När vi kom igår regnade det lite mellan solstänken, men det var ingen jättekris – vi hade ju kollat på Yr att det skulle vara lite dåligt onsdag-torsdag. Och när vi kom till hotellet var det ju sol-ish så det var inte så farligt. Det blåste ganska bra, fast varmt och det är ju bra. Synd bara att det var så blåsigt och svalt (16 grader enligt mobilen, något varmare enligt kroppen) att det inte var så väldigt frestande att bada ens för barnen.

Men det regnade inte när vi gick runt på området och spanade in var de yttre gränserna var, och då är man ju glad och tacksam som skandinav. Jo det kom lite regn sen på kvällen, men det spelade inte så stor roll för oss som varit uppe sen halv fyra på morgonen och däckade i en stor hög klockan åtta…

I morse var det fortfarande molnigt, kallt och blåsigt, dvs inget badväder alls, så tack och lov att vi hade bil. In med oss och iväg för att utforska närområdena.

Första stopp var Torre de Bollo, ett torn av ett slag som det tydligen finns 7000 stycken av. Sju tusen (miljarder?)!! Det blir ganska många torn per kvadratmeter på den här lilla ön som väl är en trettio mil från topp till tå… Vad dom var till för? Ingen vet. Men när man ser dom ligger det nära till hands att tänka vakttorn eller hur?

På vägen tillbaka till bilen (efter att vi besökt cachen och jag blivit av med min TB som jag haft sedan jag var i Gävle i juni…) stannade vi på en vacker sådär höstöde medelhavsstrand; liten, med en tillbommad taverna i ena änden, otroligt fint. Där blev det bada av för barnen; plask och lek ganska länge, jakt på fiskar och stenar, och så skulle dom slåss mot tidvattnet som hälsade på märkbart.

På vägen tillbaka till lunchen på hotellet stannade vi till vid ett annat torn. Ingen cache, ingen anledning att gå dit egentligen, men vi gjorde det iallafall. Och vilken grej!
Det första tornet, Torre de Bollo, var som en hög avsmalnande cylinder i sten med några ”luckor” upptill och en pinne som stack ut. Ingen väg in, helt stängt och ouppnåeligt, mycket gammalt och allmänt häftigt. Det här andra namnlösa tornet hade ett stort hål i sidan ca 3-4 m upp till vilket man kunde klättra upp halvvägs på ett stenröse och resten på tornväggen. Vilket vi gjorde, O först, barnen sen och jag sist.

Och jag kan säga att Keen-sandaler är bra till mycket, men några klätterskor är det inte. Alldeles för trubbiga och sitter alldeles för löst på foten. Men det var ju inte så högt och O var uppe och hjälpte till, så det gick fint.

Där inne var det fler än vi som varit i de senaste seklerna, men det var ändå välbevarat. Ett stort golv, två eldstäder, utkiksfönster med fantastisk utsikt och en trappa upp. Men den vet man inte hur bra den håller så där gick gränsen för upptäckarglädjen idag. Efter en liten stund var det dags att klättra ner igen, på lite skälvande ben – det är ju lätt att klättra upp men värre att klättra ner som bekant….