Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

På väg mot Hemavan

Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Two happy campers

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.

Jag åkte längd i helgen

Just sayin’….. och det gick bra; nio kilometer i maklig takt, men kontinuerlig framdrift och inga fall. Och jag är inte så rädd för nedförsbackar längre heller, så här händer det grejer! Nu åker jag inte bara om skadade treåringar, utan även en och annan jämnårig till mig själv minsann. Heja!

Utsikt över baksidan av Tryvann från min lunchplats i Tryvansstua
Utsikt över baksidan av Tryvann från min lunchplats i Tryvansstua

Maken o kidsen var i slalombacken så jag hade hela Nordmarka för mig själv. Ja tillsammans med tiotusen barn, hundar och andra som också var ute i spåret denna fina vinterdag med massor av mjuk snö och ingen is i spåret, men ändå.

Väldigt dålig bild, men den är tagen med min gamla trotjänare HTC Desire HD och är mest för att visa hur fantastiskt mycket folk det faktiskt är i spåret en helt vanlig mulen söndag...
Väldigt dålig bild, men den är tagen med min gamla trotjänare HTC Desire HD och är mest för att visa hur fantastiskt mycket folk det faktiskt är i spåret en helt vanlig mulen söndag…

Rutt? Øvresetertjærn – Tryvannstua – Nordmarkskapellet och tillbaka. Fuskade på hemvägen genom att ta liften från Tryvanstua upp till parkeringen, men va f-n…nån måtta får det väl va?!

Nordmarkskapellet
Nordmarkskapellet

Jag känner inte igen mig

I veckan som gick började en helt ny känsla spira i mig, något jag ALDRIG ALDRIG känt förut. En smått positiv inställning till längdskidåkning har börjat gro i min kropp. Från att ha varit ren och skär skräck och inget annat har det börjat vända verkar det som, och det är riktigt trevligt att känna.

Den känsla jag har i magen när jag står på toppen av en backe är inget jag önskar någon. En nervositet enbart slagen av den jag känt vid provspelningar (och DET var längesen).  Jag kallsvettas över hela kroppen, darrar som ett asplöv, hjärnan och hjärtat jobbar för högtryck med att behandla alla sinnesintryck och lägga upp en plan för hur vi ska hantera den uppkomna situationen. Dvs den oundvikliga nedförsbacken.

Jag tar hellre tio uppförsbackar än en nedför, vilket blir lite opraktiskt i längden (man kan ju inte gå Midtstuen-Frognerseteren jämt och sen ta tunnelbanan ner igen) och därför får det hellre vara med åkningen.

Men så har jag åkt två-tre gånger ute på Bygdøy som är platt som en pannkaka och blivit lite stursk (över vad är oklart, men jag gissar att självkänslan är det viktiga här), och för några helger sen fick vi glädjen att hälsa på uppe i Eggedal och åka lite blandad terräng där, så det har liksom börjat komma lite.

Och så i fredags var det första gången Den Där Känslan kom….VILJAN att åka skidor. Inget snack, imorgon ska jag åka skidor. Och det gjorde jag, i Østmarka! Lutvann-Nøklevann på sjöarna, platt som en spätta och kanonhärligt. Inte en människa på Lutvann men betydligt flera i slutet av turen när jag kom ner vid Skullerudsstua.

Inte en människa på hela Lutvann...
Inte en människa på hela Lutvann…

Och idag gick jag inte ut och åkte, och det ångrar jag något kapitalt, vill SÅ gärna ha den här dagen tillbakaspolad så jag kan åka iväg en sväng 9-11, men det är försent. På tisdag har vi vinteraktivitetsdag med jobbet och då skulle jag egentligen åkt Korketrekkern på kälke, men jag ändrar mig och går en tur på skidor istället.

Vad är det som HÄNDER med mig?? Inte vet jag, men härligt är det.

Idag har det varit sol och varmt så massor av snö har smält. Inte vill jag det längre; jag vill ha nya snöfall så det fortsätter att vara vitt och luddigt i marka när jag ska ut och åka.

Vem har tagit över min kropp och kidnappat mitt sinne? Inte vet jag, men ni kan behålla det så får jag behålla den här Pernilla!