Jag gjorde min medborgerliga plikt men känner mig skyldig

För en stund sen var det ett väldigt liv i en lägenhet nära oss. Och inte på ett positivt sätt. En kvinna skrek högt och desperat på ett argumenterande sätt, som gräl alltså fast lite mer än ett vanligt gräl. Emellanåt hördes en annan röst men inte så mycket. Hårda steg mot golvet, mer skrikande, högre, mer desperat vrålande av kvinnan (eller en annan kvinna, vad vet jag) på ett väldigt obehagligt sätt. Dom har en dotter som är en 4-5 år och som omöjligen kan sova igenom något sådant, och efter en stund (10 minuter?) kom det barnskrik och gråt i det hela. Aldrig någon högljudd manlig röst, eller något som krossades mot golvet men det som hördes var så…obehagligt och kom inte från en bra situation iallafall. Och så en dotter då. Så jag ringde polisen.

Ja det gjorde jag faktiskt. Och det funkade precis som på busshållplatsen – så länge man bara väntar kommer det ingen buss men i det ögonblick någon tröttnar och tänder en cigg så kommer den direkt. Dvs i det ögonblick jag började prata med polisen blev det tyst i lägenheten, och det har det varit ända sen dess… Ångest hos mig för att jag hänger ut grannarna som säkert bara bråkade lite (nä det var inte LITE) och skickar polisen på dom (men jag tänkte bara på lilltjejen)

Polisen kom på några minuter med piketbuss (är väl lite att göra en torsdagskväll mitt i vintern) och nån gick till dom och nån till mig. Så där stod jag i pyjamas och pratade med Farbror Blå om mina grannar. Kändes så fruktansvärt tjallande, speciellt som det ju var helt knäpptyst nu. Han sa att det verkade okej där nere, men vad var det nu jag hade hört? Och så fick jag berätta det lilla jag hade om den skrikande kvinnan och det lät såååååå fjuttigt….men jag lovar att det inte lät fjuttigt när det pågick.

Jag tänkte att jag väl hellre ringer en gång för mycket än en gång för lite och det tyckte polisen också. Om det är falskt alarm så är det väl bara bra.

Känslan just nu är en märklig blandning av att jag har gjort rätt (= bra) och att jag hängt ut mina grannar inför polisen (= dåligt). Hyfsat schitzat.

6 reaktioner till “Jag gjorde min medborgerliga plikt men känner mig skyldig

      1. Ja, tänk om du inte hade ringt och nästa dag mötte ett blåslaget grannbarn i trappen? Tycker du är modig, jag hade nog fegat ut.

  1. Du handlet riktig. Jeg har hatt sånne naboer selv og stått overfor tilsvarende valg. Jeg gjorde som deg, noe som förte til en meget ubehagelig konfrontasjon i etterhånd og permanent uvennskap. Men jeg angrer ikke.

    1. Ja de här är flyttfåglar; forskarutbyte på ett år i taget så det brukar inte vara så långvariga bekantskaper. Men de här är faktiskt inne på sitt andra år så det finns potential för längre osämja 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.