NU ringde dom….ett halvår för sent

Så kom plötsligt nästa samtal. Världens sämsta timing. Fosterhemstjenesten ringde och sa att vi äntligen var mitt i prick och att en 2½ -årig flicka på Stovner i Oslo var i stort behov av snabb placering. Hur snabbt kunde jag komma loss från jobbet?!

Det var över fem år sedan vi gick PRIDE-utbildningen och blev godkända som fosterfamilj. Kursledarna sa att i enstaka fall tar det upp till tre år innan det blir en match, men oftast mycket kortare och att man skulle vara beredd att få SAMTALET när som helst. Första gången vi hörde ifrån dom var för ett och ett halvt år sedan, en liten en som behövde snabb placering, och då blev vi inte valda. Märklig egenprocess med sorgearbete över förlusten av något vi aldrig haft.

En anledning till att jag inte vill bo kvar i Norge är att jag inte kände mig hemma, kände mig som en del av samhället, ”svensken”. Men det i sig själv är inte hela anledningen, och det finns/fanns många anledningar till att vi kunnat stanna kvar också. Fosterbarn är en av dom, men eftersom vi aldrig hör ifrån dom om någon aktuell placering (räknar ett samtal på fem år som aldrig) så hjälper inte det som argument. Jag har ju till och med stannat längre än jag önskat på mitt tråkiga jobb bara för att det är statligt och lätt att ta föräldraledigt snabbt från dels eftersom min chef visste om att vi var i loopen för fosterbarn och dels för att staten ställer sig positiv till att man gör den typen av insats och därför har fördelaktiga (well, inte lika betungande i alla fall) system för den typen av föräldraledighet.

Det kanske hade blivit annorlunda när vi inte var statliga längre i BaneNOR, vad vet jag.

Men nu ringde hon i alla fall, hon ville ha OSS, och jag kunde inte hjälpa till.

Det känns så jävla kasst, rent ut sagt.

Vi sörjer något vi aldrig haft

Idag kom det andra telefonsamtalet. Det som vi väntat SÅ på. Jag hade mina aningar eftersom beslutet skulle fattats i tisdags och vi fortfarande inte hört något. Lite som en jobbintervju där allt känns fantastiskt bra men så hör man inget när man borde höra och då VET man.

Vi fick alltså inte bli fosterfamilj åt den lilla flickan som vi blev framlagda för häromveckan. De som beslutar valde den andra familjen. Känns lite som en förlust av något vi aldrig haft, ett tomrum efter en liten någon som vi för två veckor sen inte ens visste fanns men som ändå lyckats göra sig en liten plats i våra hjärtan trots att vi aldrig mött henne och inte ens vet något om henne mer än att hon finns och är under ett år och av någon anledning behöver en familj att växa upp i som inte är hennes biologiska.

Jag vilar trygg i att de som bestämmer har barnets bästa för ögonen och att den andra familjen matchade hennes behov bättre än vad vi gjorde. Och bra att hon har två som vill ha henne; det är inte alla som har. Men det är fortfarande en förlust.

Det kom ett Samtal

Dom ringde idag. Matchningsteamet på Fosterhjemstjenesten. Dom undrade om vi fortfarande var intresserade av att vara fosterföräldrar – det var ju fyra år sen vi gick PRIDE och mycket kan ju ha hänt sen dess.

Ja jo en del har väl hänt men vi vill fortfarande bli fosterföräldrar.

Bra.

Hon hade ett barn som behövde en familj och där vi kunde passa. Hon gav inte några detaljer direkt, men det var ett litet barn iallafall som kunde bo i en familj med syskon (det är ju inte alla som kan det, en del behöver all uppmärksamhet och lugn och ro). Det var allt jag fick veta.

Om några dagar har dom möte, och då ska vi och en annan familj läggas fram för att se vilken som passar barnet bäst.

Jag är supernervös. Hoppas hoppas!!!!

Samtal från Fosterhjemstjenesten

Sticka utDet var ju ett tag sen nu som vi blev ”färdiga” som forsterföräldrar. För övrigt något man väl aldrig blir färdig för, men lite mer förberedda iallafall. För ett år sen ungefär var den sista PRIDE-kursen och sedan dess ingenting. Inte för att det var oväntat; de sa väl att snittiden från att man blev godkänd tills att någon placering blivit gjord kan variera, men i snitt ett drygt år. Så vi är väl innanför ramarna.

Men man undrar ju iallafall varför man inte hört ett pip. Ena gången tänker jag att dom har koll och har väl viktigare saker att göra än att underhålla väntande fosterföräldrar, andra gånger tänker jag att man har försvunnit i den administrativa kvarnen, ineffektiva statliga organisationer osv. Vilket inte alls var intrycket jag fått i övrigt från Barnevernet, men ändå. Skepsisen är där.

Så idag ringde en person och sa ”Hej jag ringer från Fosterhemstjenesten!” Tusen tankar flyger i huvudet – Nej inte nu! Ja äntligen! Hoppsan vad gör vi nu?! och en massa annat. Men hon hade ingen placeringsförfågan, hon ville bara säga att dom inte glömt bort oss. Vi har tydligen varit aktuella i en placering men kom tvåa pga att vi bor inne i Oslo och inte utanför. Många barn behöver placeras en bit från sin hemmiljö, och kommer man från Oslo så kanske stan är för liten vad vet jag.

Jag blev iallafall väldigt glad över att hon ringde, för då fick jag bekräftat två saker: Dels att vi är kvar i loopen, och dels att jag själv fortfarande vill bli fosterförälder. För tiden går och livet ändrar sig lite grann, och jag undrar ibland om jag fortfarande verkligen vill bli fosterförälder eller om det är något jag har fått för mig och som hänger kvar. Och jobbet, hur ska det gå med det, och livet, och det ena, och det andra…. Men min reaktion när hon sa varifrån hon ringde var direkt glädje och allt annat kändes oviktigt, och DET var skönt att få bekräftat!

Bryr du dig om barn? Gå PRIDE då för bövelen!

Under hösten har vi deltagit i PRIDE, en kurs arrangerad av Fosterhjemstjenesten för folk som vill bli fosterföräldrar.

Tre gånger har vi samlats, ett tiotal par av olika sammansättning, nationalitet, bakgrund och yrkesliv. Varje runda har varat ca 10 timmar och vi har diskuterat, sett film och gått igenom mer eller mindre jobbiga teman kring det att vara fosterbarn, att få sitt barn omhändertaget att vara fosterfamilj och en mängd annat. Den stora behållningen av PRIDE för mig personligen har varit faktakunskapen om socialtjänsten och de goda diskussionerna vi haft.

Jag har lärt mig mycket om hur socialtjänsten fungerar map skydd för barn, och hur dom arbetar när det kommer in en bekymringsmelding om att ett barn far illa. De kan komma från polis som tillkallas till lägenhetsbråk, från läkare som ser oroväckande skador, från skola eller barnehage utifrån beteende eller vad barnet själv säger. Det de flesta inte vet är nog att man själv kan göra en bekymringsanmälan till barnevernet tex för att man själv har det tungt (pga sorg, att man har en svår ekonomisk situation eller annat) och inte förmår ge barnen den omsorg de behöver under en period. Det betyder inte att barnevernet kommer med blåljusen på och snappar till sig de små, utan tvärtom kommer det en (som jag uppfattar det) god hjälpordning på plats för dig just så att du ska kunna ha kvar barnen men få stöd, tex med avlastning en del helger.

En annan sak jag fått med mig som jag värderar högt är insikt i och ökad förståelse för den biologiska familjen som får sitt/sina barn omhändertagna. Det är ju inte helt svartvitt att dom är dåliga föräldrar, utan det kan vara en ekonomisk situation, psykiska problem osv. Men visst, en del människor behandlar ju sina barn så illa att dom för länge sen förbrukat sin rätt att ha dem hos sig, det ska sägas. Men mitt perspektiv har vidgats iallafall och det är alltid nyttigt.

Sen har PRIDE rent allmänt varit en bra kurs för mig som har barn. Att diskutera och reflektera kring barns behov, vad som är bra omsorg, vad är uppfostran och när går det över i bestraffning, vad är en trygg miljö för ett barn, hur hanterar barn osäkerhet osv osv. Inga konkreta svar såklart men goda frågeställningar och bra diskussioner där alla delade med sig av egna erfarenheter, bra och dåliga.

Efter varje träff har kursledarna varit hemma hos var och en och gjort djupintervjuer för att lära känna oss alla ordentligt och se om vi är lämpliga att placera behövande barn hos. Utan att veta säkert känns det som att de försöker ta reda på om vi känner oss själva och varandra, om vi har skakat ut liken ur garderoben och klarar påfrestningen det innebär att ha ansvar för fysiskt eller psykiskt skadade barn.

Visst, man ska inte gå PRIDE och ta av kommunens resurser om man inte seriöst är intresserad av att ha fosterbarn, men om man är inne på det spåret rekommenderar jag det verkligen. Det är en bra genomgång av dig som omsorgsperson – vad har du för lik i lasten, hur hanterar du det, hur påverkar det eventuellt din förmåga att ta hand om ett barn, hur ser ditt sociala nätverk ut, kan du ge barn stimulans för att utvecklas till självständiga och trygga individer, och hur trygg är du själv förresten?

Mycket nyttigt, iallafall för mig!