Vi spränger bort vägen

Idag var det en glädjens dag. Så här vackert var det när jag kom ner till korsningen mellan väg 27 och 1674:

Och varför är det så vackert då? Jo för att det betyder att vi är ett liiiitet steg närmare färdigställandet av mitt viltstängsel-projekt, eftersom vi spränger. När jag kom dit var det redan en stor grop, och en kille tog ur sten och lera ur gropen medan två andra stod och tittade på. (Det visade sig att dom inte bara tittade, dom väntade på en lastbil också för att ta bort stenblock ur gropen).

Vacker grop va?!

Stallet som ligger där bredvid verkar ha överlevt, hästarna likaså. Bara att langa ner färisten ifråga och tejpa igen med lite asfalt så det ser snyggt och fint ut, så går vi vidare och försöker avsluta det här projektet.

Seså!

Men mina äventyr längs väg 27 är långt ifrån färdiga även om stängelprojektet blir klart. Jag var nere och tittade på mitt nya projekt vid Kroksjöns rastplats också. Inte lika vackert. Än så länge.

Yes, det är vägen till höger, det där som ser ut som om det just varit vårflod i ett lerbemängt land. Till vänster är en fiskecamp och en fin sjö, Kroksjön (obviously). Önskemålet är att lägga fiskecampens infart på ett annat ställe så det inte blandar sig i långtradarchaffisarnas fina uppställningsplats.

Projekteringen ska vara färdigt om ett år.

Första leveransen avklarad

Igår skickade jag iväg mitt första större beställningsjobb på text. Riktigt tom text tyvärr, inte Pulitzer-material direkt, utan mer av typen ”och med er logotyp på våra produkter kommer ni nå rätt kunder vid rätt tillfälle”. Fast på norska då.

Trots att Sverige och Norge är så nära varandra är det visst inte så vanligt med svenskar som kan skriva på norska, så det ser ut att bli mer av den varan. Wow, jag har min första nischprodukt – tomma säljtexter på norska! DET är något att skriva på sin gravsten…

Men faktiskt är det kanske så att det här jobbet leder vidare till lite annat, på svenska till och med, affischer och posters. Inga författarpriser där heller men kul att prova på lite olika saker. Ja och så har jag de två norska bloggarna att tröska på med också, så det blir en del!

Skräckårstiden

Dystra tider framöver

Ja då är det dags igen. Vinter. Redan i helgen ska det bli svinkallt (=minusgrader).

Bortsett från att jag bor i Göteborg och att vi per default har underkylt regn istället för snö och att man behöver speciella ullunderkläder för att inte förfrysa i benmärgen när man går från hemmet till spårvagnen, så är jag allmänt skeptisk till vinter.

Vad är det för fel med att ha halkfritt och varmt året om? Jag tycker i många avseenden att jag haft tur som blivit född i Sverige men just när det gäller vinter är jag en avvikande art.

Och då har vi inte kommit till bilkörningen. Jag är livrädd för att köra bil på vintern. Visst, face your fears och allt det där, jag är gift med en norrlänning och borde bara KASTA mig ut med honom på närmaste isfyllda parkeringsplats och bara träna träna träna…men det är lättare sagt än gjort. Han skulle inte banga en sekund, men det ligger ju i sakens natur att jag gör det eftersom jag är rädd.

Så jag kör bil väldigt mycket mer sällan på vintern. Spänd på att se hur det går nu när jag har en entreprenad på Orust och en i Svenljunga som jag ju måste ut och besöka ibland. Livat och glatt blir det förmodligen.

Jag fyller Internet med tomma ord

Mitt senaste skrivuppdrag tar en del tid. Det är typ reklamtexter, eller iallafall säljande texter som ska övertyga någon som kommit till en sajt att det är där dom vill köpa sina produkter. Det är ganska korta texter men ändå väldigt långa, för hur mycket kan man övertyga någon om att just en penna är den profilprodukten dom behöver? Eller en kopp? I 300 ord?

Så det känns som att jag lämnar ett alltför stort bidrag till att fylla Internet med blaj. Fast det är väl en del av gamet; sälja. Tror inte det blir någon lång karriär i mitt fall – det tar alldeles för lång tid mot vad man får betalt. Men å andra sidan kanske det är som att sy en T-shirt – har man väl gjort mönstret och provat det en gång så går det löjligt fort att damma iväg en 3-4 stycken. Antar att det är en del copy+paste i den här branschen också, fast med vissa modifieringar.

Men det är ganska tröttsamt att sitta och jobba fram superlativ för att argumentera för att folk ska köpa skräp eftersom det är något jag själv inte tror på. Överkonsumtion.

Tror det är bra för mig att sitta på en ö i skärgården med ett begränsat antal kläder och begränsade shoppingmöjligheter (=obefintliga), det kommer nog ge mig ro i själen att veta att jag bidrar till lite bättre hushållning på jorden. Eller kanske inte – taxibåt till och från skolan varje dag kan väl knappast kallas för miljövänligt…

Fokusproblem

Min påbörjade konkretisering av mina Orröplaner tar en del fokus från mitt arbete emellanåt, kan jag väl medge utan att skämmas. När båda barnen säger att dom vill vara med där ute är det svårt att inte göra lite efterforskningar och börja kolla möjligheterna lite. Så jag har varit i kontakt med Värmdö Skärgårdsskola, där jag fick veta att barnen på Orrö hör till skolan på Runmarö, som ligger norrut nära Stavsnäs.

För att komma till skolan på morgonen åker dom taxibåt, ca 8 sjömil, så himla coolt.

Adam reflekterade över det hela med att ”Så om jag ska hem till en kompis efter skolan måste du komma och hämta mig med båt?” Jajemen, det måste jag. ”Woooow…”

Tyvärr finns det ju inga barn på Orrö, men några på Nämdö av okänd ålder och antal, men man kan ju hålla tummarna.

Bredvarpet, vår vik, sett från landsidan

 

Vatten över huvudet?

Mina skrivaruppdrag går vidare (nu har jag dessutom skickat första fakturan, dryga €30 minsann) och nu har jag fått en större uppgift. Kanske inte tunga journalistiska undersökande jobb direkt (Filter har inte hört av sig änOpenMoji-color 1F602.svg), utan snarare mer i andra änden av skalan – tomma reklamtexter som ska generera sökträffar. Jag bidrar till kommersialismen i juletid kan man säga. Fast i Norge och på norska.

Jag kan inte låta bli att fundera på om jag tagit mig lite vatten över huvudet den här gången; jag är ingen skribent, jag har aldrig skrivit något som jag egentligen tänker att någon annan läser, och jag vet inte riktigt hur man riktar sig till en publik. Eller så vet jag det, jag har bara inga studiepoäng i det och därför tror jag att jag inte kan.

Hursomhelst så har jag fått något att bita i ordentligt och en vecka på mig att ro iland det. En passande metafor kanske med tanke på vattnet över huvudet.

Men någonstans där inne vaknar ett jädra-anamma och jag tänker att ”Jo, det här KAN jag, jag SKA klara det, jag KOMMER få in dom här texterna i tid och det blir TILLRÄCKLIGT bra”. För jag tycker det är så kul att utmana mig själv att prestera utanför min komfortzon.

Det kommer nog inte bli texter jag kan visa upp eller ha som en portfölj, men det är lite skrivande för kaffepengar, och bara det är roligt!

2500 ord fördelat på 6 texter i en ganska strikt ordning. I can do it!!

Tandfén har börjat med kreditkort

Det har egentligen bara varit en fråga om tidpunkt. Tidpunkten för NÄR man inte längre har mynt hemma för tandfén att låna och lägga i glaset på natten.

Det har varit nära många gånger, men på nåt sätt har det alltid löst sig i sista sekunden (tandfén är en påhittig typ), men nu har hon (?) gått på pumpen. Det börjar väl närma sig en vecka snart sedan Adam tappade den där tanden, och fortfarande har hon inte lyckats skaka fram en guldpeng!

Jag tror tandfén har börjat med kreditkort. Varför skulle hon ha mynt med sig hela tiden när vi andra inte har? Jag har inte sett ett mynt här hemma på evigheter, och man får väl tro att tandfén hänger med i utvecklingen?

Men det är lite problematiskt, för hur förklarar man för barnet som ivrigt väntar på myntet i glaset att tandfén inte har cash längre? Barnet är iofs elva år nu och undrar väl inte så där jätteoroligt direkt, men en guldpeng vill man väl ha ändå, tandfé eller ej.

Dags att koppla upp barnen mot Swish kanske!