Adam har kommit in på Kulturskolan på cello. Tidigare har han spelat blockflöjt och slagverk men nu vill han prova på cello. Och mitt hjärta sväller av glädje och stolthet.

Jag är så otroligt glad över att han ska spela stråkinstrument. Och det är kul att han inte valt fiol som jag spelar – större bredd i familjen! Men det är bra att han ändå valt ett stråkinstrument, för det är så många av de i varje orkester och chanserna att man får vara med är därmed så mycket större. Och det fantastiska med att spela instrument är att man kan skapa musik med andra människor i alla åldrar; musiken har verkligen ingen åldersgräns, och det finns inget som säger att man är bättre bara för att man är äldre. En femtonåring kan uttrycka sig lika bra eller dåligt som en sextioåring, men framför allt kan dom skapa något tillsammans på gemensamma villkor. Det är inte alla hobbies man kan göra det!

I en vanlig symfoniorkester för elever är det ca 20 fioler, 10 viola och kanske 8-10 celli. Då är det givetvis mycket större chans att man får plats än om det är två, som på flöjt, klarinett, oboe och fagott (om dom ens har de två sistnämnda). Men blåsare kan såklart spela blåsorkester, men det är så begränsat. Tycker jag alltså, men jag är ju partisk.