Den stora dagen

Så var det äntligen den stora dagen då de små dinosaurierna skulle visa upp sig på Oslo Kulturskoles föreställning Tidsmaskinen.

O var hemma och städade lägenheten, så jag och Hannes åkte in tillsammans med Adam. Stort ögonblick; första gången han säger hej då till oss och glatt troppar iväg med ett annat gäng, en annan community som han hör till men inte vi. Kändes underbart att se honom så glad och förväntansfull – och extra kul att se alla barnen i sina dinosauriekostymer som jag ju gjort. Fick förresten en present av en av barnen och dess pappa som tack för att jag gjort så fina dräkter, och då blir man ju lite extra glad!

Image

Nån som lägger märke till coolingen nere i högra hörnet. Han är FBI och kollar att allt är säkert när dom nya stjärnorna anländer.

All Clear!

Image

Kul att se föreställningen dom jobbat med hela våren! Adam och hans grupp var de yngsta, tillsammans med en annan grupp 4-6-åringar och dom äldsta var väl i 16-17-årsåldern skulle jag tro, så det var rätt så blandat vad de fick till. Varje nummer var en låt och en klass, de största tjejerna började med ett nummer som var otroligt fint tyckte jag, sen var det lite blandat med hiphopdansande ascoola killar, discoklädda och -dansande tioåringar (?), prinsessor, dockor som blev till liv, kungar som mopsade mot varandra, rivaliserande dansgäng mm mm. Och så små dinosaurier då förstås.

 

Grupperna med de riktigt små barnen hade ju en rätt enkel koreografi kan man lugnt säga, men det visar sig att även det enklaste är svårt att komma ihåg när man är fyra år och står på scen för första gången – dessutom inför en späckad sal! Så det blev inte helt som det var tänkt förstod jag på läraren sen efteråt, men hon bara skrattade.

Ljuset där inne var uselt att ta kort i; bara de scener där det var vitt ljus gick att fånga med bra skärpa. Men det gjorde att det blev en del coola bilder. Eller vad tycks?

Discokille som dansade helt själv och diggade som tusan till BeeGees, ända till en tjej kom in på scen och indikerade att BeeGees inte var så coolt att dansa till, musiken bytte till något betydligt modernare och hårdare dansmusik och så kom resten av gruppen in på scenen.

Virvlande älvor

Och mina favoritdinosaurier förstås.

 Notera att A är den enda som är något så när i fokus i den här bilden. Tycker den är rätt fin faktiskt, trots att man egentligen inte ser så mycket.

Adam var iallafall nöjd efteråt och tyckte att hiphopkillarna var jättecoola. Bra det, då kanske han kan tänka på dom de dagarna det är mycket prat om balletthoppor på dansen och han tycker folk är lite väl jönsiga. För det händer.

Russefeiring i Norge

Nu är det russetid här i landet! Det är inte samma sak som kosläpp, men nästan; det är de unga livsglada som snart går ut Videregående skole (gymnasiet) och flippar ur fullständigt i perioden 1-17 maj. Det är studenttider med andra ord.

Fast studenttider i Sverige och russefeiring i Norge är inte så lika varandra, mer än att det är fulla ystra ungdomar överallt som hörs och syns mer än vanligt och gör lite spektakel här och där.

Om de svenska studentmössorna identifierar vad man har gått med olika färgade band (eller gjorde iallafall) så har man här tagit det hela lite längre, och man har overall/snickarbyxa i olika färger; röd, blå, grön eller svart. Blårussen och rödrussen är de som det är flest av, det är dom som läst ekonomi eller annat som inte är typ lantbruk (grön, såklart) eller yrkesfag (svart). Som alltid finns det lokala variationer, tex orange russedress eller folk som har labrockar i tillägg, men sådär lite övergripande tror jag att det stämmer hyfsat. Skolsystemet är ju inte helt likt det svenska, så någon exakt översättning blir det inte.

När man är russ så är det vissa saker man har.

1. Russekort. Det är ett visitkort där du skriver nåt lustigt om dig själv, har en bild på och så delar du ut dom till alla som vill ha. Adam har tex 2 russekort hemma, så det verkar inte vara så viktigt vem man ger dom till.

Vad man skriver på är ju fritt val, man kan tex skriva ett slagord eller citat – en kollegas dotter som nu är russ skrev det klassiska ”Lyssna inte på vad jag säger utan på vad jag menar”. Vilket jag kanske inte hade skrivit, med tanke på att det är en viss sexfokusering i russetiden (vi har ju med gymnasieelever att göra, remember?) och sker en del våldtäkter. Om det är statistiskt fler våldtäkter i russegrupper än i andra ska jag låta vara osagt för det har jag inte en susning om, men det blir iaf en del skriverier varje vår om det.

Sen ska man ju ha sin

2. snickarbyxa, och i tillägg till det finns det en uppsjö av

3. tröjor, jackor, alla typer av kläder etc som du ska ha med namnet på din grupp och din

4. RUSSEBUSS.

En russebuss är en mer eller mindre kostbart dekorerat fordon; i princip en partybuss. Jag tror ursprungsgrejen var att man gick ihop några stycken och köpte en billig minibuss mer eller mindre från skroten, och så pimpade man den tills den gick att köra och så hade man transport till alla evenemang som hör russetiden till. En del extremungar tar lån för att kunna ha en riktigt fancy russebuss, och man behöver inte köpa den längre utan det finns företag som hyr ut russebussar som du sen får måla och inreda som du vill.

Det är en stor industri det här med russetiden. Självklart vinner man pris som coolaste buss, bästa musik, årets namn (på bussen alltså), årets låt (det finns proffesionella låtskrivare som skriver din russelåt åt dig om du bara slantar tillräckligt), årets ljusshow som avgjordes igår i Lillehammer tror jag det var och en miljon andra priser. Som det kostar mer eller mindre att vinna.

Några stora fester är det också som man kanske vill ha varit med på under sin russetid. I Oslo är det Tryvvann som är festplatsen nr 1, och så finns det några nationella storfester också som man säkert inte vill missa.

Det är nog jäkligt kul att vara russ, men som invandrarförälder som inte själv har varit med om just det verkar det lite skrämmande. Tur att barnen fortfarande är små så man har lite tid på sig att vänja sig 🙂

Fullt ös!

Efter en tid med allt för lite att göra har proppen gått ur ketchupflaskan och allt händer samtidigt helt plötsligt. Dessutom är det maj, och det är ju en erkänt full månad (icke att förväxla med fullmåne dock, men det kanske det också är) så det är väl som det ska antar jag.

I fredags fick jag en bunt papper i knät och frågan om jag inte kunde vara med och göra en offert på ett jobb i Singapore. Javisst, hur kul som helst! Fint, det är deadline 16 maj och vi har väl inte helt klart för oss vad offerten ska innehålla, eller heller inte helt vad den handlar om men nästan, så det är bra att du kan vara med!

Sagt och gjort, papper har lästs om och om igen och det är ganska klart vid det här laget vad vi ska leverera nästa onsdag och lite roller är också fördelade. Det är stort behov för insats och jag har ju tid så det passar bra. Men som så ofta när man får massor så får man lite till, och så hade jag ju lite sen tidigare som inte bara slutar kräva uppmärksamhet bara för att man tittar åt ett annat håll, så nu har jag fått så jag tiger kan man säga.

I tillägg händer det saker på andra fronter också, men kanske mer om det senare, vem vet.

Till barnehagen ska jag sy gardiner till 6 fönster. Jag är inte särskilt förtjust i att sy gardiner, men det är åtminstone enkelt och går ganska fort, så det blir nog inte mer än…2-3 arbetsdagar eller motsvarande. Fint att ha nåt att göra nu när alla dinosaurierna är klara 🙂

Dinosaurierna ja, föreställningen är på söndag och den ska ju självklart gås på! Och så är det dugnad hemma på gården ikväll (men jag sitter på jobbet och jobbar över, igår jobbade jag till halv ett men det berodde delvis på mitt eget klant) och det var dugnad på barnehagen igår. Repetition och föreställning för dinosauriebarn i helgen, barnkalas på tisdag (A bortbjuden, det är inte hemma hos oss), besök över 17 maj-helgen från fjärran och fjärran som råkade komma samtidigt och helgen efter åker vi ut till sommarstället i Stockholms Skärgård.

Fan va jag trivs bra när det är hektiskt!! Men hur ska jag hinna allt på 24 timmar?

Spidermanbroderi

Kvällens miniaktivitet, städa syrummet, resulterade i att jag skulle slänga ett tyg som jag gjort en massa testbroderier på. Det var vintern 2009-2010 då jag var på Cypern hela vintern med min broderimaskin (och mina barn förvisso) och fick en galen idé att jag skulle provsy alla broderimotiv jag hade för att veta om det var bra kvalite eller ej.

Redan då hade jag något hundratal och det blev omöjligt att genomföra. Nu när jag har flera tusen broderier vågar jag inte ens tänka på hur lång tid och hur mycket tyg och tråd det skulle ta för att brodera alla. Den här spiderman består av 29 000 stygn och 150 m tråd och det tar en dryg timme att brodera den med min maskin, så att göra alla tusentals filer hade tagit en evighet – även om få är så stora som den här.

Anyway, A räddade den här ur soporna och föreslog att jag skulle göra en kudde av den. Sagt och gjort, här är den. Den mäter ca 25×20 cm.

Tacky renovering av bygård

På väg hem från Schous Kulturstasjon idag gick vi till den vanliga frukthandlaren på Storgata. Den ligger i ett ganska nedgånget och slitet område som jag inte gärna är i när det inte är dagsljus. (Ni som såg Uppdrag Gransknings program om svenskarna som jobbar i Oslo för ett drygt år sen förstår precis om jag säger att  Svenska Föreningen ligger tvärs över gatan) Bara 200 m längre fram ligger Domkyrkan och det är hur fint som helst, men just där frukthandlarn ligger är ett område som jag tror alla har glömt.

Inte alla, visar det sig, för det är påbörjat och delvis genomfört renovering av området. En rätt märklig och lite småtacky fasad har blivit färdig, där man valt att låta tegenstenen lysa igenom (eller är det påmålat?) den knallgula fasaden och har satt färgglada glasskivor som balkongsidor.

Tacky renovering av bygård

Det ser bara konstigt ut och är inte snyggt och definitivt inte ett försök att bevara någon tidsanda då det ursprungliga huset var byggt. Det ser bara väldigt väldigt B och tacky ut, och jag hoppas att det inte är representativt för resten av blocket som ska renoveras.

Sa jag tacky förresten?

En annan överraskning var att gården där en av mina favoritväskbutiker ligger/låg numera bara är en tom glugg i fasaden. Som en tand som trillat ur munnen på en sexåring ungefär. Undrar vad det ska bli där, det händer mycket där nere helt klart!

Dere svensker ER jo så gode på service!

En lang og kjedelig tekst, men jeg bare MÅ få det ut.

Jeg flyttet hit til Norge, til Asker for å være nøye, for fire år siden.  Jeg er maskiningeniør, utdannet fra Chalmers Tekniska Högskola i Gøteborg med alt hva det innebærer i matematikk, mekanikk, strømningsteknikk, og i mit tilfelde hovedfag innen logistikk og prosjektledelse. Jeg har jobbet som lærer i logistikk på Chalmers, og  på Volvo Logistics med distribusjonsnett, IT-prosjekt og produktutvikling før jeg flyttet.

Hovedanledningen til at jeg valgte å flytte til Norge var at jeg ble presentert for en jobb på et litet ingeniørsfirma som virket interessant, og som ga en jobbytte som var velkommen. Jobbytten ville ha skjedd uavhengig av denne muligheten i Asker, men nå var det den som gjorde at den lille familien pakket koffertene og dro nordover (vi bodde i Gøteborg på det tidspunktet).

Helt siden jeg begynte mitt nye liv her har jeg hørt hvor flinke svensker er på service, hvor dårlige de norske er og hvor heldige nordmennen er som har svenskene. Jeg tenkte ikke stort på det de første tre årene, mer enn at det vel er greit å være oppskattet og at det ikke berørte meg stort da jeg selv ikke jobbet i restaurangbransjen siden tidlig 1990-tall.

Men så etter hvert begynte det å bli litt irriterende å til en hver tid bli bemøtt av nye bekjentskaper med ”Åhå du er svensk? Ja dere svenske ER jo så flinke på service! Mye bedre enn oss gretne nordmenn”. ”Det er da ikke mulig å få service noe steder her i byen nå for tiden uten å bli møtt av en svenske” osv.  Jeg bare gjetter at ingen mener at jeg som ingeniør er så hjelpsom mot mine kolleger, uten forutsetter at jeg jobber på restaurant og er her høyst tilfeldig og under en begrenset tidsperiode. ”Ah ja hva skal vi nordmenn gjøre når det går bedre i Sverige og dere drar tilbake?” Jeg vet at de kun mener å være positive å vise meg hvor glade de er at nettopp jeg er her, men etter noen tid føles det ikke sånn lenger. Ikke når innvanderdebatten er relativt høyt på agendaen og svensker er den nest største innvandrergruppen i 2011 (34 800 st) etter polakkene.

Alternativet (som mine kolleger prøvde å tulle seg med ganske lenge) er å ramse sportsresultater for å få meg å tilgi at Norge er no 1, men ærlig talt – når det er snakk om alt annet enn langrennskibåren vintersport så er det ikke mye å snakke om, så den tullediskusjone døde ganske raskt (i tillegg til at jeg ikke kjenner navnet til noen svensk sportsstjerne siden Bjørn Borg :)). Musikkeksporter var også et tema, men hva har egentlig hent siden Aha? Litt vanlig gnabbing mellom kolleger, veldig hyggelig syns jeg, og morsomt. Kollegene mine har aldri noe særlig tatt opp dette med de service-minded svenskene. Tror ikke det er noe tema helt enkelt, og det er jeg blitt mer og mer gla i dem for.

Så hva er problemen min egentlig? Jeg bor og lever her, og jeg syns Oslo er en UTROLIG flott by som har absolutt alt, og hvor jeg stortrives, og Norge et fantastiskt land – noe så vakkert og dramatisk har jeg aldri sett noe annet sted. Jeg elsker Oslo og ja, jeg elsker dette landet. Min yngste sønn er født på Bærums sykehus, barna mine identifiserer seg som nordmenn (de vet at de har en tilknytning til Sverige men ikke hvordan) og snakker norsk (javel, noe slags miks da, ikke svorsk i hvert fall). Flott at svensker er gode servicemennesker, men jeg begynner i innvandrerdebattens følge å føle at vi iblant sees på som en andreklassens Osloborgere; en slags tjenerfolk som ER så flinke på å gi service men ikke forventes å kunne veldig mye mer enn det. Og helst kanskje være maks 25 år, men det hadde vel vært greit da… 🙂 eller 30 i hvert fall.

Jeg har ikke noen planer på å flytte noe sted, helt sikkert ikke utenfor Ring 2, jeg lurer på om Ruseløkka er en bra skole for barna eller om vi skal prøve å bytte skoledistrikt, og jeg jobber i et norskt firma i norske prosjekter, noe som min (svenske) man også gjør. Riktignok snakker jeg ikke norsk, men det er fordi enhver gang jeg prøver meg blir jeg fortalt at det går greit å snakke svensk, at nordmenn har sett svensk barne-TV siden 60-tallet og at jeg ikke trenger å snakke norsk.

Jeg vil bare så innmari gjerne høre til samfunnet, var en del av det, ikke bare tilfeldig besøker og skuer for DET er jeg ikke. Livet mitt er her og jeg blir. Så la meg slippe kommentarer om hvor god jeg er til å passe opp på restauranger. Det er bare et attitydespørsmål, og hvem som helst kan være serviceminded hvis den vil. Jeg er gla i at dere er gla i god service – det er jeg og, men nok føles det litt rart når nesten all personal i en del restauranger snakker svensk??

De fleste jeg møter er superhyggelige mennesker, men noen, noen får ernæring av å se ned på og snakke ned andre, og det spiser meg opp noen ganger.

Men NÅ! NÅ har jeg fått det ut, og nå er jeg like blid som vanlig, nå legger jeg dette bak meg!

Imorgen: Ut på tur!! Østmarka denne gang? Nei, trolig en tur på Bygdøy i stille ro.
Neste uke skjer det spennende ting!

Dinosaurier överallt

Japp, vardagsrummet är fullt av små dinosaurier. Det är mitt senaste syprojekt; 10 dinosauriekostymer till Oslo Kulturskole där A är med i en uppsättning som heter Tidsmaskinen.

Det är inte så väldigt avancerade kläder – inköpta T-shirts som ska få taggar påsydda i olika färger, men det tar tid ändå. Det ska skapas ett mönster som ska testas, provsy en T-shirt, ev korrigeringar för att få det att funka osv.

Men nu är det klart. Räknar med att varje dino tagit cirka 2 timmar att göra. Ska bli kul att se på föreställningen den 13 maj!