Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.