Etikett: Livet?

Hemmakontor

Vad jag än tycker om att jobba så är hemmakontor något fantastiskt som kommer med den typen av kontorsjobb som jag har. Att ta en dag hemma emellanåt istället för att åka ner och sitta vid skrivbordet får mig att funka mycket bättre. Även när jag så småningom kommer tillbaka till kontoret igen. Omväxlig…

Det är fina lokaler på Trafikverket! Högt i tak också!

På ett tidigare jobb jag hade lyckades jag få ett mötesrum omvandlat till ett annat rum, ett ställe dit man kunde ta sin laptop och gå och sätta sig på när man behövde ett avbrott. Nu blev inte det rummet riktigt det jag ville ha det till – ledningen kom in och ville ha vissa typer av möbler och mer anpassat för annan verksamhet också, men det var iallafall en bra plats att sätta sig på för att få miljöombyte.

Jag menar att man inte är mindre effektiv när man har hemmakontor än annars. Lite beroende av vad man har att göra så kan det vara större effektivitet att sitta i lugn och ro i en skön soffa hemma än i givakt i ett kontorslandskap. Och när vi nästa år får nya lokaler med fri placering (dvs inga egna platser längre) lär det väl bli ännu mer hemmakontor på en själv.

Lunchen blir mycket kortare; värmer något lite snabbt som man äter upp, kanske läser något litet till (matlagningstidning för min del idag 🙂 ) men sitter inte och dricker kaffe och pratar med kollegor i långa stunder tex. Även fast jag idag har fixat mat, ätit i lugn och ro, läst lite grann om kocken Viktor Ingemarsson och nu sitter här och skriver, så har jag ännu inte haft lunch i mer än 45 minuter.

Och så kan man sitta ute och njuta höstens solstrålar, sin födelsedagsbukett och utsikten uppåt Raketgatan. (Men inte så länge, för den isande vinden gör sitt till, men det behöver man ju inte nämna kanske.) Sen en gooood kopp kaffe och en Findus kanelbulle efter maten!

Heja Trafikverket!!

Ett bröst fattigare

Empowerment á la Sahlgrenska. Det här kaklet satt i flera rum, och det funkar – Man blir glad och lite peppad av att se den

Så jag är lite plattare på ena sidan av bröstkorgen, än sen då? Som Adam sa: Det gör ju inget att du har ett bröst mindre för vi har ju ingen bebis iallafall. För alla som möter mig syns det inte alls, för jag har fått en protes, aka skumgummibit formad som ett bröst. Som dom man har i puffiga BH’ar fast lite tjockare. Formen är inte perfekt, men folk brukar vanligtvis inte titta så noga på mina bröst så jag tror det ska gå bra det här också.

Frukost på sjukhuset igår, sen en snabb titt av en kirurg på ca 3 sek som sa att det såg fint ut, och ute före lunch. Ingen stress, bara en effektivitet och ett lugn som vittnar om att det här är det dom gör hela tiden hela dagarna.

Fortfarande ingen smärta att tala om och det är ju helt fantastiskt. Tydligen ska det komma mer smärtor ungefär fjärde dagen efter operationen; det är visst en del i läkningsprocessen och inget att vara orolig för. Det är i mitt fall tisdag så vi får väl se.

Stränga order från fysiologen att inte göra några undantag, att leva livet som vanligt; bära matkassar, lyfta småbarn, plus att göra stretchövningar efter ett schema (”stretcha ända bort tills det gör lite ont, då backar ni, det ska inte göra ont men var inte oroliga för att såren går upp för det gör dom inte” okej…). Inga ursäkter här alltså. Gränsen gick vid att bära backar och möbler samt träna kickboxning. Och det ska jag väl klara att undvika – det brukar ju gå bra annars 🙂

Runt lunch var jag alltså tillbaka i vår lägenhet i stan med en man och en far som målar tak och fixar färdigt. Eller, nästan färdigt men iallafall. Och det känns så bra; fri från cancer, snart bara två bostäder igen, en lägenhet som börjar bli färdigfixad (en strykning till i taket i vårt sovrum, SEN!) och ett liv i Göteborg som börjar bli det vi hoppats och velat.

Kan vi ta en omstart på det här om några veckor? Att livet i Göteborg börjar då?

 

Den vackraste dagen

Det här är det vackraste huset i stan, ja i världen just nu. Kanske inte ser så speciellt ut, men det är det.
Det är Rikshospitalet i Oslo, ett ställe jag besökt en gång i halvåret i några år för att följa upp min blodsjukdom. Smaka på ordet…b l o d s j u k d o m. Känns fint att ha va? Ett virus som simmar omkring i  mitt blod och gör….ingenting! Men det är där, det är smittsamt och dåligt för levern. Medicin att bota sjukdomen finns men den är så dyr så den ges bara till de som är sjuka. 

Och sjuk är jag inte, långt därifrån, så jag möter på Riksen en gång i halvåret, får min lever undersökt (dom väntar på förhårdnader så de kan sätta in behandling), får veta att jag är för frisk men att snaaart kommer reglerna ändras och medicinen bli billigare och då kommer man att prioritera de som är friska, dvs såna som jag. Och vi är visst rätt många. 

Idag fick jag ett glädjebesked – reglerna HAR ändrats så att sjukhusen får bestämma mer själva plus att medicinen blivit billigare, så nu har min läkare bestämt att jag ska få behandling!!!!

Tydligen inte ett helt populärt beslut, men hon hade fått igenom det – trots att jag fortfarande är frisk (men med mycket höga virushalter i blodet).

Jag skulle börjat behandling idag men apoteket hade inte medicinen inne så de kör hem den till mig imorgon med bud!

Det tog visst en stund för den goda nyheten att sjunka in, för jag hann både ringa min mamma och ta ett blodprov innan jag hittade mig själv gråtandes i en stol utanför sjukhusapoteket, ringande O (som blev helt chockad innan jag lyckades få ur mig att det var goda nyheter, inte dåliga som han såklart trodde).

Det känns otroligt och fantastiskt att äntligen bli kvitt det här som jag haft i kroppen i årtionden. 

Det är en UNDERBAR dag idag!!!

Mitt i åkern

I perioder känns det som att man har så himla mycket att berätta. Och tid att berätta det på. Egentligen är det vad jag skulle vilja göra – berätta saker, förmedla, informera, förena genom information och ambition.

Andra perioder är man (jag) som stum. Allt känns fjuttigt och meningslöst att berätta om, det har inget värde som information varken för mig eller någon annan. Och så svänger det tillbaka igen.

Jag skulle till exempel kunna berätta om den otroligt trevliga kortafton jag var på för några veckor sedan, då vi som var i Nobelspexet hade 20-årsåterträff med lunch, spexföreställning och kalas till sena natta. Kul med alla återseenden även om det var begränsat hur många man hann prata med.

Eller om helgen i Åsa då vi plockade stora fina päron från vårt päronträd, frukter som är så stora och välsmakande att de kunde vara köpta. Fast inte lika besprutade som köpta, tack och lov. Inte besprutade alls faktiskt. Efter den här varma hösten har de vuxit till sig som aldrig förr, och det gäller vindruvorna också. Till och med skalet på dom är nästan sött. Nästan, inte helt.

Eller att vi var och klättrade i Gårda i Göteborg på lördagen och på Klatreverket i Oslo på söndagen, och att jag har en inflammation i vänster axel som tack för det och är hemma idag och igår för att inte sitta och jobba en hel dag vid tangentbord, utan vila axeln istället.

Men nä.

Jag vill hellre berätta om syprojekt (har inte gjort några sedan jag gjorde tillbehör till cykelturen), spännande mat jag lagat eller ätit (räknas Brasserie Gyllene Måsen?) eller om hur himla rattiraj livet är i största allmänhet.

Men det ÄR inte så rattiraj sörrö. Inte så illa heller å andra sidan, mest bara…flackt….Livet känns som en enda stor åker på något sätt. Långt därborta i kanterna finns det träd, en avgränsning mot något okänt, nytt, men här i mitten (jag känner det för det mesta som att jag är någonstans i mitten av åkern) vadar man omkring i det knähöga gräset (eller vad det är). Gult och fint, men vääääldigt likt i alla riktningar. En ganska trivsam åker med behaglig temperatur, vackert runtomkring, man mår ganska bra där man svassar fram i okänd takt. Just takten är inte så viktig för man märker ändå inte att man kommer närmare till kanten av åkern, men man knatar på. Vackra blommor här och där, sällskap ibland, absolut angenämt, men bara väldigt väldigt likt.

Och saker som är väldigt lika hela tiden tenderar jag att tappa intresse för och söka mig vidare från. Bara det att det där med att söka sig vidare inte är så lätt när man inte vet vart man vill (tänk om det bara är en till åker efter den lilla rimpan med träd?) och när man har minst tre pers till som har rätt att ha en mening om den där riktningen vidare. Myyycket dålig kombo. Så jag svassar vidare i min trevliga åker och tiden går och går och kommer aldrig till kanten. Eller ja, plötsligt kanske man bara står där och längtar tillbaka in i mitten, vad vet jag.

Jag har lust att flytta tillbaka till Göteborg, men det är inte bara bara det, så vi får väl se.

Påskledigt

Helt losskopplad från det vanliga livet. Inte helt då, familjen är ju med såklart. Men i övrigt ganska befriad från det mesta av åtaganden. Just nu är det frukost med den här utsikten.

image

Japp, det är en liten sjöglimt där nere. Inte stor men efter en dag med motorsågen så kommer det att vara lite större.
Vädret är strålande och det totala lugnet har infunnit sig. Äntligen.

image

Saknaden

En av mina bästa vänner i många många år
En av mina bästa vänner i många många år

Den ligger på garderoben i sovrummet så jag ser den varje dag men jag tar aldrig ner den och spelar på den. Mina kolleger blev mycket förvånade när vi pratade musik första gången och dom förstod att jag hållit på med klassisk musik i många år. Jag blev lika förvånad själv över att dom inte visste – det har jag ju alltid gjort, det vet väl alla som känner mig? Har bara en liten paus nu, på obestämd tid. Det blev lite mycket där för nåt år sen så det var fint att pausa lite förstår ni. Och det förstår dom ju.

Dom undrar såklart om jag inte saknar det. Nä, det var då. Jag är färdig med det nu, har inga kammarmusikvänner här i Oslo som jag hade i Göteborg men det går fint. Jaha.

Jag inser så smått att det inte var ”bara nåt år sen” utan betydligt mer än det, och hur ska dom kunna känna till att jag spelar fiol och har gjort det länge? Jag inser också att ens historia och det man identifierar sig med inte självklart följer med in i nya bekantskaper (hur skulle det kunna göra det? tankeläsning?) och att en viktig och självklar del av mig inte är där längre. Något jag identifierat mig med sedan jag var nio år är bara borta. Det finns inte längre som en del av mig och jag känner mig lite tom.

Det var länge sedan jag senast hade lust att spela. Efter att jag arrangerat två kammarmusiksäsonger i Hagakyrkan i Göteborg 2004 Och 2005 där vi bara hade professionella musiker som deltog, tappade jag lusten att spela själv. Jag stod inte ut med ljudet. Gnisslet. Jag klarade inte längre av att vara” en ganska bra amatörmusiker” och fortsätta spela stråkkvartett och stråktrio för det egna (och förhoppningsvis ensemblens) höga nöjes skull – det enda jag hörde var att det var oändligt långt ifrån ljudet från de som spelade i Hagaserien. Som sig bör. Dom har gått många år på musikhögskolan och som diplomelever och satt som konsertmästare eller var solister och frilansare både här och där. Jag menade inte att jag skulle låta som dom, men ljudet från mig själv var bara så fruktansvärt att höra helt plötsligt.

Så jag la av.

Så idag var det tydligen dags. Bara jag och H hemma, och då fick jag plötsligt lust. Plockade ner den, dammade bokstavligt talat av lådan och öppnade spänt för att se vad som hänt med den i min bortavaro. E-strängen hade släppt så pass att skruven trillat ur och självklart var den ostämd, men i allt väsentligt såg den ut som när jag la ner den sist.

Musikörat trubbas ju också av när man inte musicerat på länge och det var spännande att se hur illa det var. Blev positivt överraskad när jag provstämde A-strängen på gehör – OCH DET VAR RÄTT!! Min stämgaffel är på 440Hz och jag brukar nya ha det något lite högre (feI jag vet, men jag gillar det) och det var perfekt. Gehöret är med andra ord på plats.

Känslan för och minnet av tonarter, hela och halva tonsteg var kanske inte heelt där, men efter lite skalor och en meeeget stapplande Mozart kändes inte det som något oöverkomligt.

Och jag kände att det här är en pusselbit i mitt liv som jag trott att jag inte saknat. Men nu vet jag. Jag vet också att det i alla städer av lite storlek finns en mängd amatörerorkestrar som harvar vecka ut och vecka in i diverse aulaer, kyrkor och församlingshem. Sannolikt även nära mig. Kanske är tiden mogen nu att kolla lite noggrannare. Kanske finns det i den orkestern några som vill spela stråkkvartett? Hoppet har tänts, lite av håglösheten jag känt en längre tid är bortmotad några centimeter.

Jag måste iallafall pröva, så pass är jag skyldig mig själv efter all tid jag lagt på det genom åren.

Anna och Britta, saknar er.