tunna bitar och smakar lite torkat och överkokt, kalamaresen, pizzorna, de olika pastarätterna….Jag tror inte man behöver vara här så väldigt länge innan man är döless på matutbudet. Det blir lite av en sport att hitta det som är unikt just den här måltiden. På lunchen idag var det svärdfisk. Det smakade….som lite torr och kall kyckling fast i fiskkonstistens? Och jag som hört så mycket om den sardiska sjömattraditionen. Den verkar inte vara närvarande här riktigt. Men det är kanske inte så lätt i stordriften som ändå måste hållas. Faten byts ut ofta och det fylls på länge, det tar inte slut bara för att klockan närmar sig stängning, det är fräscht upplagt och överlag mycket bra ordnat. Det är bara jag som är lite kräsen med maten.

Men konceptet funkar – barnen är supernöjda med maten (det går stort sett i pommes frites, pizza och pasta…) och förstås efterrätterna. Och läsk till maten varje dag om man vill – himmeriket!!! Fast det intressanta är ändå att dom inte väljer läsk jämt, utan rätt ofta juice.

Tuff tillvänjning när vi kommer hem igen…

Vi går utanför all-inclusive!!

Efter turen till Punto Giglio igår var det dags för Fun Break för H. Den första dagen regnade agentskolan lite inne och dom pysslade istället, så de skulle ta agenteriet igår istället, varför vi småsprang lite tillbaka till bilen för att hinna till hotellet för lunch och Fun Break.

A nekar kategoriskt till att gå på Fun Break – det är ju bara barn han inte känner där (medan H konstaterar att han inte känner någon där, suckar djupt och säger ”Då får jag väl skaffa några kompisar där då” och hivar sig på), så vi andra gick till poolen. Jag hade bikini under klänningen för att vara beredd ifall andan föll på, men det kunde snabbt konstateras att den inte skulle komma att falla på i första taget. Iskalla vindar tillsammans med ropen från folk som hoppar i ”Å fyyyy”, ”Hoppsan vad kallt det var”, ”Mamma jag vill inte bada” osv gjorde att jag klarade av att hålla mig från att hoppa i.

A och O kunde inte låta bli, så de beväpnade sig med snorkel, cyklop och simfötter. Resultatet fem minuter efter att de hoppade i var detta:

image

1 stk huttrande kille insvept i ett badlakan med ett dubbelvikt över sig för att försöka få upp värmen. Men det är ju folk i bikini som ligger och solar, så det går!
Sen sprang han och O iväg och spelade tennis medan jag dåsade i solen, fullt påklädd och med en tjock handduk som täcke.
Fun Break var slut halv fyra och då drog vi in till stan, dvs Alghero. Otroligt fin gammal stad med intakta skyddsmurar och gammal men välhållen stil.

image

image

Vi hittade Algheros enda cache utan problem (den är i bilden ovan faktiskt, om än på långt håll), strosade bland gatorna, tog en fördrink på ett ställe och middag på ett annat. Pasta. Gigantiska portioner, inga barnvarianter här inte:

image

Needless to say var det ingen av oss som åt upp sin portion. Gott var det och trevlig personal, men inte värt priset. Så går det när man går utanför den trygga ”gratis” All-inclusive-sfären…

Upptäcker närområdet

image

När vi kom igår regnade det lite mellan solstänken, men det var ingen jättekris – vi hade ju kollat på Yr att det skulle vara lite dåligt onsdag-torsdag. Och när vi kom till hotellet var det ju sol-ish så det var inte så farligt. Det blåste ganska bra, fast varmt och det är ju bra. Synd bara att det var så blåsigt och svalt (16 grader enligt mobilen, något varmare enligt kroppen) att det inte var så väldigt frestande att bada ens för barnen.

Men det regnade inte när vi gick runt på området och spanade in var de yttre gränserna var, och då är man ju glad och tacksam som skandinav. Jo det kom lite regn sen på kvällen, men det spelade inte så stor roll för oss som varit uppe sen halv fyra på morgonen och däckade i en stor hög klockan åtta…

I morse var det fortfarande molnigt, kallt och blåsigt, dvs inget badväder alls, så tack och lov att vi hade bil. In med oss och iväg för att utforska närområdena.

Första stopp var Torre de Bollo, ett torn av ett slag som det tydligen finns 7000 stycken av. Sju tusen (miljarder?)!! Det blir ganska många torn per kvadratmeter på den här lilla ön som väl är en trettio mil från topp till tå… Vad dom var till för? Ingen vet. Men när man ser dom ligger det nära till hands att tänka vakttorn eller hur?

På vägen tillbaka till bilen (efter att vi besökt cachen och jag blivit av med min TB som jag haft sedan jag var i Gävle i juni…) stannade vi på en vacker sådär höstöde medelhavsstrand; liten, med en tillbommad taverna i ena änden, otroligt fint. Där blev det bada av för barnen; plask och lek ganska länge, jakt på fiskar och stenar, och så skulle dom slåss mot tidvattnet som hälsade på märkbart.
image

På vägen tillbaka till lunchen på hotellet stannade vi till vid ett annat torn. Ingen cache, ingen anledning att gå dit egentligen, men vi gjorde det iallafall. Och vilken grej!
Det första tornet, Torre de Bollo, var som en hög avsmalnande cylinder i sten med några ”luckor” upptill och en pinne som stack ut. Ingen väg in, helt stängt och ouppnåeligt, mycket gammalt och allmänt häftigt. Det här andra namnlösa tornet hade ett stort hål i sidan ca 3-4 m upp till vilket man kunde klättra upp halvvägs på ett stenröse och resten på tornväggen. Vilket vi gjorde, O först, barnen sen och jag sist.
image

Och jag kan säga att Keen-sandaler är bra till mycket, men några klätterskor är det inte. Alldeles för trubbiga och sitter alldeles för löst på foten. Men det var ju inte så högt och O var uppe och hjälpte till, så det gick fint.

Där inne var det fler än vi som varit i de senaste seklerna, men det var ändå välbevarat. Ett stort golv, två eldstäder, utkiksfönster med fantastisk utsikt och en trappa upp. Men den vet man inte hur bra den håller så där gick gränsen för upptäckarglädjen idag. Efter en liten stund var det dags att klättra ner igen, på lite skälvande ben – det är ju lätt att klättra upp men värre att klättra ner som bekant….