Äntligen sommar

Morgondopp

Så är det äntligen riktigt sommarväder, uppåt 30 grader. I löve it.

Bara det regnar emellanåt så vi inte får den där fruktansvärda brandrisken. Här på Västkusten regnade det en hel del förra helgen, så förutsättningarna för brand är väl lite sämre än på andra håll, men några dagars hetta så är det kört. Hoppas på regn imorgon.

Mitt projekt med att bli en badtant går rätt dåligt. Jag avskyr att bada i för kallt vatten, men jag kände mig väääldigt modig i morse när jag, O och H var nere vid halv åtta och tog oss ett dopp. Det var…hur är det man säger…UPPFRISKANDE….just det, det var det. Dvs rätt kallt, men det gick utan att fötterna domnade och otroligt skönt efteråt. Jag måste bli en badtant.

Det var för övrigt en riktig badtant nere samtidigt som oss, en som såg ut och agerade precis som en badtant ska. En veteran i badrock, badmössa och tofflor, som lugnt vandrar ner på stranden, droppar badrock och tofflor utan att stanna upp nämnvärt. Så går hon rätt ut i vattnet utan att tveka tills vattnet är i höfthöjd ungefär, då hon lugnt lägger sig bakåt och doppar sig. Simmar en stund, lugna metodiska tag (hon tycker uppenbarligen inte att det är så kallt som jag tycker), vänder sen om, går upp, badrock och tofflor på och går hem lika lugnt som hon kom ner. Min idol.

Somliga av oss har ju inte semester än, så några timmar med kontorsarbete var nödvändigt innan det fick bli en mycket tidig fredag, och sen på’t igen – ner till stranden. Gott om plats på stranden närmast oss, lite mer folk på piren och stranden längre bort, och jag törs inte tänka på hur mycket det är på Vita Sand nere i Åsa centrum, men här är det inget problem att hålla avstånd.

Storavik i Åsa

Hade ju varit trevligt att ha gäster, hade ju varit trevligt med besök från Oslo, Stockholm, Hälsingland eller andra ställen, men nej. Efter pratet om att vilken blodgrupp man har påverkar hur man klarar Covid-19 så blev jag (om möjligt) ännu mer försiktig. Tankarna nu är visst att personer med blodgrupp 0 klarar sig bättre än dom med A, för A saknar motstånd mot något som 0 har. Blodgrupp B pratar man inte ens om för det är så få (0+A är 85% av Sveriges befolkning), men det är sannolikt samma för dom fast ett annat motstånd som B saknar. 0 är tydligen grejen. Jag har AB, så då är det väl två saker jag saknar då, och det kanske inte är så käckt.

Upp i huset en stund medan dagen svalnar (25 grader fortfarande kl 20), sen ett kvällsdopp. Fler än vi som tänkte samma sak.

O och H badade, men inte jag. Jag är ju ingen riktig badtant, så jag passade. För svalt i luften, säkert inte mer än 23 grader och svalkande fläkt.

Grimeton radiostation

Då eftermiddagen såg ut att innebära regn var det inte aktuellt med en vandring till, utan vi drog till med ett världsarv i området istället – Grimeton radiostation. Den avfarten har man åkt förbi massor av gånger när man kört E6 söderut och alltid tänkt att man ska göra ett besök, men det blir aldrig av. Förrän idag.

Ser det deppigt ut? Det är inget fel på bilden, det var regnigt och grått, faktiskt illustrerar den mycket bra min känsla för stället. Inte blev det bättre när inträde för oss fyra (två vuxna + en tolvåring och en tioåring) blev 560 kronor….men har man sagt att man ska gå in så har man. Och jag tror det här är ett ställe som gör sig bättre i fint väder. Till exempel kan man göra små morse-jaktrundor (gå runt med en låda och scanna in morsesignaler som blir ett ord tillslut) och mer avancerade rundor (som kostar extra, den med morse ingick i entréavgiften) och så går man mellan olika hus som visar delar av radiohistorien.

Väldigt fina interaktiva utställningar, där man kunde lära om morsekod, och även skicka meddelanden mellan sig. Vilket barnen snabbt upptäckte…

Dom förklarade också rätt bra hur radiovågor fungerar, med exempel som ibland var lite konstiga – man skulle lyssna på en radiovåg och sen kunde man trycka på en knapp så fick man höra en fågel som lät nästan likadant. Eh ja, så det finns fåglar som låter som radiobrus, vad har det med det här att göra? Mer relevant (? intressant iallafall…) var det att höra ljudet från Saturnus.

Och så fanns det ett café och en museishop såklart. På cafét fanns det förstås (trumvirvel, tack!) RADIOKAKA, vilket faller lite platt när ingen numera vet vad radiokaka är för något, men det finns många far-och morföräldrar där ute som kanske blir lite nostalgiska.

Interaktiva utställningar

Caféer är bra, för där kan man sitta inne och bli ordentligt varm. Haken var bara att just när det regnade som mest tröttnade H på att sitta inne och ville gå ut på den där morserundan…och inte kan man vara den tråkiga föräldern som vill sitta med sin kaffekopp (även om det är vad man helst av allt vill), utan nejdå lillepluppsegubbsen, klart man springer med ut.

Och så var man blöt igen, trots att man torkat efter den förra rundan då man sprang mellan husen.

Blöt är ju normalt inget problem, men när man bor i tält blir det helt plötsligt så väldigt viktigt att hålla sig torr, så då är den här typen av uteaktiviteter inte jättejippi.

Men men, all good things must come to an end, så även vårt besök på Grimeton och värmen i fiket. Och jag tror inte jag kommer tillbaka hit, och jag tror inte heller jag kan rekommendera ett besök såvida man inte är extremt radiointresserad – och det beror faktiskt bara på den höga inträdesavgiften. Det var helt enkelt inte värt så mycket pengar.

Bexellstigen

Efter ännu en regnig natt hade vi förmånen att vakna torra även den här dagen. Men det är allt blötare under liggunderlagen. Lite demotiverande när det regnar så mycket, men är samtidigt helt ok med tanke på att vi själva är torra och har gott om mat, så det löser sig.

Dagens mål var Bexellstigen, en 6 km lång stig i bitvis backig terräng, men som har något helt fantastiskt att visa mitt här ute i den Halländska vildmarken – Stenar med inristade visdomsord och ordspråk på! Tydligen över 700 stycken!

Även den här stigen ingår i Åkulla Bokskogar, och då går den såklart genom jättefin skog…

Man får gå en bra bit innan man kommer upp till stenarna, det är bitvis lite brant och man får klättra mellan stenar, men för den som inte vill det går det att köra bil och gå en betydligt enklare väg in till själva stenarna.

Dom kallas ”Bexells talande stenar”, och är riksdagsman Alfred Bexells verk. Varför han lät göra ristningarna (som sysselsatte två stenhuggare i sju år!) råder det delade meningar om; någon menar att han var orolig för det svenska språkets förfall, andra att det var något välgörenhetsarbete för att hålla stenhuggare sysselsatta.

Vilken anledningen till att han lät göra det än är, så är det en väldigt märklig och fantastisk installation mitt i skogen. Det är inte bara ordspråk, utan namn på historiska personer, samtida politiker, författare och andra. Väldigt märkligt men fint.

Lunch blev på ett oväntat ställe – ett skjul på andra sidan vägen från parkeringen hade en baksida med tak över där det var perfekt att sätta upp trangiaköket och steka korv. Fina sittplatser på lecablock dessutom, en lyx i tältsammanhang 🙂

Även här finns det en vänlig människa som ställer ut lite dryck och erbjuder en viloplats – den här gången dessutom med ett tic-tac-toe-spel med stenar.

En jättefin halvdagstur i en väldigt speciell miljö.

Bockstensslingan

Efter lunch vid Åkulla friluftsgård gick vandringen söderut och till Bockstensslingan. That’s right, platsen där dom hittade Bockstensmannen i Bockstens mosse, som då hamnade på den historiska världskartan.

Slingan är ca 5 km, och ett bra ställe att utgå från är just vid Åkulla friluftsgård. Där finns parkering för den som kommer med bil eller husbil, och det går även buss hit från Varberg på sommarhalvåret, så det är en bra knutpunkt. Är man bara intresserad av själva Bockstensslingan så finns det parkering vid Bockstens mosse, där stigen in till själva mossen och fyndplatsen börjar.

Vi gick från Åkulla friluftsgård, det är några hundra meter därifrån in till själva Bockstensslingan, överkomligt för både stora och små.

Början av Bockstensslingan om man kommer från Åkulla-hållet

Vandringen går genom bok-och granskog, det är som trollskog överallt med mycket mossa, helt tyst, stengärsgårdar överallt (med mossa på såklart) och gömda skatter såklart. De flesta ganska oansenliga och rätt tråkiga, men en förtjänar en liten salut för väl genomfört arbete.

Stigen är lätt att gå, för den som har svårt att gå kan det vara en liten brant som är knepig, annars väldigt lätt och fint. Väl skyltat som vanligt.

På ett ställe när vi gick under höga bokar (böcker?) kom en jaktfågel och seglade förbi under takkronorna i det tysta, men annars var det magert med djurliv. Kan bero på att vi (iallafall en av oss) pratar mer eller mindre oavbrutet. Men det är trevligt det också.

Ja och själva Bockstens mosse då? Tja den är väl som man kan tänka sig; en mosse med en spång ut där det står ”Fyndplats”, och så finns det en skylt som berättar lite om hur det kunde gå så här för den stackars mannen.

Det korta svaret på det är: Man vet inte. En teori var att han var ute och fiskade efter folk som kunde vara med och kriga, vilket de närboende inte gillade, dom slog ihjäl honom och grävde ner honom i mossen. Sen spökade han så förfärligt så då var dom tvungna att gräva upp honom och slå en påle genom honom så han skulle stanna nere i mossen, vilket tydligen funkade.

Tja, en mosse.

Sen hem till tältet för det började regna. Matlagning inomhus på Trangiaköket (fördelen med att ha ett stort tält med ståhöjd), snaskande på nachos och spela kort i några timmar innan läggdags. Även den här natten med regnet smattrande mot tältduken. Bra, då minskar brandfaran i markerna.

Årets första dopp!!

Yes, idag kom årets första dopp. Det var ganska kallt; en kille på stranden sa att det var 14 för två dagar sedan och nu har solen gassat i två dagar så det kanske är 16. Varför hoppa i havet när det bara är 16 grader kan man undra? För att det är 27 grader i luften kanske (även om det bara var 22 när jag var nere vid 17:30)? Skulle kunna vara, men lite värme i luften räcker inte för att få ner mig bland isflaken.

Nä, jag hade helt enkelt bestämt mig för det, och orsakerna är flera:

  1. Jag har tröttnat på att jag undviker allt som är obehagligt (tex hoppa i iskallt vatten) om jag kan och därmed missar en del saker som jag tror jag skulle gilla (känslan när det första obehaget gått över)
  2. Om jag får bli gammal (det är ju inget jag tar för givet längre) vill jag bli en sån där tant som går ner till stranden i badrocken på morgonen med kaffekoppen i handen och tar mig ett dopp. Då måste man klara av att bada i kallt vatten.
  3. Jag har tre kompisar som, oberoende av varandra, har börjat vinterbada. Innerst inne vill jag också göra det för det verkar så skönt, speciellt om man har en bastu i närheten eller har tränat eller något liknande. Men jag törs inte för det är så kallt.

Tre goda anledningar, eller hur?

Det finns en fjärde också, och det är att jag ibland säger till mina barn när det är något dom inte vill göra ”- Men bara gör det, det är inget farligt och du dör inte av det, och när du gjort det kommer det kännas så himla bra”. Tex hoppa i vattnet i simskolan, spela på konsert eller något annat man drar sig för som egentligen är kul. Och om jag är så hurtig gentemot dom så borde jag väl föregå med gott exempel själv, eller hur?

Eftersom jag satsar på att jag får bli en tant så småningom så tänkte jag att jag skulle prova det där sättet som tanter badar på och som jag aldrig förstått. Det där när dom står och skvätter upp vatten på överkroppen och så smått går utåt. Själv går jag utåt och försöker hålla mig så torr och varm jag kan så länge som möjligt, men jag tänker att dom har en poäng. Om man skvätter på sig själv kanske man svalnar så smått och kommer ner till vattentemperaturen blir det skönt fortare?

Jag provade, och oh yes, det fungerade. Som en dröm. Jag är härmed en tant när jag badar. Men jag badar!!

Årets första dopp

Det är aldrig försent för årets första dopp- även om det så är Juldagen. Nä det blev inget dopp i somras, även om det var nära den där varma kvällen i seglarskolan.

Men nu, men den kalla vinden rätt så stilla, var det alltså så behagligt sy det var möjligt även för mig att uppbåda det nödvändiga modet för att komma i vattnet. Det hjälpte väl att poolen idag kommit upp i 24 grader också.

Men dunjackan är aldrig långt borta 😁

Nu längtar jag efter dom

Tre veckor har jag varit ifrån mina små den här sommaren. När jag lämnade dom i söndags var det tungt, då ångrade jag att vi avtalat med farmor och farfar att de skulle få rå om dom en vecka alldeles själva. Men farmor och farfar är glada och barnen är glada, så hey…vem är jag att klaga.

Men jag saknar dom nu faktiskt.

De små

Och ja jag säger ”faktiskt”, för hur mycket jag än älskar dom så är det bara nödvändigt att vara ifrån varandra ibland, annars blir man (=jag iallafall) helt tokig. Jag har aldrig förstått folk som åker på en weekendresa och redan på fredagen börjar prata om hur dom saknar barnen. Efter två dagar??!! När man vet att man kommer hem till dom igen om ytterligare två dagar??!!

Men nu är det nog, nu vill jag få hem dom. Och det får jag ju – om två dagar, och sen är det full vardag igen.

Så jag ser på sommarbilder och myser. Adam jättenöjd efter att ha målat trädkojan på Orrö, fullt av röd målarfärg i ansikte och hårbotten (det sitter fortfarande kvar lite i håret om man tittar noga) och Hannes i helskön pose på stranden i Stråtjära…

Mina små

aaaah…sommar…

Sommardagar

Som känt kan det ju bli ett fåtal dagar sommar per sommar; dagar då man faktiskt kan sitta ute och äta utan att frysa ihjäl. Om det nu är som dom säger, att det är sommar den här veckan men sen är det slut, så har jag ändå fått några glimtar av riktig, härlig sommar. 

En glad kille i solskenet i Gäddsjön
Bad på stranden i Stråtjära. Iskall vind från alla håll men glada barn som plaskar och simmar på det där sorglösa sättet som bara barn kan.

Kvällsfiske med Papous. A dream come true.