Hundtävling hemma

Det var hundtävling i köket. Den samlade skaran av Lego-hundar, fåglar, apor, pandor och ekorrar ställde upp tillsammans med diverse Friends-och Elves-figurer för att genomföra en hinderbana på kortast tid. Det var en serie prövande moment som först satte förmågan att hoppa över en liggande stav ner på en gungbräda med vattenväxter på, springa över gungbrädan och hoppa igenom en vit port (ekorrar och apor ska hoppa genom loopen ovanpå), ner på nästa gungbräda och glidflyga in i målbågen på slutet.

Domaren står på sin tribun med en stav i handen och sina egna djur som meddomare och pressen är självklart där och rapporterar från pressbåset. Medicinsk personal är på plats för att se till att alla deltagare får snabb hjälp i händelse av olycka, och den blonda läkaren med sin vagn kan skymtas bakom det höga hopptornet.

Spänningen var hög inför starten, och koncentrationen i leden var på topp. Inget kivande i leden, men snarare en peppande och uppmuntrande stämning.

Så är det då dags för den första starten, det är Tina med hunden Iga som helt utan fruktan ger sig ut på banan, och vi direktsänder såklart.

Nej, på grund av tekniska störningar kommer sändningen tyvärr inte igång, vi ber att få återkomma. Men tävlingen har ändå gått av stapeln, och det var Tina och Iga som avgick med segern och genomförde loppet på rafflande 9 sekunder. NIO sekunder mina damer och herrar!!!

Omedelbart efter tävlingen började festligheterna med kakor, tårtor, jordgubbar och såklart en segerbukett. Som sig bör fick alla deltagare fina priser som sedan avnjöts i största harmoni av glada festdeltagare.

För den som önskar den fullständiga resultatlistan, look no further:

En repetitiv historia

Så var det urtonde kvällen som barnen är deppiga över att flytta, gör underförstådda anklagelser mot mig om att det är MITT fel alltihop (”till och med pappa gråter över att vi ska flytta”) och ser på mig med anklagande hundögon samtidigt som de emellanåt kastar sig under täcket och verkar som de börjar gråta.

Ja det var jag som började tänka på att flytta tillbaka till Sverige, men det är inte mitt beslut. Det är VÅRT beslut, tillsammans, jag och O. H frågar varför dom inte fick vara med och bestämma, en rimlig fråga med ett jobbigt svar; För att ni är barn och ser det så kortsiktigt, vi är vuxna och ser att det här är det bästa för vår familj i det långa loppet. Ingen stående ovation på det svaret, det kan jag lova.

Och det är så J*VLA jobbigt att stå där ensam i skottelden så många gånger. Jag förstår att dom är upprivna över att flytta, jag förstår att dom har svårt att se att Göteborg har något att erbjuda, jag förstår att det är tufft att lämna sina kompisar.

Men det kommer nya kompisar plus att dom gamla är kvar, Göteborg är precis som Oslo en fin och bra stad där mängder av barn har vuxit upp och trivts väldigt bra, och det kommer totalt sett att bli bättre för att vår familj kommer att må bättre i Göteborg. Dom också, i och med att vi föräldrar kommer må bättre.

Och jag känner att jag inte orkar stå där fler gånger och ta all bitterhet, upprepning av frågor som vi redan diskuterat flera flera gånger andra kvällar som den här, bara för att jag är vuxen gör inte det mig osårbar. Jag gråter också, men bara för att jag gör mina barn illa, och jag skäms över att jag är en sån egoist som låter min egen vilja gå ut över dom på det här viset, men vi är två vuxna som är överens om det här.

Jag vet att det kommer fler gånger och jag vet att dom kommer fortsätta låta allt gå ut över mig och jag vet också att det är min uppgift att ta emot det med tålamod. Men det är jobbigt – det är ju inte så att jag inte haft en del egna bekymmer att hantera de senaste månaderna och fortfarande har plus att jag numera har ett operationsärr som känns rätt ordentligt emellanåt (svullet i vänstra armhålan så ett tryck ligger på hela hela tiden och gör ont).

Men det kan jag inte lägga över på dom, så det är bara att fortsätta ta emot. Blir en fin höst det här.

Hål i öronen till slut!

H fick hål i öronen som sjuårspresent för det var något han hade önskat sig länge. Nu var det ett tag sen sjuårsdagen var men vi har alla (inklusive han själv) glömt bort det hela tiden. Men så var det dags.

Vi fick ett tips från en kille i en glassbar som såg ut att veta vad han pratade om (han hade massor av piercingar), som verkade rimligt; han förklarade att på en piercingstudio har dom en nål som skär ett rör genom örat till skillnad från frisörer som spränger hål och ”banar väg”. Snittet inuti örat blir renare och läker bättre när det är ett snitt än när det är slamsat, rimligt nog. Dessutom står piercingstudios under all världens hygienlagar och inspektioner, något som inte frisersalonger gör.

Så vi dök in på Tribe piercingstudio på Kungsgatan.

Hannes var nervös som ett litet troll och önskade att dom inte skulle ha tid så han skulle slippa. -”Men vill du inte göra det då?” frågade jag

-”Nä jag vill inte göra det men jag vill ha det gjort!”

Så vi gick in. Där hade dom en kvart över innan dagens första bokning skulle komma, och världens gulligaste personal tog hand om oss. Hannes fick välja mellan två sorters örhängen (han valde dom turkosa) och så kom Jocke och visade oss in i ett rum.

Bilden är tagen med Hannes medgivande, jag skulle aldrig ta en sån bild på honom när han är som mest sårbar och sjuuukt nervös om han inte ville.

Och den som tänker kyffiga lokaler med unken inredning, gammal öl och vad man nu kan se för sig får tänka om GRANDE. Själva butiken var som vilken smyckesbutik som helst, bara lite annat urval och en annan färgsättning (mer mörklila och svart i inredningen) och rummet där hålen skulle tas var som en mottagning på en helt vanlig vårdcentral fast med lite coolare färger även här. Istället för den ljusblå eller beige plastmattan på golvet på vårdcentralen var det mörklila här, och latexhandskarna var inte vita utan svarta 🙂

Hannes gick upp på britsen, Jocke var en mjukis som småpratade med Hannes om skolan och lite allt möjligt på ett kompis-till-kompis-sätt, inte som en vuxen som talar till ett barn, utan som lite skönt snack bara. Samtidigt som han tvättade och preppade för Nålen.

Så fick vi saltlösning att tvätta med, noggranna tryckta instruktioner på hur vi ska behandla såret, välkommen tillbaka på återbesök om några veckor för att se att det läker som det ska, och så gick vi.

HP som vuxen?

Hannes var rätt spak efteråt, jag tror det vällde över honom att han faktiskt blivit stucken i örat och att han nu hade örhängen. Det gjorde ont förstås, men han ville inte ha något smärtstillande.

På hemvägen gick vi på Myrorna och kollade lite, och där gick humöret i topp igen när han hittade en klänning, en blus, tre par skor och Adam köpte ett spel.

Det var också då som killarna såg den här väskan utanför en affär och utbrast

-”Titta mamma, Harry Potter!!!” och jag höll på att tuppa av av skratt :D:D:D

De resonerade fram och tillbaka men kom fram till att det inte kunde vara Harry Potter, eftersom han inte har någon blixt i pannan. ”Så då måste det vara John Lennon” sa Adam, varpå jag höll på att tuppa av en andra gång – hur fn känner dom till John Lennon??!!

När vi kom upp längs Linnégatan var det häng i FatBoy-kuddar på Tredje Långgatan medan ett band spelade på andra sidan gatan. Livet är rätt najs ändå.

 

Den bästa Valborg på länge

Fredrik och Ella kom ner från Stockholm på långhelgen.  Fredrik är en vid det här laget gammal gammal vän som känns som en del av mig utan att vi egentligen hörs särskilt ofta. När man ses är det som att man bara glider ihop och fungerar som en enhet och sen glider man isär och livet fortsätter tills man glider ihop igen lite senare. En underbar vänskap.

Och nu var det alltså dags för honom att komma ner till Åsa igen. Det visade sig att han inte varit i huset sen november 2007, så det var kanske på tiden.

Det var utan tvekan den skönaste högtiden på länge. Oskar var inte hemma, han var inne i Göteborg och gick på diverse frukostar och luncher i Valborgsanda, så jag och Fredrik var själva. Vädret var ljuvligt men svalt, och vi körde Carpe Diem fullt ut.

Vi struntade helt i att planera; teorin var att risken att vi svälter ihjäl är minimal och därför är mat inget viktigt vi behöver tänka på. Vi äter när vi är hungriga, och då äter vi det som finns i kylen och till middag tar vi pizza. Frida kom också ner och spenderade kvällen med oss och hon tyckte att pizza var lika genialiskt som vi. Tre lika avslappnade människor på samma ställe, så himla underbart….

Så vi gick ner till havet när vi hade lust, lekte där tills alla barnen var blöta om fötterna, gick hem, hittade lite fika i skåp och frysar, satt inne fast solen sken ute för att vi hade lust, gick ut sen och satt på uteplatsen med varsin kopp kaffe medan barnen sprang ner till stranden igen (så underbart när dom börjar bli stora och man inte behöver vakta dom hela tiden!!)

Släntrade ner tillslut men då var barnen färdiga och ville gå hem. Dom byggde verktyg av flintstenar som de hittat och övergick sen till att vara pirater och klättra upp i slyet på framsidan (masten på skeppet såklart) och vara sådär allmänt sköna som ungar är ibland. Sen blev lite pusselläggande, så småningom mot kvällningen lite Barnkanalen/Netflix, och så pizzapicnic uppe i trädkojan i kvällssolen!

Vi vuxna åt inne, la 1000-bitarspussel, pratade om livet och en massa annat viktigt, åt kopiösa mängder chips och hade det hur bra som helst. Frida sov över så vi satt till halv ett på natten, och då var pusslet färdigt för länge sen.

Världens bästa och chillaste Valborg…fler såna. Och jular!

Glassringen är på

20170424_075547Innan dom åkte hem igår gav Hannes mig en ring från sitt finger. Jag skulle ha den på så att det skulle vara lättare att tänka på honom  (”och pappa och Adam!”) när jag kände mig ensam eller bara ville tänka på dom.

Han har nämligen syskonringen – en pinnglass med ett hjärta på och den ska han ha på sig för de hänger ju ihop.

Så nu är glassringen på och kontakten upprättad. Och jag tänker på dom, så visst funkar det!

Prova-på med Göteborgsgymnasterna

Hannes är glad i gymnastik och vill gärna fortsätta med det i Göteborg. För att göra den här flytten lite lättare för killarna och för att dom ska känna att dom har något att komma till här och inte bara en massa att lämna, har jag börjat kolla lite på diverse aktiviteter som dom håller på med i Oslo för att hitta en fortsättning här nere. För Hannes började det nu på påsken med några prova-på-dagar för barn som står i kö till Göteborgsgymnasterna.

För att han inte ska känna sig helt ensam hade jag tjatat med en kompis’ son också som är lika gammal som Hannes. För en dryg vecka sen hade dom aldrig träffats – nu är det en självklarhet att allt är bra bara O är med. Det ska verkligen inte mycket till 🙂

En av dagarna hängde dessutom gamla kompisen Maja med, och det var ju extra kul.

Disciplin vid uppropet!

Två eftermiddagar, 12:30-16:00 ute i Bergsjön. Lite avigt till, men för två dagar funkar det utmärkt. Där fanns allt man kan önska sig – bland annat en skumgummigrop! Där fick man vara och leka när det var paus, vilket man inte fick i de övriga redskapen (pausen är till för att vila så man inte skadar sig av trötthet när man tränar sen efter vilan! Och det var dom noga med – bravo 👏)

Skumgummigropen var ju naturligtvis inte bara till för att leka i, utan den var landningsplats för allehanda övningar som inte våra barn gjorde så mycket – höga romerska ringar bland annat, men dom gjorde volter ner där iallafall!

Dom gjorde mycket annat också, och det var två grymt bra dagar som gav alla ”våra” tre barn en massa inspiration, boost och mästringskänsla. Till exempel så har dom en liten skeppsklocka som man får klinga i när man klarat något svårt för första gången, och när klockan klingar applåderar alla i salen – obereoende om dom sett vad som hänt eller inte.  Det är som en betingad reflex bland gymnasterna att när klockan klingar så applåderar och tjoar man för att då vet man att någon gjort nåt stort, och på så sätt är dom med och boostar varandra kontinuerligt. Himla fint!

Här är skumgummigropen längs väggen på motsatta sidan borterst i bild.

Både H, O och M var iallafall stensäkra på att dom ville fortsätta med gymnastik, och det är toppen. Man behöver inte åka till Bergsjön heller, det finns både i Majorna och på Guldheden så det här ska vi nog få till!

En (kort) tur på stranden

Dagen verkade inget vidare, men med barn som har massor av spring i benen är det fint att komma ut. Svårt bara att motivera dom när varken jag eller dom vill gå ut… Men man märker ju att det är dags när dom gnäller oproportionerligt på varandra och bitchar i största allmänhet om minsta lilla sak.

H kom själv med den strålande idén att vi skulle gå ner till stranden och samla snäckor. Toppen, det gör vi! A var kvar hemma. Lika bra det så kan dom inte bjäffa mot varandra, och jag har verkligen svårt att tvinga ut mina barn – minns själv hur jag avskydde frasen ”gå ut nu när det är så fint väääder!”. Inte för jag vet om jag fick höra den så ofta, men det har satt sig ändå (så traumatiskt var det tydligen att behöva gå ut)

Vi tog cyklarna ner till stranden. Det blev svårare och svårare att komma fram (blåsigt, kan man säga) men jag ville inte vara humördödaren här och propsa på att vända om, så vi kom oss ända fram tillslut. Iförda långkalsonger och halsduk, ska sägas.

Cyklarna la vi bakom en buske, för dom skulle bara blåst omkull iallafall.


Höga gäss på vågorna och knappt möjligt att prata i vinden. Det blev väl uppletat 3-4 snäckskal och en krabbklo innan han själv efter 2-3 minuter konstaterade att det väl kanske var lite väl svalt och att kunde vi möjligen gå hem igen? Fast skrattande och på sitt härligt livsbejakande sätt, mer som att ”wow det här var en skjuts som hette duga, det är jag glad att jag inte missade men nu är jag nöjd!” mer än ”fy vad det blåser, vi går hem”.

Så vi cyklade hem igen. Då märkte jag att jag har punka på framdäcket – jippi. Eller som vi säger numera ”men guvd va intressant, då får jag träna mig på att byta däck!!”

Tre dagar kvar

Nu börjar det kännas smått ofattbart; Jag flyttar från Oslo.

Efter att ha bott här i ganska precis 9 år är det bara slut. Det känns som det gått så fort här på sluttampen. Tjoff pang från att jag tackade jag till Trafikverket i februari till att jag sa upp mig i början av mars och fick sluta redan 31 mars. Och nu håller jag på att flyttpacka mina saker….

Adam börjar bli lite vrång. Det börjar väl gå upp för honom också att jag drar – vilket betyder att han också ska göra det så småningom, och det blir lite konfliktartat för honom. Han slits mellan sin lojalitet och kärlek till familjen och sin inre önskan om att allt ska fortsätta som det är. Å ena sidan vill han sova över hos en kompis i helgen, men å andra sidan vill han vara med till Åsa för vi ska in till Göteborg och kolla på lägenheten. Kanske han inte vill vara med och kolla på den egentligen men känner att han borde vilja, kanske för oss vuxnas skull, så som barn anpassar sig efter vuxnas vilja vad den en är.

Det känns hemskt i vilket fall.

Jag vet vad jag hade sagt till andra som flyttar med barn – ”Det ordnar sig, de kommer anpassa sig jättefort” och liknande saker, sådant som andra säger till mig, och jag vet att det stämmer, jag vet att det blir så tillslut. Men det gör det inte mindre smärtsamt att se honom må dåligt av den hägrande flytten, separationen från sin uppväxtmiljö och sina kompisar.

På Hannes syns det inte lika tydligt men det finns där, det vet jag.

Visst är inte Göteborg långt bort från Oslo – knappa tre timmar med bil, och vår dörr kommer alltid vara öppen för besök, men man vet ju hur det blir. Det blir inte så ofta som man hoppas eller skulle vilja. Tiden sliter i oss alla.

Tre dagar kvar, det mesta av kläderna är packade så nu går jag på det näst viktigaste; sygrejerna.

Shit, barnen leker tillsammans!


Dom spelar spel på PS4, Adams nya efterlängtade spel som han köpte för en del av julklappspengarna från Papous och YiaYia; Plants versus Zombies Garden Warfare 2.

Låter hemskt va? Barnen spelar spel som heter nåt med WAR och ZOMBIES, det är vapen och blinkande laserskott och annat, jag är en förtappad förälder som låter mina barn spela våldsamma spel och dom i sin tur kommer bli hemska ligister utan verklighetsförankring.

Ja kanske. Men jag tror inte att det är för att dom spelar det här spelet. Vi är rätt noga med att se på PEGI-ratingen, och det här är godkänt för 7-åringar. Jaaaa TROTS att det är ett skjut-spel. För dom skjuter majskorn och apelsinsaft på zombier som har invaderat en trädgård. Visserligen en stor trädgård som består av flera världar (de är i Rom just nu tydligen) och det är laserstrålar och poffar när dom träffar och det går ju faktiskt ut på att döda något. Men det gör det ju i Indianer och Vita också, och många andra jaktlekar som barn lekt i evigheter.

Och det är ganska roligt faktiskt, kolla bara på karaktärerna de valt att vara just nu:


Det här är Kernel Corn (Kernel uttalas ju ganska likt Colonel eller hur, himla kul!). Det är Adams karaktär och han springer fram på bladen och skjuter majskorn med de två majskolvarna han har til ”händer”. Runt halsen har han en blomsterkrans, syns inte så bra på bilden tyvärr men den är där, och på huvudet har han en liten grej som sticker ut med ett fågelbo på. Fågelboet har ett ägg i sig som Kernel Corn skjuter iväg emellanåt mot oandade zombies. Fruktansvärt roligt.

Sen har vi…

Sitron! Sitron är en apelsin (!) och ser väl på bilden mest ut som en krabba, men det som ser ut som piggar ur huvudet är gröna blad och den ”kupan” som är ovansidan är en skalad apelsin. Krabbenen är klyftorna på undersidan som springer framåt. När man ska springa extra snabbt rullar den ihop sig till en hel rund apelsin. Och den skjuter apelsinsaft. Vääääldigt rowligt.

Sen ska man då hjälpas åt och besegra de elaka zombierna förstås, man kommer upp i level och in i andra världar.  Det är det första spelet som fått Hannes att intressera sig för Playstation, och det är också lite kul. Sen att han blir asförbannad för att han har lite motgångar som nybörjare  får man väl bara räkna med….

Kernel Corn har blivit nedskjuten av zombies och Sitron skyndar till för att återuppliva.