Saknaden

En av mina bästa vänner i många många år
En av mina bästa vänner i många många år

Den ligger på garderoben i sovrummet så jag ser den varje dag men jag tar aldrig ner den och spelar på den. Mina kolleger blev mycket förvånade när vi pratade musik första gången och dom förstod att jag hållit på med klassisk musik i många år. Jag blev lika förvånad själv över att dom inte visste – det har jag ju alltid gjort, det vet väl alla som känner mig? Har bara en liten paus nu, på obestämd tid. Det blev lite mycket där för nåt år sen så det var fint att pausa lite förstår ni. Och det förstår dom ju.

Dom undrar såklart om jag inte saknar det. Nä, det var då. Jag är färdig med det nu, har inga kammarmusikvänner här i Oslo som jag hade i Göteborg men det går fint. Jaha.

Jag inser så smått att det inte var ”bara nåt år sen” utan betydligt mer än det, och hur ska dom kunna känna till att jag spelar fiol och har gjort det länge? Jag inser också att ens historia och det man identifierar sig med inte självklart följer med in i nya bekantskaper (hur skulle det kunna göra det? tankeläsning?) och att en viktig och självklar del av mig inte är där längre. Något jag identifierat mig med sedan jag var nio år är bara borta. Det finns inte längre som en del av mig och jag känner mig lite tom.

Det var länge sedan jag senast hade lust att spela. Efter att jag arrangerat två kammarmusiksäsonger i Hagakyrkan i Göteborg 2004 Och 2005 där vi bara hade professionella musiker som deltog, tappade jag lusten att spela själv. Jag stod inte ut med ljudet. Gnisslet. Jag klarade inte längre av att vara” en ganska bra amatörmusiker” och fortsätta spela stråkkvartett och stråktrio för det egna (och förhoppningsvis ensemblens) höga nöjes skull – det enda jag hörde var att det var oändligt långt ifrån ljudet från de som spelade i Hagaserien. Som sig bör. Dom har gått många år på musikhögskolan och som diplomelever och satt som konsertmästare eller var solister och frilansare både här och där. Jag menade inte att jag skulle låta som dom, men ljudet från mig själv var bara så fruktansvärt att höra helt plötsligt.

Så jag la av.

Så idag var det tydligen dags. Bara jag och H hemma, och då fick jag plötsligt lust. Plockade ner den, dammade bokstavligt talat av lådan och öppnade spänt för att se vad som hänt med den i min bortavaro. E-strängen hade släppt så pass att skruven trillat ur och självklart var den ostämd, men i allt väsentligt såg den ut som när jag la ner den sist.

Musikörat trubbas ju också av när man inte musicerat på länge och det var spännande att se hur illa det var. Blev positivt överraskad när jag provstämde A-strängen på gehör – OCH DET VAR RÄTT!! Min stämgaffel är på 440Hz och jag brukar nya ha det något lite högre (feI jag vet, men jag gillar det) och det var perfekt. Gehöret är med andra ord på plats.

Känslan för och minnet av tonarter, hela och halva tonsteg var kanske inte heelt där, men efter lite skalor och en meeeget stapplande Mozart kändes inte det som något oöverkomligt.

Och jag kände att det här är en pusselbit i mitt liv som jag trott att jag inte saknat. Men nu vet jag. Jag vet också att det i alla städer av lite storlek finns en mängd amatörerorkestrar som harvar vecka ut och vecka in i diverse aulaer, kyrkor och församlingshem. Sannolikt även nära mig. Kanske är tiden mogen nu att kolla lite noggrannare. Kanske finns det i den orkestern några som vill spela stråkkvartett? Hoppet har tänts, lite av håglösheten jag känt en längre tid är bortmotad några centimeter.

Jag måste iallafall pröva, så pass är jag skyldig mig själv efter all tid jag lagt på det genom åren.

Anna och Britta, saknar er.

3 reaktioner till “Saknaden

  1. Och jag saknar dig/er och vårt spel. Inte alltid men ibland. Och vet du? Jag hamnade på din hemsida av en slump ikväll. Kikar in med ojämna mellanrum. Och så var ni bara där, du och fiolen. Fint på nåt sätt.

    Kom till Gbg så spelar vi!

    1. Ja det var ett märkligt sammanträffande, men ändå inte på nåt sätt.
      Gehöret var ju på plats, men fingerfärdigheten är en annan historia 🙂 Fast visst finns det något kvar helt klart, det är nog inte så långt bort som jag trodde.
      Kommer till Gbg helgen 22 mars, men kanske lite naivt att tro att man kan spela dagen efter en dubbel 40-årsskiva…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.