Mitt hem håller på att bli en djurpark

Här är det naturligtvis fritt fram för låga skämt om barn och äkta hälfter, men det är inte alls det det handlar om. Nä, djurlivet här på landet håller på att bli lite väl påträngande helt enkelt.

En stund efter frukosten idag var det mystiska spår på ett äpple. Små tuggspår. Färska dessutom, inte en aning av brunt. Barnen förklarade sig oskyldiga med så fullständigt blåögd uppsyn att det inte gick annat än att tro dom. Dessutom brukar dom inte ta en så liten tugga och sen lägga tillbaks, det är sånt som tvååringar gör. En minut senare fick gåtan sin lösning. En muslort låg mitt på avlastningsbordet vi har i köket.

Efter en i stort sett musfri vinter så bestämmer sig en mus (flera möss?) att flytta in när våren kommit?! Nog för att det varit jäglarns kallt den här veckan med fem plusgrader och halv storm varje dag (men jag är inte bitter över att jag fått cykla flera kilometer till och från tåget hela veckan i kylan och stormen, neeej då, låter det så? äsch inte då!) och idag var det också rätt snålt med godvädret, men inte flyttar väl möss in för det?

Sätta sig ner och meka med musfällor då, de som var nogsamt isärplockade och rengjorda efter vintern och numera bara var en hög av plastbitar och springfjädrar…men man är väl inte en 40 högskolepoäng i mekanik på examensbeviset för intet?! Klart man fixar att montera ihop några råttfällor (tack YouTube…), agna upp med lite godis och sätta ut.

Ja för var de skulle sitta fick vi en liten hint om. Eller rättare sagt tre små, mörkbruna plupp-hintar. Så nu får vi se imorgon bitti vad det eventuellt har gett.

Det andra djuret i vår blivande djurpark var en av de där gigantspindlarna som lever under varje hus med självaktning. Fast just UNDER huset och helst håller sig där, men som i onsdags satt fint positionerad mitt på en vit vägg så det var det första jag såg när jag vaknade. Jag är inte spindelrädd förutom för en sort och det är dom där bjässarna, för dom är så fruktansvärt stora och köttiga. Inte klarade jag av att slå ihjäl den heller så ingen aning om var den tagit vägen. På väggen är den inte iallafall.

Och så humlorna.

Någonstans i vårt hus är det varje år odlingsplats för humlor. Det är lite oklart var och det är egentligen inte något problem, för man märker det bara när humlorna kläckts och vill ut. Om vi inte råkar vara i huset då så märker man det när man kommer ner för då är det lite för många döda humlor i fönsterkarmarna.

Det låter kanske lite obehagligt, men av de här tre djuren i vår blivande djurpark är 3-4 döda humlor en enkel match. Men idag höll var det visst kläckningsstart, för jag höll på att bli knockad av en riktigt stor och fet och vinglig humla som irrade omkring ute i köket. Släck alla lampor, öppna dörren i solnedgången (och stormen, inte minst) och lura ut humlan. Funkade jättebra. Men humlan var smartare än så och kände hur kallt och blåsigt det var ute kontra varmt och skönt inne så den ville vända. Men inte då, snabba lilla jag hann stänga dörren, 1-0 till mig.

En stund senare ropade barnen att det ringde ute i hallen. Mörkrädda jag kunde väl skitit på mig för mindre, men nu råkade min mobil ligga bredvid mig så jag visste att det inte var den… Och nä det var ju ingen signal som hade låtit heller, men det liksom bzzzz’ade. Stadsbarn som de är antar de naturligtvis inte att det är några insekter som surrar såhär på vårkanten utan en mobiltelefon (ska man skratta eller gråta?!). Men det var alltså humla nr 2, och inte alls någon mobil. Den är kvar i huset för jag orkade inte jaga ut den. Nåt ska jag ju ha att göra imorgon också.

 

En (kort) tur på stranden

Dagen verkade inget vidare, men med barn som har massor av spring i benen är det fint att komma ut. Svårt bara att motivera dom när varken jag eller dom vill gå ut… Men man märker ju att det är dags när dom gnäller oproportionerligt på varandra och bitchar i största allmänhet om minsta lilla sak.

H kom själv med den strålande idén att vi skulle gå ner till stranden och samla snäckor. Toppen, det gör vi! A var kvar hemma. Lika bra det så kan dom inte bjäffa mot varandra, och jag har verkligen svårt att tvinga ut mina barn – minns själv hur jag avskydde frasen ”gå ut nu när det är så fint väääder!”. Inte för jag vet om jag fick höra den så ofta, men det har satt sig ändå (så traumatiskt var det tydligen att behöva gå ut)

Vi tog cyklarna ner till stranden. Det blev svårare och svårare att komma fram (blåsigt, kan man säga) men jag ville inte vara humördödaren här och propsa på att vända om, så vi kom oss ända fram tillslut. Iförda långkalsonger och halsduk, ska sägas.

Cyklarna la vi bakom en buske, för dom skulle bara blåst omkull iallafall.


Höga gäss på vågorna och knappt möjligt att prata i vinden. Det blev väl uppletat 3-4 snäckskal och en krabbklo innan han själv efter 2-3 minuter konstaterade att det väl kanske var lite väl svalt och att kunde vi möjligen gå hem igen? Fast skrattande och på sitt härligt livsbejakande sätt, mer som att ”wow det här var en skjuts som hette duga, det är jag glad att jag inte missade men nu är jag nöjd!” mer än ”fy vad det blåser, vi går hem”.

Så vi cyklade hem igen. Då märkte jag att jag har punka på framdäcket – jippi. Eller som vi säger numera ”men guvd va intressant, då får jag träna mig på att byta däck!!”