Att inte äta så mycket kött har sina baksidor – att det är lite mer krävande att få i sig järn till exempel; ett ämne jag redan har lite lite av i kroppen. Så i söndags small det till och jag fick stappla hem efter gudstjänsten (som jag var tvingad att delta i som medlem i kören) med min oroliga åttaåring. Det är ju en ganska stor sak när mamman säger ”gå inte så fort” och pustar och flämtar hela vägen till spårvagnen (30 meter), och han var så gullig och klappade mig på handen och sa snälla saker.

Väl hemma däckade jag i sängen och lämnade honom åt sitt öde (dvs sina ljudböcker och en skål vindruvor, så det var inte så illa) och somnade.

När jag vaknade två timmar senare av att det morrade i magen (klockan var två på eftermiddagen vid det laget) låg det en tallrik bredvid mig i sängen med en smörgås med ost på, några vindruvor och något som jag först trodde var tomatbitar men som visade sig vara några PimPim från något hemligt lager han har någonstans. Och världens sötaste lapp skriven på ett litet whiteboardark han har fått i skolan.

Det där ”här och här” syftar till att han lagt whiteboardpennorna och sudden i sängen också ifall jag skulle få lust att rita lite ❤

Vid tretiden gick vi till en klasskompis så Hannes fick leka lite, och jag gick hem och däckade i tre timmar igen.

Idag är det tisdag, tre dagar senare, och jag börjar kvickna till. Några järntabletter senare, många timmars sömn och en huvudvärk från helvetet plus allmän matthet börjar jag komma mig så smått.

Imorgon åker jag till London, och det vore väldigt skönt att inte sitta på ett flyg och må dåligt…

PS Hannes hade en teori om att jag kanske blivit dålig av att vara så många timmar i Hagakyrkan. Jag tror han är något på spåren där 😀