Hallandsleden

Vi trotsade vädret och gav oss iväg inåt landet. Det är ju där det händer, cacherna och den vackra skogen. Jag, två smågrabbar, en ryggsäck full med mackor och blåbärssoppa och lite jordnötter – what could possibly go wrong?

Bilen parkerades i Idala och därifrån gick vi Hallandsleden norrut en bit. Fin led, härlig skog och en toppendag att vara ute på (ordentligt påklädda eftersom det fortfarande är under tio plusgrader). Killarna hade toppenhumör hela tiden, så när som på en liten blodsockerdipp precis innan vi åt lunch. Efteråt var det full fart igen.

Några fina gömmor såg vi också, kul när folk har lagt ner lite själ i sina installationer. Bland annat en gubbe gjord av grenar (mer raffinerad än Knerten, if I dare say so…) och fina troll och häxor, målade, limmade och pyntade. Favoritpoäng delades generöst ut.

2016-05-15 11.23.19 2016-05-15 11.36.02

Skogen vi gick igenom var varierad. Varför är man inte ute och går i skogen oftare? Här var det tät granskog, sen neongrön bokskog, så gick stigen i en passage med granskog på ena sidan och björkskog på den andra, skiljelinjen vass som en knivsegg, och så ut på ett kalhygge innan den slingrade sig in igen. Fantastiskt.

Tur i Kyreniabergen

På norra Cypern finns en bergskedja som heter Kyreniabergen. Den är inte jättehög (Troodosbergen är högre) men har Mesaoriaslätten i söder och nordkusten i norr  så när man är uppe på den har man ibland chans att se de båda samtidigt. För oss just den här gången blev det bara en sån kik och det precis i början, men fint var det iallafall.

Hela vägen från Paralimni, upp i bergen och tillbaka är inte särskilt lång (tror det blev tretton mil), men väl där uppe är vägen smal och slingrig och inte gjord för snabba transporter. Men vem har bråttom?

Tur from Paralimni till Kyreniabergen

Vår rutt var vald utifrån existensen av små boxar förstås, bland annat en fin slinga kallad Pine Cone Trail. Många fina och påhittiga installationer som utmanade oss rejält ibland, med en desto större glädje när vi väl fick fram den lilla luringen. En där man behövde vara två personer och ha vatten tillgängligt för att få ut burken, och en annan fiffigt nergrävd och kamouflerad, och flera andra mer vanliga.

Många fantastiska vyer och jag rekommenderar alla att åka dit. Med matsäck förstås, dels för att det inte finns någonstans där uppe att köpa mat, men också för att inte spendera mer pengar än nödvändigt i den ockuperade zonen.

 

Cachande längs östkusten

Mamma har lagt upp ett tufft schema för våra aktiviteter här under den korta veckan jag är här. Bland annat skulle vi hitta 40 cacher här i närområdet idag hade hon tänkt. Antalet är för att det är just 40 stycken här omkring som jag ännu inte besökt; de flesta har väl kommit under de år jag inte varit här, men det var inte särskilt realistiskt att tro att vi skulle få med oss alla fyrtio på en dag. Men man kan ju alltid försöka.

Planen var att börja längst norrut vid kusten och sen följa den söderut så långt vi kom innan dagen var slut. Vi hade en kedja av mysteries ”I can cache a rainbow” som var nya för oss alla. ”Oss” var jag, mamma och Totis. Totis har inställningen att han inte så gärna vill ut och cacha men den tror vi inte på längre eftersom han dels så gärna är chaufför, aldrig aldrig väntar i bilen utan ska med ut (man vill ju se så ingen skadar sig, jomen) och är en ihärdig och dessutom duktig letare när det väl gäller. Men nä, han är inte så särskilt glad i det där, nejdå 🙂

Så han stod för dagens första fynd såklart.

image

Så tråcklade vi oss sakta söderut längs kustremsam, med kaffepaus i Agia Triada rätt vid en cache som hade den lämpliga hinten ”Coffee time”, så det tog vi på orden och slog oss ner.

image

I hamnen i Agia Triada korade jag dessutom vinnaren i kategorin ”mest originella infästning” på en båt. Det vill till att den ligger i lugna vatten, för det här klarar inte mycket vågor. Men en fin båt var det.

image
Det lilla däcket runt fören ligger bara över. Visst visst det är en pinne på insidan som hindrar eller hur? Nä det är en bit slang, så den står nog inte emot något. Alls.

Större delen av dagen gick åt bland sylvasst stenskravel i jakt på mer eller mindre svårfunna skatter. En del kändes tämligen meningslösa och inte särskilt värda besväret att hitta men det var ju inte lätt att veta när man gav sig ut på jakten. Mulet väder också, så inte den vackraste och soligaste utsikten över havet men vattnet är kristallklart.

Lunch hos Sandwich-mannen i korsningen vid Cape Greco. Ett gäng stolar, en bil där den stackars fattige mannen gör sina mackor som han säljer till hugade spekulanter medans hans BMW Z5 står bakom bilen. Verkar rätt lukrativt att sälja mackor. Fritt WiFi har han också runt vagnen, det är lite coolt. Eller så är det en konspiration och han lurar folk att använda WiFi’et och sen tankar av dom all info på sina enheter. Så kan det också vara.

image

Men dagen gick i stort sett i den här vyn eller liknande. Vass sten som skal forceras och något ska finnas i ett hål, en spricka eller under en kant.

image

Och det blev inga 40 cacher, men väl 15 och en fin dag ute i kustbandet där vi fick med oss några nya ställen vi inte besökt tidigare och det är ju sånt som är hela vitsen med den här hobbyn – att upptäcka nytt, ta sig någonstans där man inte tidigare varit.

Och imorgon blir det definitivt något jag inte tidigare sett – Ringmuren i Famagusta!!!!

Ut på tur till Fjärås Bräcka

Lusten att dra ut på GC-tur har kommit tillbaka efter ett års bortavaro – trots att jag varit ”ledig” (sjukskriven alltså) har jag inte orkat, inte haft lust. Undataget är några resor, då lusten har spirat ett tag.

Det började i mellandagarna hemma i Oslo där jag kände att det kunde vara lite kul att kolla vad som kommit i stan den senaste tiden, och det visade sig att det var en hel del. Förutom det så har min mamma lovat att vi rakt emot alla moraliska och etiska principer ska upp på GC-tur på norra sidan av Cypern, den ockuperade. Att få det erbjudandet händer bara en gång i livet, så nu när dom är där nere passar jag på och kommer en sväng i februari. Varför det är etiskt och moraliskt förkastligt är en historia som får berättas en annan gång, det får inte plats här idag.

Men GC-febern är igång, och idag på eftermiddagen blev det några timmar som passade perfekt för en liten utesväng med småkillarna. Det finns hundratals cacher här i Halland, och många vackra platser att besöka i ärendet – ställen man aldrig åker till för att ”dom har ju varit där i evigheter, vi kan åka dit när som helst” och så gör man aldrig det.

Fjärås Bräcka är ett sånt ställe; en fantastisk ändmorän som är otroligt hög och bara sticker upp rätt ur ingenstans. Den har tydligen bildats av istiden för ca 11 000 år sedan, då isen med sin framfart skyfflade stora mängder grus och sten framför sig som en väghyvel, kom till Fjärås och tyckte väl att den sett nog av stället och drog sig tillbaka.

image
Barnen utnyttjas som tändsticksaskar i ett försök att illustrera hur otroligt hög och brant (vilket såklart inte syns i bilden) moränen är. Och visst ser dom glada ut?

Skräpet tog den inte med sig, och den höga åsen (som är rätt smal faktiskt) blev det som idag kallas Fjärås Bräcka. Vägen över åsen var visst den stora transport-och kommunikationsleden mellan Lygnern och havet. Lygnern är en rackarns stor sjö som inte hade funnits om det inte varit för Bräckan. Den ligger på andra sidan den där vallen alltså.

Se där vad man lär sig när man ger sig ut på tur i närområdet, till ställen som ”alltid ligger där” men som man aldrig stannar vid utom idag.

6 cacher fick vi med oss på vår fina tur; fem trad och en geo. Började på en Whereigo också men den var i så många steg så vi fullföljde den inte.

image
Happy campers!

Skulle tatt en i ett högt träd också men vi såg den aldrig och jag hade inga trädklättrarvänliga skor på mig, så det blev inget tyvärr.
Imorgon blir det Delsjön tror jag.

Besvikelsen

image

Nytt jobb  och därmed ny mobiltelefon. Jag har länge velat ha en med dubbla SIM-kort eftersom jag har ett svenskt och ett norskt abonnemang och använder båda. Att ha två telefoner har jag provat, det är bara meck – två som ska laddas, två som ska med i väskan trots att den ena i stort sett aldrig ringer. Samsung och många andra har modeller med två SIM-kort, men jag har haft HTC tidigare och har länge varit nyfiken på vad dom håller på med. HTC One-serien är ju en enorm succé och likaså M8-serien.

Min snälla ledare på jobbet lät mig gå utanför ramarna (som är antingen iPhone eller Galaxy S6 med böjd skärm) och kämpade för att jag skulle få det jag ville, sånt som vittnar om att det är en bra person man ska jobba för.

Och den är precis så bra som jag önskar och att växla mellan norska och svenska kortet funkar helt problemfritt. Iallafall sen jag fick bytt ut Telia-kortet som det var vajsing på.

MEN. Och det här är ett stort men. Kameran är KASS. Ifall någon inte märkt det tar man de flesta av sina bilder med mobilkameran, och det är lite viktigt att den är av bra kvalitet numera. Jag hade läst innan att kameran var kritiserad, men någon menade att det var en annan teknik och bla bla. Jag ville testa iallafall. Och resultatet är att det är en kanontelefon – om man inte bryr sig om hur kameran är.

image

HTC vet såklart om det här och dom har tänkt. Och kommit fram till att de ska ha en extern kamera som ser ut som ett periskop och som man håller utanför mobilen men överför via Bluetooth så man får in sina bilder DIREKT IN I MOBILEN!!!! Wohooo, jättebra och allt det där – men var det inte därför man satsade utvecklingspengarna på att få in en bra kamera i mobilen från början?

Eller vad är det jag inte fattar? Verkar mest som att HTC försöker göra något coolt av vad som från början var ett misslyckande…