Min flaxiga dag idag började med en tidig morgon ut till Orust, jobba i underbart vackra, vintriga miljöer (jo vinter på Orust, -6 grader och rimfrost minsann), ner till Göteborg på eftermiddagen, in till kontoret kl 17 för julbord och quizkväll, lämna 18:30 (precis när quizzet började 😦 ) för att hasta iväg till Lorensbergsteatern, sjunka ner i en stol och bli serverad det här.

Den Ryska Nationalbaletten framförde Svansjön. Och jag inser att jag faktiskt aldrig sett den, bara lyssnat på sviten (en reducerad version av musiken), så det var väl på tiden. Jag insåg också att jag faktiskt inte visste vad storyn var egentligen, mer än den vita svanen och den svarta svanen och att en scen/dans heter Den Döende Svanen och att det förmodligen är av en anledning.

Men det var intressant att se den förutsättningslöst och se om jag kunde förstå vad storyn var utifrån vad dom visade upp. Det kunde jag delvis. Det här är min Svansjön:

Jag förstod att mannen i vitt som uppträdde med sån självsäkerhet var en central person (yay, jag har verkligen slutledningsförmåga…), och att han var på jakt efter en fru bland stadens flickor men ingen passade honom. Jag fick också med mig att det fanns en mor med i bilden som inte riktigt var nöjd, att mannen blev kär i en vit svan (!) som han på något sätt inte kunde få. Istället var det en svart svan som kom in i balsalen på kvällen och var förförisk. Ja, så förförisk man nu kan vara i en svart tyllkjol och strikta gracila rörelser att följa, men med de ramar hon hade att tillgå var hon riktigt dirty.

Och på nåt sätt fanns den vita svanen kvar ute i sjön och var olycklig och kunde inte komma in i balsalen och vara dirty hon också pga en man i flaxande kappa. Mamman/Drottningen (i en FANTASTISK klänning och krona!!) blev lite irriterad över att han velade så, men helt plötsligt var dom ute vid sjön igen och den vita svanen dog fast ändå inte, och mannen i den flaxande kappan var på något sätt inblandad. Mannen i vitt (prinsen?) jagade bort honom, den vita svanen levde igen och alla var lyckliga. Iallafall alla i vitt och prinsen.

Nu låter det kanske som att jag raljerar här, men det gör jag inte, jag var helt trollbunden av hur vackert det var! Dräkterna, danserna och dansarna var underbara, och jag blev överraskad över att jag faktiskt skrattade flera gånger – helt på grund av narren som liksom var en sidekick till historien och lättade upp allt lite.

Men jag var ju tvungen att kolla hur storyn var egentligen. Så här står det på Lorensbergsteaterns hemsida:

Historien om den förhäxade svanprinsessan som bara kan befrias från den ondskefulle Trollkarlens trolldom genom äkta kärlek. Siegfried förväntas gifta sig med en passande flicka för att föra sin dynasti vidare. Han förälskar sig inte i någon av de flickor som skulle vara ett bra parti, utan i en främmande flicka, Odette, som förtrollar honom med sin skönhet. Siegfried svär Odette evig kärlek.

Den förbannelse som vilar över Odette, gör att hon bara kan ta mänsklig form under några timmar varje natt. Den ondskefulle trollkarlen ser sin chans, han låter sin egen dotter gå på fest på slottet i Odettes skepnad för att lura prinsen.

Planen lyckas och den förblindade prinsen bryter, utan att veta det, sitt trohetslöfte. När det går upp för Siegfried att han blivit lurad, bönfaller han Odette att förlåta honom, och det gör hon.

Så den flaxande mannen i svart var en ondskefull trollkarl, mannen i vitt är Prins Siegfried, den vita svanen är den förhäxade prinsessan Odette. Men ändå, i stora drag inte helt tokigt. Så då antar jag att hon inte längre är förhäxad på slutet eftersom hon fick äkta kärlek till slut.

En fantastisk föreställning, se den om du har chansen!