Ja det var alltså tänkt att bli en lång tur på några timmar i Sandsjöbackas naturreservat, bara jag och kidsen, medan O var inne i stan och snackade jobb (livet som egen företagare). Vi hann vara ute ca en timme innan NÅGON klev jägarns klantigt i en stoooor lerpöl och fastnade med båda stövlarna i leran medan hen själv gick vidare två steg av bara farten. Så då var det bara att vända hem.

Men innan vi kom så långt hade vi några fina/konstiga upplevelser. En är odokumenterad i bild och började medan vi höll på att parkera vid kyrkogården där vi skulle starta. Då var det en person med sin bil vid en grav precis där vi hade tänkt att gå, men hon var klar och körde iväg när vi kom. Graven fångade vår uppmärksamhet då stenen var formad som ett hjärta och det var en vindsnurra i barnsliga färger som propellerade framför graven. Så vi gick och kollade.

Det var Milla Junis grav, och den var full med små vita stenar med inskriptioner på, mossfigurer som nallebjörnar, sagda vindsnurra och annat fint. Milla Juni hade bara ett datum på sin grav, en dag i juni 2013, så jag antar att hon hade ett väldigt kort liv. Eftersom jag blev så himla berörd så hajar ju kidsen till lite extra och vi hade ett ganska långt samtal om livet och döden. Jag och min sexåring och åttaåring. Dom har rätt stora insikter om döden och förluster trots att dom är så unga och aldrig egentligen förlorat någon i sina liv, och det fick mig att tänka på att mina egna reflektioner inte ligger så långt ifrån deras – dvs det mognar inte fram genom åren precis utan skuffas snarare undan. Tror det är en bidragande orsak till ensamhet, glättighet och mycket annat i vårt samhälle; vår (även min) ovilja att konfronteras med vår dödlighet.

Efter att ha kontemplerat över Milla Junis öden (Hannes sa att hon säkert var en väldigt snäll och bra människa), gick vi vidare i våra ärenden. Till det ruggiga huset, närmare bestämt.

Det var ingen tvekan om att vi skulle upp till det där huset, och som mamma i sammanhanget är det ju bara att vara hurtig och säga saker som ”Nejdå men vad i all världen skulle kunna finnas där uppe? Det är ju bara att gå upp så får vi se? Spöken finns ju inte!” och så vidare och så vidare. Skjutsa barnen framför sig och skylla på att man är anfådd eller nåt 😀

Väl där uppe var det heller ingen tvekan om att vi skulle in i själva huset. ”I ugn” sa de tydliga instruktionerna, så….jaja….vi går väl in då

Eller ja, BARNEN gick in, huset var så pyttelitet och ytterst odramatiskt när vi väl kom upp att det inte var så läskigt längre. Gott om klotter där uppe också, rester av McDonalds-leksaker, Kalle Anka-tidningar och annat, så nog är det liv här uppe emellanåt.

Men vi var glada att gå därifrån. Hannes hade alla teorier om vad som kunde hänt där uppe (han godtog inte alls min enkla förklaring om att någon byggt ett ruckel som de sen flyttat ifrån och som hade förfallit när ingen tog hand om det), utan det var alla möjliga skumma saker som kunde ha försiggått där uppe menade han. Inte blev det bättre när det var ett nerbränt hus på granntomten…Han säger att han ska bli detektiv, så det är väl bra att han börjar träna redan nu…

När det var dags för lunch tyckte den lilla detektiven (och hurtbullen) att det väl var bättre att gå upp på berget och äta där så vi fick fin utsikt?

Så vi klättrade upp. Och visst var det roligare att sitta där uppe än nere på marken, det måste man ju säga.