En till sväng till sanddynerna

Det var för kallt för att ligga vid poolen på förmiddagen, och det var högljudda protester mot att ta bilen och åka ut på en GC-tur. Samtidigt höll jag på att få spunk av att ligga vid poolen och huttra, så efter visst mäkleri lyckades O få det till att vi iallafall kunde gå ner till sanddynerna och härja lite där.

Vi blev rätt så sandblästrade i den hårda vinden, men det stod helt klart att det inte bara var vi som gått ner i brist på poolväder – det var HÄR allt folket var!

Folkvandring på stranden vid Maspalomas

Hopp och skutt i sanddyner, några skojiga bilder fick jag iallafall!

Årets första dopp

Det är aldrig försent för årets första dopp- även om det så är Juldagen. Nä det blev inget dopp i somras, även om det var nära den där varma kvällen i seglarskolan.

Men nu, men den kalla vinden rätt så stilla, var det alltså så behagligt sy det var möjligt även för mig att uppbåda det nödvändiga modet för att komma i vattnet. Det hjälpte väl att poolen idag kommit upp i 24 grader också.

Men dunjackan är aldrig långt borta 😁

Roque Nublo

Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?

Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)

En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!

Men eftersom den

  1. ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
  2. vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)

så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!

Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.

Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.

Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.

Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.

Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.

Vår lunchplats längs stigen

Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…

Roque Nublo sticker upp genom skogen

Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.

Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.

Utsikt norrut från foten av klippan

Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.

Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av  bilden?

Hur häftigt som helst.

 

Sanddyner

Det här är väl första gången jag åker på en semester utan att över huvud taget kolla upp någonting whatsoever om stället ifråga innan avfärd. Det var bara en slump att jag läste på informationen från TUI innan jag gjorde sista dagen på jobbet, och såg att det var ett papper man skulle ha utskrivet och fick gjort det. Att pappret fortfarande inte har behövts är en annan femma; det kanske kommer när vi ska hem, vem vet.

Men, folk har visst varit på Gran Canaria före mig och inte kunnat låta bli att ge några tips iallafall. ”Miniöknen i Maspalomas” var ett av dom. Eller…ja, det var det enda tipset faktiskt. Verkar inte som att folk är så vetgiriga när dom är här. Anyway, miniöken it was, eller som det heter; Maspalomas Sand Dunes.

Och det är rätt coolt – i allra sydligaste spetsen av ön, sydost för att vara noga, ser man ett ljusare område på kartan. Det är Maspalomas Sand Dunes; sand som enligt legenden (och kanske sanningen, vad vet jag) flugit hit från Sahara och bildat sanddyner. Och med tanke på att jag vet hur långt den där Saharasanden kan flyga så ser jag ingen anledning att betvivla den teorin när vi praktiskt taget är granne med Sahara.

Det är alltså en liten miniöken.

Rätt stor för att vara mini men ändå överblickbar så man slipper känna paniken över att man är fast mitt ute i öknen. Och med havet i betryggande närhet.

Vägen dit går över en oerhört bekväm strandpromenad. Och ja, det finns en massa cacher längs den, vilket helt plötsligt ökar chanserna att jag intresserar mig för sanddynerna med x% (fyll i valfritt belopp) 🙂

Fem stycken för att vara exakt.

Ja jag vet, collaget visar bara fyra och jag vet inte riktigt varför; har väl blivit slarvig med min dokumentation. Eller det har jag varit länge förresten, det var länge sen jag fotade varenda en.

Iallafall så gick vi längs strandpromenaden med barnen avstickandes i diverse buskage efter vägen på given signal av typen ”Här kan väl ni gå och rota lite i buskarna, det kan inte vi vuxna göra för det skulle se konstigt ut, men om ni barn gör det är det helt okej” och så rotar dom, letar och finner.

Och alla är lyckliga.

I övrigt kan jag instämma med de som rekommenderade miniöknen; det är ett otroligt coolt och rätt annorlunda ställe. Och eftersom vi är mitt i ett turistghetto är det bitvis nära till glass och förfriskningar som får livet att kännas allmänt toppen.

Barn med glass och spring i benen är glada barn

 

Flugjägaren

De fångar fjärilar och har innanför nätet under studsmattan, de plockar blåmusslor och har i glas i köket och de bär runt på skalbaggar i skogen.

2016-07-03 Skalis

Men det här är nog rekordet så långt. Hannes kom in stolt som en tupp med en snigel på en snäcka i ena handen och en *trumvirvel* nyfångad FLUGA i den andra.

2016-07-11 Flugjägare

Det där lilla han håller mellan tummen och handen är alltså en fluga som sprattlar vilt för att komma loss. Han har fångat de själv med bara handen, och den är oskadd. Iallafall flög den iväg efteråt…

Upptäcker närområdet

image

När vi kom igår regnade det lite mellan solstänken, men det var ingen jättekris – vi hade ju kollat på Yr att det skulle vara lite dåligt onsdag-torsdag. Och när vi kom till hotellet var det ju sol-ish så det var inte så farligt. Det blåste ganska bra, fast varmt och det är ju bra. Synd bara att det var så blåsigt och svalt (16 grader enligt mobilen, något varmare enligt kroppen) att det inte var så väldigt frestande att bada ens för barnen.

Men det regnade inte när vi gick runt på området och spanade in var de yttre gränserna var, och då är man ju glad och tacksam som skandinav. Jo det kom lite regn sen på kvällen, men det spelade inte så stor roll för oss som varit uppe sen halv fyra på morgonen och däckade i en stor hög klockan åtta…

I morse var det fortfarande molnigt, kallt och blåsigt, dvs inget badväder alls, så tack och lov att vi hade bil. In med oss och iväg för att utforska närområdena.

Första stopp var Torre de Bollo, ett torn av ett slag som det tydligen finns 7000 stycken av. Sju tusen (miljarder?)!! Det blir ganska många torn per kvadratmeter på den här lilla ön som väl är en trettio mil från topp till tå… Vad dom var till för? Ingen vet. Men när man ser dom ligger det nära till hands att tänka vakttorn eller hur?

På vägen tillbaka till bilen (efter att vi besökt cachen och jag blivit av med min TB som jag haft sedan jag var i Gävle i juni…) stannade vi på en vacker sådär höstöde medelhavsstrand; liten, med en tillbommad taverna i ena änden, otroligt fint. Där blev det bada av för barnen; plask och lek ganska länge, jakt på fiskar och stenar, och så skulle dom slåss mot tidvattnet som hälsade på märkbart.
image

På vägen tillbaka till lunchen på hotellet stannade vi till vid ett annat torn. Ingen cache, ingen anledning att gå dit egentligen, men vi gjorde det iallafall. Och vilken grej!
Det första tornet, Torre de Bollo, var som en hög avsmalnande cylinder i sten med några ”luckor” upptill och en pinne som stack ut. Ingen väg in, helt stängt och ouppnåeligt, mycket gammalt och allmänt häftigt. Det här andra namnlösa tornet hade ett stort hål i sidan ca 3-4 m upp till vilket man kunde klättra upp halvvägs på ett stenröse och resten på tornväggen. Vilket vi gjorde, O först, barnen sen och jag sist.
image

Och jag kan säga att Keen-sandaler är bra till mycket, men några klätterskor är det inte. Alldeles för trubbiga och sitter alldeles för löst på foten. Men det var ju inte så högt och O var uppe och hjälpte till, så det gick fint.

Där inne var det fler än vi som varit i de senaste seklerna, men det var ändå välbevarat. Ett stort golv, två eldstäder, utkiksfönster med fantastisk utsikt och en trappa upp. Men den vet man inte hur bra den håller så där gick gränsen för upptäckarglädjen idag. Efter en liten stund var det dags att klättra ner igen, på lite skälvande ben – det är ju lätt att klättra upp men värre att klättra ner som bekant….