Vandra på moln (eller i moln kanske det var, hmmm)

Ciao everyhopa, nu har jag sett att en kamera motsvarande min finns att köpa hemma för en helt okej peng så nu är jag glad igen -eller iallafall gladare 🙂

Vi bor hos Oskars kompis Lotta och hennes man Ricardo och tre barn i deras hus i bergen ovanför Turrialba, som ligger öster om San José. Här lever dom ett riktigt lyxliv; hon jobbar på en äventyrsresebyrå som gör skräddarsydda lyxresor för amerikanska familjer med för mycket pengar, och han är väg o vatteningenjör.

Med Costa Rica-mått mätt har dom det rätt bra tror jag; dom har en kvinna som inte gör annat än är hemma hos dom och städar huset om dagarna (kom ihåg att jag sa 3 barn….), förutom sköter inköp, tvätt och matlagning (!) och sånt. Så när Lotta och Ricardo kommer hem från jobbet kan dom bara ta fram mat ur kylen, värma och äta och sen ha quality time med sina (i mina ögon rätt så krävande) barn. Kvinnan har naturligtvis en make också, och han sköter trädgården, kossorna och hästen varje dag, och alla är lika glada. Arbetskraft är urbilligt här, $1,10 i timmen tar dom för det….skulle man kunna stå ut med för att slippa städa…

Anyway, idag skulle vi iallafall bestiga Volcán Turrialba. Upp halv sex för att bli skjutsade rätt nära (9 km ifrån…) och sen gå. Det var svinkallt och riktigt molnigt, men det molniga kom vi på att det nog berodde på att vi var uppe på 3000 möh kanske…och kylan på att vi var mitt inne i ett moln -vilket ledde oss in på tanken att vi var i en Cloud Forrest. En cloud forrest är en skog där molnen helt enkelt driver in hela tiden, vilket gör att det är väldigt fuktigt överallt och det växer långa lavatåtar (yes, botanikern har talat; lavatåtar heter det!) på nästan alla träd. Det var kanske ca 15 grader och blåsigt, så det var nästan som hemma.

Hursomhelst fick vi som vanligt lift. Man får nämligen väldigt enkelt lift här; bara gå längs en väg och så kommer någon av de första bilarna som åker i din riktning att stanna och fråga (på spanska förstås, inte en jäkel här kan ett ord engelska) om du vill åka med. Inte vart du ska, utan om du vill åka med (tror jag iallafall, av kroppsspråket att döma). Så hoppar man upp på flaket (en potatisbil var det idag) och åker med tills det inte passar längre, och så är alla glada! Just den här gången var vi väl lite extra glada, eftersom vi skulle uppför i 9 km, så att få fem av dem på köpet satt fint.

Fantastisk utsikt över vulkankratern, eller hur?!

Tillslut kom vi i allafall upp på den där vulkanen, och då var det fortfarande mulet, vilket gjorde att den där gigantiska och rätt fräcka kratern som man kan gå ner i inte syntes över huvudtaget då det var typ 10 m sikt. Så vi gick runt lite där uppe och väntade på att det skulle klarna upp, men det gjorde det inte så vi gick ner igen.

Ner går som bekant fortare än upp, och mycket riktigt, när vi gått ca 10 min ner klarnade det upp en hel del och vi hade en jättefin vy över vulkanen där nere där vi stod. Däremot var det typ 30 min uppförsbacke att gå tillbaka och vi pallade helt enkelt inte…så var det. Lite fisigt att gå ända dit och så bla bla osv osv, men så blev det. Efter en och en halv mils promenad kom den första bilen (japp I know, det brukar inte ta så lång tid, men vi var lite avigt till kan man säga), och sen blev det buss.

Rätt mör i benen kan man säga…Nu ska vi försöka att få upp lite bilder som vi lovat!!! Tjing!

Imorgon forsränning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.