Brukar inte dissa, men…

…men jag tror jag har kommit upp i den åldern då man bara inte orkar vara så hänsynstagande längre, så nu kommer det.

Jag var ute och åt med G för första gången på riktigt länge. Vi kom fram till att eftersom vi inte setts på ett tag var det viktigaste att det fanns mat vi kunde äta båda två (hon har stränga kostrestriktioner och jag äter knappt kött), mer än att vi orkade välja restaurang och kolla menyer i all evighet.

Så det blev en köttrestaurang högt upp på Linnégatan; dom har vegoburgare till mig och G kunde få kött med sallad, så vi körde på det.

Och det var ju tur att vi hade varit tydliga med att det var sällskapet som var det viktiga och inte restaurangen, för maten var rätt kass och servicen också. Jag tog deras vegoburgare. Frågade servitrisen om det var en sån där färdiggjord bönburgare eller om det var något roligare men fick undvikande svar och orkade inte peta, så jag tog den. Burgaren var en torr historia som kändes som en leverbiff i strukturen (fast vego då), otroligt smaklös och tråkig. Visst, jag hade valt bort jalapeñosåsen och den skivade jalapeñon eftersom jag inte gillar stark mat, men varför måste alltid restauranger dränka vegomaten i starka såser bara för att dölja det faktum att dom inte klarar att få det att smaka gott?

Jag hade också tagit en side av svarta bönor till det facila priset av 25 kr som visade sig vara ca 1 dl bönor i nån mörk gegga. Smakade ingenting, helt värdelöst, men jag åt det för det var väl det enda på tallriken med lite näring i.

Efter maten var jag lite hungrig (!), men jag hade ju inte klarat att äta hela burgaren heller för den var bara för jäkla trist, så jag tog en efterrätt. Äppelpaj med vaniljglass och kolasås. Jag åt pajen och hälften av glassen, sen fick jag sockerchock (nä det fick jag inte men sötsmaken blev bara för mycket) och lämnade resten.

– ”Lite IKEA-varning på den efterrätten” sa G, och det stämde ju så himla väl. Kaffet som vi tog till var det bästa på hela måltiden. Hade varit ännu bättre om vi fått påtår, men servitrisen var överlag rätt frånvarande (bra gjort i en så liten restaurang, men hon var vid andra bord i närheten).

G var inte lika deppad som jag över maten, men inte långt ifrån. Brrr…

Så, det var mitt bitchande om restaurangen igår, nu tillbaka till mitt soliga jag. Men det känns bara som så totalt bortkastade pengar när man får såna upplevelser.

Bönskörd

Ja eftersom jag inte tror att jag blir bönhörd får jag satsa på bönskörd istället; ärtor och borlottibönor närmare bestämt. Ärtorna har vi skördat en gång förut, och idag fanns det några fler skidor att plocka. Borlottibönorna har jag också skördat förut – när jag blev så glad över hur stora dom var så jag skördade loss som en galning innan jag tänkte efter på hur dom egentligen ska se ut när dom är färdiga. En snabb googling gav att dom i stort sett bara börjat växa när jag plockade dom. Men som tur är blev det en andra skörd, och den togs till stora delar idag.

Grymt vackra baljor och bönor, skojigt att de är allt från vita via spräckliga över till mörkt vinröda.

Borlottibönor

Synd bara att all färg försvann och dom blev läckert dassigt grålila när man kokade dom…

Men men, tillsammans med lite stekt lök och stekta champinjoner blev det och ärtorna ett bra komplement till middagen.

Jubileum

Idag är det ett år sedan jag kom ut ur operationssalen på Sahlgrenska, ett bröst och en cancertumör fattigare. Det har varit ett ganska jobbigt år måste man väl få säga utan att få en drama queen-stämpel på sig. Inte så att det egentligen påverkat något, men hela mitt liv har ändrats (fast allt ser ut som vanligt) och jag är inte samma person som jag var för ett drygt år sedan.

Det är svårt att säga vad som är skillnaden, men det mest tydliga är väl att jag inte räknar med att få bli gammal längre, att jag inte vågar tro att jag ska klara mig från fler typer av cancer, den gamla klyschan om att inte ta livet för givet (vilket man ju gör, erkänn! Man tar livet för givet tills det helt plötsligt inte är självklart längre att man ska få leva vidare).

Att ta steget fullt ut till något Carpe Diem-aktigt med yoga på stranden i solnedgången är väl inte riktigt min grej, men jag har två mål:

  1. Jag vill trivas och stå för mig själv och det jag gör (unikt va?….)
  2. Jag tänker göra vad jag kan för att reducera de hälsomässiga risker jag kan; bröstcancer kan man väl inte motverka när väl amningsperioden är över, men det finns andra saker som är riktigt dåliga och som man faktiskt KAN förebygga

Undantaget till 2 är chips. Men man måste väl få ha någon last?

Mina nya vänner

Jag dricker ju knappt någon alkohol, jag äter väldigt lite kött och inte heller så mycket fisk och skaldjur och har helt slutat med komjölk och komjölksbaserade produkter. Nej jag har inte gått så långt att jag vägrar äta om jag blir serverad, eller att jag ber värdparet att få något annat, men så långt jag kan styra det själv undviker jag det. Vårt kylskåp fylls av Oatly och Alpros produkter, jag lär mig tycka om tofu (trodde jag aldrig, men jag trodde å andra sidan aldrig jag skulle gilla mozzarella heller…) och att äta mer grönsaker.

Har mitt liv blivit matmässigt tråkigare? Kanske, men saken är att jag inte bryr mig så mycket om mat längre. Bara jag blir mätt och det är vettig mat. Svårt när man är småbarnsmorsa, men mina kids börjar komma in i den åldern då dom lever på mackor iallafall, och det fixar dom själva.

Livet, folkens! Det ändrar sig hela tiden!

Carpe Diem för böfvelen!

En ofrivillig vegetarian

Kött. Jag kan inte äta det. Helt plötsligt går det inte. Inte fisk heller. Och det är inte för att jag försökt dra ner på köttkonsumtionen – nä dom försöken har varje gång mynnat ut i trötthet och uppgivenhet och så småningom korv stroganoff och så var vi tillbaka där vi började.

Nä just nu känner jag bara motvilja att äta det, jag får det inte i mig. Jag äter mig mätt på ris, tillbehör och bönor.

En jättebra maträtt till vardags när man har barn är att ta laxbitar och steka i ugnen, sen ta tortillas och lite grönsaker och kanske någon god sås och göra laxburritos av det. Det tar ca 15 minuter, är nyttigt, kul att mecka med och barnen älskar det. Vi gjorde det häromdagen och jag var fullt inställt på att äta lax jag också. Men så låg den där i formen, nystekt och grann, och jag kunde bara inte förmå mig äta av den. Istället tog jag och hackade en lök, tog fram stora vita bönor på burk och sköljde av, fräste löken, värmde sen bönorna i lökfräset, och så på med lite salt och peppar och hackad persilja. Och så åt jag det i min burrito istället och tyckte det var fantastiskt gott.

Jag som knappt gillar baljväxter. Tycker mest det är mjöligt och tråkigt (eller gjorde iallafall, nu har det visst ändrat sig…), vilket är en anledning till att jag aldrig kommer bli vegetarian – den gamla visdomen (?) säger ju att är man vegetarian bör man gilla baljväxter eftersom proteiner är good shit. (Men tack och lov finns det många andra icke-animaliska proteinkällor förutom bönor, puh.)

Jag lagar falafel, gör hamburgare på svarta bönor istället för kött, köper Oumph (barnen älskar det) och har till och med ätit tofu och gillat det. Fast bara en gång. Tofu är läskiga grejer; funkar bara med den rökta fasta än så länge.

Och svamp. Jag blir utfattig på kantareller från Hemköp men det är det värt för det är så gott. Allt blir gott med kantareller!

Men faktum kvarstår – jag äter inte kött. Men jag är inte vegetarian, nä det skulle jag aldrig klara av. För att inte tala om vegan. Jag antar att jag en dag bara vaknar upp ur min bubbla och sätter tänderna i en biff, det är väl det mest logiska.

En bekant som jobbar som sjuksköterska sa att sånt kan hända när tillvaron plötsligt förändras – tex vid en flytt till ett annat land. Så tänker han, och jag tror han kan ha något i det. Men själv tror jag i så fall att det är bröstcancern som är den stora förändringen och inte flytten tillbaka till Sverige.

För det surrar ju en del information i luften om vad som är nyttigt och inte, och den där informationen ändrar sig från en månad till en annan och det som var jättefarligt först är jättenyttigt sen och tvärtom så att spara på källor där känns knappt meningsfullt. Men det jag hör mycket (kan ju vara mitt confirmation bias som slår till, hade väl inte varit helt osannolikt) är att rött kött och processat kött är dåligt (cancer), växtbaserade fetter är bra, animaliska dåliga (kolesterolhöjande). Men såklart också att lax är jättenyttigt, jodå jag hör det också.

Men då slår djurvårdartarmen till. Jag som väl aldrig i hela mitt liv brytt mig om ett djur – iallafall inte sen min hamster Hampus dog någon gång på 1980-talet…

Alla kycklingar som borras upp i slakterierna, alla får och lamm som fraktas, stressas och så får en elstöt i pannan, alla kor och grisar som får gå igenom en fruktansvärd process innan dom tillslut är döda. Jag har börjat se några filmer om djurhanteringen men jag klarar inte av det, Point taken och så stänger jag av och har mardrömmar i några veckor efteråt. Fy fan. Är deras lidande värt det? Bara för att få äta kött?

Allt det där ligger och rumlar när jag tittar på den där lilla laxbiten, eller kycklingbiten eller vad det nu är, och det vänder sig i magen på mig.

Jag har inget mål att bli vegetarian men jag kan inte äta kött just nu iallafall. Men lyckliga kor som fått beta ute på den lilla kärleksfulla lantliga gården med vajande gula sädesfält? Som dött i tron att de bara väldigt fort blivit för gamla? Mja, kanske det. Sen. Vi får väl se, det kanske försvinner lika fort som det kommit och så sitter jag där med mina vanliga blodiga stekar (brrrr….)

Jag experimenterar vidare med smörgåspålägg

För ett tag sen gjorde jag ett alternativt smörgåspålägg efter ett recept jag hittat på nätet. Det blev lite blandat bra/dåligt; mycket bra konsistens, helt rätt stuns i den (mitt mål var att likna korvpålägg) men ganska ointressant smak. Jag hade tänkt äta upp den eftersom allt går att lösa med lite god sås, men jag glömde bort den helt enkelt.

Så när jag slängde den igår bestämde jag mig för att göra en ny, en som smakade mycket, och det gjorde jag idag. Nöjd med resultatet är jag, har provätit den medan den var ljummen och vi får väl se imorgon om den även funkar som kall.

Här är receptet iallafall

Seitankorv

Vätska:
2,5 dl ljummen buljong, gärna med lite kraftig smak/sälta
1-2 msk tomatpuré utrört i ljummet vatten så det blir 2,5 dl vätska
ca 1 msk liquid smoke

Torrt:
5 dl vetegluten
1 msk senap efter eget tycke
4 marinerade soltorkade tomater
5-6 cm purjolök
3-4 msk näringsjäst
en rejäl näve kalamataoliver
en liten råriven rödbeta

Hacka grönsakerna i en storlek du önskar ha i din ”korv”, blanda torra råvaror först och häll sen i allt det andra (vet egentligen inte varför man ska göra så, men så står det överallt så jag tänker att det kanske finns en mening med det). Jag har en mixer som har en degkrok i sig, den använder jag för att sen veva ihop det till en deg, tar ca en minut, lite längre då om man blandar för hand.

Degen blir fuktig men absolut inte kladdig. Ta den, forma den lite avlång och med en ungefärlig tjocklek du önskar, lägg den på en stor bit bakplåtspapper, tillräckligt stor så du kan vira det två varv runt din ”korv”, och snurra ändarna på pappret så det ser ut som en stor karamell.

Ångkoka i kastrull på spisen i 1-1,5 h (jag har ett sånt där spiralformat stålgaller som man lägger i botten på kastrullen men annat funkar säkert lika bra), sätt sen ugnen på 200 grader, ta upp ”korven” stick några hål i pappret så det kan komma in luft och baka/torka korven i ugnen med pappret på i 20-30 minuter.

Häpp!

Smörgåspålägg av cashewnötter

Efter flytten har vi nu konsoliderat allt vi har på ett ställe (eftersom lägenheten inte är så beboelig än) och vi har då funnit att vi har överraskande mycket av vissa saker. Cashewnötter är ett exempel. Liquid smoke, soja, kokosflingor och ketjap manis är andra.

Så jag började i ena änden, med cashewnötterna. Läste igår om ett smörgåspålägg gjort av cashewnötter, olivolja, citron och vatten som mixades till önskad konsistens. Hur svårt kan det vara?

3 dl nötter lades i blöt över natten, sen ner i blendern tillsammans med några matskedar citron, några matskedar olivolja och så vatten tills det blev den konsistens jag ville ha. Hannes var med och plockade persilja på fönsterbrädan och gräslök ute i landet (visst låter det som en idyll? Kan avslöja att gräslök är den enda kryddan som växer i vårt land, så där va landsortsidyllen krossad. Persiljan har jag dragit upp i kruka inne i stan), och den körde vi ner också.

Tyvärr råkade jag typ tappa saltkaret i det hela, så det är alldeles alldeles för salt, men man kan ana att det är något gott där under. Som pålägg på en brödbit och med några skivade väldigt söta tomater (romantica) var det kanongott!

Hannes gör tummen upp – ända tills han inser att tomaterna svider i hans munsår 🙂

Jag ska mosa ner en avokado i ena halvan av röran och se om smaken blir ännu bättre då; kan tänka mig att det blir fylligare och att sältan blir lagom utspädd. Tror det blir toppen.

 

Maränger utan äggvita

Jag fuskar i det vegetariska och veganska matfacket ibland, dels för att utmana mig själv rent matlagningsmässigt, och dels för att jag försöker dra ner på min köttkonsumtion (och varför jag gör det senare är en helt annan diskussion som jag inte tänker gå in på här).

För ett tag sen upptäckte jag det för mig helt nya fenomenet Aquafaba. Det är spadet i burkarna med inlagda baljväxter, ni vet det man spolar bort när man ska laga mat med tex kikärter. Det visar sig att det gör sig utmärkt som ersättare för äggvita i de flesta baksammanhang, och är välkänt för veganer såklart. Personligen tycker jag att om man kan slippa ta äggvita och istället använda en produkt som man annars skulle kastat bort så varför inte?

Men jag vill inte gärna ge avkall på smaken – det blir ju meningslöst att kalla det för ersättare ifall det inte smakar likadant. Och enklaste sättet att ge sig ut i aquafabaland på måste väl vara att baka maränger. Äggvita och socker blir till Aquafaba och socker.

Det finns miljoner recept ute, men jag använde ett som jag moddade lite:

Veganska maränger

Aquafaba från 1 paket bönor (tänk på att inte använda saltade…)
1,5 dl socker
1,5 tsk citronsaft
1/2 tsk vaniljsocker

Vispa upp vattnet från bönpaketet tills det är skum. Blanda ner socker, citron och vaniljsocker. Vispa sedan en bra stund, minst 10 minuter (tar längre tid än med äggvita) tills det blir fast och fint som vanlig marängsmet.

Klicka eller spritsa ut marängerna på en plåt, grädda i 100 grader 90 minuter, låt svalna på plåt i ugn.

Som vanligt med andra ord, fast utan ägg.