Dagen verkade inget vidare, men med barn som har massor av spring i benen är det fint att komma ut. Svårt bara att motivera dom när varken jag eller dom vill gå ut… Men man märker ju att det är dags när dom gnäller oproportionerligt på varandra och bitchar i största allmänhet om minsta lilla sak.

H kom själv med den strålande idén att vi skulle gå ner till stranden och samla snäckor. Toppen, det gör vi! A var kvar hemma. Lika bra det så kan dom inte bjäffa mot varandra, och jag har verkligen svårt att tvinga ut mina barn – minns själv hur jag avskydde frasen ”gå ut nu när det är så fint väääder!”. Inte för jag vet om jag fick höra den så ofta, men det har satt sig ändå (så traumatiskt var det tydligen att behöva gå ut)

Vi tog cyklarna ner till stranden. Det blev svårare och svårare att komma fram (blåsigt, kan man säga) men jag ville inte vara humördödaren här och propsa på att vända om, så vi kom oss ända fram tillslut. Iförda långkalsonger och halsduk, ska sägas.

Cyklarna la vi bakom en buske, för dom skulle bara blåst omkull iallafall.

Höga gäss på vågorna och knappt möjligt att prata i vinden. Det blev väl uppletat 3-4 snäckskal och en krabbklo innan han själv efter 2-3 minuter konstaterade att det väl kanske var lite väl svalt och att kunde vi möjligen gå hem igen? Fast skrattande och på sitt härligt livsbejakande sätt, mer som att ”wow det här var en skjuts som hette duga, det är jag glad att jag inte missade men nu är jag nöjd!” mer än ”fy vad det blåser, vi går hem”.

Så vi cyklade hem igen. Då märkte jag att jag har punka på framdäcket – jippi. Eller som vi säger numera ”men guvd va intressant, då får jag träna mig på att byta däck!!”