Tre veckor har jag varit ifrån mina små den här sommaren. När jag lämnade dom i söndags var det tungt, då ångrade jag att vi avtalat med farmor och farfar att de skulle få rå om dom en vecka alldeles själva. Men farmor och farfar är glada och barnen är glada, så hey…vem är jag att klaga.

Men jag saknar dom nu faktiskt.

Och ja jag säger ”faktiskt”, för hur mycket jag än älskar dom så är det bara nödvändigt att vara ifrån varandra ibland, annars blir man (=jag iallafall) helt tokig. Jag har aldrig förstått folk som åker på en weekendresa och redan på fredagen börjar prata om hur dom saknar barnen. Efter två dagar??!! När man vet att man kommer hem till dom igen om ytterligare två dagar??!!

Men nu är det nog, nu vill jag få hem dom. Och det får jag ju – om två dagar, och sen är det full vardag igen.

Så jag ser på sommarbilder och myser. Adam jättenöjd efter att ha målat trädkojan på Orrö, fullt av röd målarfärg i ansikte och hårbotten (det sitter fortfarande kvar lite i håret om man tittar noga) och Hannes i helskön pose på stranden i Stråtjära…

aaaah…sommar…