11 april, Top of the World

Den här dagen hade vi hyrt en bil för att åka lite längre bort. T ville vara kvar hemma och fixa lite med bilen, och vi skulle ge oss iväg för att gå en vandring uppe i bergen mellan Larnaca och Limassol. Vandringen heter Top of the World, och har lagts ut av några som kallar sig Amathus Aunties. Jag gick en vandring förra året som dom hade lagt ut, och det var en fantastiskt fin tur som verkligen visade fina sidor av Cypern.

Men resan är ju som bekant en del av målet i min värld, så vi gjorde snabbt en avstickare redan i höjd med Pyla (man blir ju rastlös av att ligga på motorvägen för länge, inte sant?). Mitt ute i åkern här ligger en grav. Det var säkert inte en åker den gången som någon bestämde sig för att lägga sig / bli lagd här, men nu är det definitivt det – åker kantad av motorväg. Det finns ingen info om vem det är som har varit här, men han/hon verkar inte vara kvar – iallafall inte vad jag kunde se när jag gick ner.

Men det ska erkännas att jag inte gick ända in i innersta rummet. Jag vill gärna tro att jag inte är vidskeplig och inte heller har några problem med trånga utrymmen, och det har jag ju naturligtvis inte heller, men just den här gången hade jag bara inte lust att gå in i det innersta rummet. Annars hade jag såklart gjort det. Såklart. Nästa gång.

Stopp nr två var betydligt luftigare; i den lilla fina byn Menoya där någon klok person lagt en liten gömma så man ska göra sig omaket att köra förbi och se på den. Oklart hur många som faktiskt ser på lilla Menoya på sin väg, men vi gjorde iallafall det och det är jag glad för.

Efter Menoya tillbringade vi alltför lång tid i buskagen bredvid motorvägen och blev bara irriterade, innan vi tillslut tog oss vidare till Mjölkgudinnans(?!) kloster som bara var för herrar och damer med långbyxor. Herrar med kjol såg jag inget om på skylten, men det var kanske okej – det är ju kultur med kilt och inte bara sedeslöst mode. Eller nåt.

Vandringen längs Top of the World var fantastiskt fin. Vi gick förbi Hellas Sat Space Center och Makarios III’s parabolbas helt i början, och trots att det var så mycket mottagare och sändare där (eller kanske just därför) var det svårt att få bra mottagning med GPS’en, men en ihärdig CaddyMum fixade biffen.

Vi träffade också en trevlig ung man som undrade vad vi gjorde där ute i åkern. Han såg inte ut som att han helt trodde på mammas (ärliga) förklaring, men varnade oss vänligt för att gå för nära hans gård, eftersom hundarna var lösa. Åkej. Ska vi nog göra.

Allt gick bra, vi hittade vad vi sökte och fick fantastiska vyer  på köpet. Fika intogs på högsta punkten, med Dipotamos Reservoir framför oss och satellitstationen och klostret bakom oss, helt underbart. Vi hade en sån otrolig tur med vädret också; regnmolnen kretsade runt oss hela tiden men vi gick i en ö av sol med svalkande vindar, suveränt.

Otroliga mängder lavendel hela vägen, kan tro att bina som jobbar i bikuporna längre ner gör en del lavendelhonung. Vi hade ju tänkt låta oss bli uppskörtade och köpa lite av munkarna, men om dom är så kinkiga med kläder så behöver dom inte mina pengar.

Efter ett stopp vid The two rivers åkte vi upp till Lefkara och fick en helt otrolig vy över byn, bergen, havet…jag ångrar inte en sekund att vi åkte upp dit, men mamma var ganska orolig på vägen upp över hur vägen ner skulle gå för sig egentligen. Och så var det ju den där ormen vi sett ihjälslagen på vägen upp. En sån där farlig orm som bara finns på östraste sidan fast tydligen inte nu längre…brrr…

 

Middag nere i Lefkara och sen kom vi hem sent. Alternativet var att sova på hotell, men vi hade ändå så relativt sett kort väg hem så det var det inte riktigt värt.

En härlig dag på tur, definitivt!!

10 april, bilturism i närområdet

Sedan jag var här sist har det ju hänt lite på skattefronten, och det var dessutom en bunt jag inte hade tid att gå efter heller eftersom jag var här framför allt för att fira mammas födelsedag.

Inget sådant den här gången, och nu ville jag gärna rensa hela sydöstra hörnet. Jag är här förresten om nån undrar:

Inte så långt från Ayia Napa men tillräckligt.

Vi tog bilen, T var chaufför och mamma guide, och så åkte vi runt. Jag hade min egen karta, tro inte att det bara var att åka runt och peka. Nä, kan själv. Men vissa är bara så värdelösa att jag undrar varför vi egentligen lade tid på dem, och när man fattar att det är en sån så vill iallafall inte jag slösa mer tid än nödvändigt på dom. Det behövs oftast inte heller; sopiga cacher brukar ha sopiga gömställen. Lika bra det.

Men vi började med en fin en på ett ställe som jag varit på förut men i andra ärenden; kyrkan Ayios Yiannis (bilden är gammal, från sist jag var här, men kyrkan är sig lik förstås)

Fin box och bra gömma också, den typen ser man lite för lite av här tycker jag. Bra att den finns här också, för det gör ju iallafall att några fler tar turen vidare från Saranda och inåt.

Vi ägnade större delen av dagen åt att kryssa kors och tvärs över åkrar och marker och upptäcka för mig helt nya platser, som en picnic-site mitt i ingenstans med en fantastisk utsikt och fin (men låst) kyrka, en klippkyrka under Ayia Thekla som jag inte visste fanns och andra vackra (men en del poänglösa) ställen.

T var tålmodig som vanligt, men han hade faktiskt inte behövt följa med om han inte ville men det var väldigt trevligt att han gjorde det. Ju mer vi är tillsammans, lixom…

9 april, en lugn dag

När man har rest mitt i natten är man ofta ganska mör, trots att det inte är särskilt jobbigt att resa (om man inte löper amok på FRA då förstås…), så dagen idag blev ganska slö.

Underbart att vara hos mina nära och kära igen, det var ju ett tag sen vi sågs. Kul att se hur dom har fixat med lägenheten och parken utanför sedan jag såg det sist, nya kaktusar bland vackra stenar. För övrigt var bilen full av sten när dom kom och hämtade mig på flygplatsen också – stora enfärgade stenar, rundslipade av vatten och gnugg mot andra stenar. Och som nu blir plantavskiljare i en park långt från vattnet. Så kan det gå om man är en sten och inte passar sig när mor och T går förbi och är på stenhumör.

Dagen idag förflöt lugnt, min enda tur utanför dörren var att gå ner till stranden, kika in i diverse mimosabuskar samtidigt som jag försökte hålla mig orienterad om eventuella sällskapliga ormar. Innan jag gick ut hade jag läst diverse dumma beskrivningar som ”under yellow blossom bush” – dvs under en mimosa, men inte ett ord om att den där ”yellow bush” bara blommar ca 3 veckor på hela året, eller ”on the other side of the crack” – hur kan dom veta vilken sida av sprickan jag kom på (det visade sig att jag inte kom från det hållet dom hade tänkt) och andra spåniga hintar. Jaja, lätt att vara stöddig ibland men jag störde mig faktiskt på dessa tre. Eller två iallafall, den tredje var fin.

Såg ut över en stängd stadsdel i ett ockuperat land också. Vackert och tragiskt.

8 april, Resan ner

Efter sju eländigheter och åtta bedrövelser kom jag iväg iallafall. Jag har fått tillsänt mig två av tre förlorade (=stulna) kreditkort och i mindre panik lyckats få mig ett tillfälligt pass mitt i påsktider  (tack svenska ambassaden som inte hade påskstängt – det var fler än jag som gick därifrån med rosa pass i näven den dagen!!) och som det verkar kommit iväg med flyget till Frankfurt. Bara en timmes byte där, kändes lite scary.

Trots att jag hade god tid på Gardermoen lyckades jag inte ta mysteryn som är där ute, föll på ”blobbarna” som skulle vara nere i ankomst men som jag inte heller denna gång lyckats fatta vilka pelare som avsågs. Trist men jag får nog kontakta ägaren.

Kom iväg lite sent från Gardermoen och hade bara 45 min i Frankfurt. Av olika anledningar var jag tvungen att ta mig bort till Gate A42 längst bort  (och det är vääääldigt långt, det vet jag nu) och sen tillbaka in i mitten igen, på dessa 45 minuter. Jag sprang som en idiot både dit och tillbaka, stannade i en annan gate och bad dom ringa B21 och säga att jag var på väg (15 min kvar). Hon tog god tid på sig och tillslut sa hon typ ”Lycka till men dom kommer inte att vänta på dig”. Jag sprang så det gjorde ont i strupen och hela kroppen, men mannen in passkontrollen som skulle säga ok till att jag fick bege mig utanför Schengen-området bara såg på mig lugnt och sa ”Du har god tid på dig, det är ju 10 min kvar till avgång”…

När jag kom till gaten stod två tjejer där och bara tittade på mig där jag kom, svettig, flåsande som en jag vet inte vad och knallröd i ansiktet. ”YOU MADE IT??!!! AMAZING, I NEVER THOUGHT YOU COULD RUN THAT FAST”

Dom väntade lugnande medan jag försökte fippla upp pass och boardingkort, och den ena av dom gick med mig hela vägen ner i gången. Stewarden som tog emot log glatt (han var nog fullt informerad om situationen) och sa att jag kunde ju sitta här på rad 8 så slapp jag gå ända ner till 33B som var min plats eftersom jag var väl lite trött? Några våtservetter att tvätta av sig med och ett glas vatten kanske? Ja tack hemskt gärna.

Sen satte jag mig ner och planet gick i tid med mig fullständigt utmattad i sätet. Rörde mig inte en millimeter på hela vägen tror jag.

Här är det vackra fotot som nästan höll på att bli helt galet dyrt med ombokningar och hotell och annat som jag inte riktigt tänkte på när jag gjorde den här idiotiska grejen:

Så här i efterhand tror jag inte dom hade åkt utan mig; då hade dom ju behövt lasta av min väska från flyget och det tar ju en kvart bara det. Det vet jag helt säkert, för det hände på uppresan med en annan passagerare.

Det här var förresten flygplansmaten. Nån mer än jag som spontant kommer att tänka på termiter?