Heja Frp!

Det får man inte säga va? Men nu är det så att mitt lilla invandrarhjärta ser en möjlighet att få göra som man gör i andra länder – gå i affären vilken dag man vill, och inte den dagen staten vill. Och jag är tydligen inte mer svårköpt än att jag lägger min röst på ett parti som inte gillar mig (invandrare), när de ger mig möjlighet att få söndagsöppna butiker. Ja alltså om jag hade haft rösträtt då.

Sylvia Brustad, Dagbladet.noHär i landet har vi Brustad-bua. Det är som en Friggebod i den meningen att det är en politiker som hittat på något som sen har fått politikerns namn.

I det här fallet är politikern Sylvia Brustad, och hon har hittat på (och fått igenom!!! vet inte vilket som är värst…) att affärer större än 105 kvadratmeter inte ska få ha öppet på söndagar. Ja om det inte är trädgårdsbutiker då. Eller bensinstationer.

Dvs du kan köpa frön, plantor, mjölk och bensin på söndagar men inte en tröja eller lite målarfärg. Eller jo kanske färg, för Plantagen är ju inte dummare än att dom fattar att dom har stora försäljningsmöjligheter av allt möjligt eftersom byggvaruhandlarna måste hålla stängt på söndagar men folk fortfarande vill fixa med sina hus de dagarna. Ergo säljer Plantagen allt möjligt i hus och hem.

Hyckleri, tror jag visst det kallas.

De sakliga argumenten för Brustadbua är helt dolda för mig, så kvar är bara gemene mans uppfattning om varför det är bra med söndagsstängt (och det är det många som tycker det är)…Ett axplock:

– Jo men man behöver ju inte handla VARJE dag?

– Det är väl bra att det är stängt så man kan gå ut på tur istället?

– Jamen tänk på de stackare som ska jobba på söndagarna då? Vem vill göra det – DU kanske?!

Det är väl de mest vanliga.

Några korta svar: Nä man måste inte handla varje dag, men betyder det att du handlar måndag-lördag som det är nu och blir utmattad av att se för dig att du ska behöva handla på söndagen OCKSÅ? Och visst tusan kan man gå på tur även om affären är öppen?! På vilket sätt har de två med varandra att göra över huvud taget? Och de stackare som ska jobba söndagar är till exempel studenter. Bättre betalt är det och det gillar studenter och 15-16-åringar.

Nu vill iallafall FrP upphäva den här dumma, dumma lagen. Och då vinner de min oändliga kärlek. Inte på alla fronter, det ska sägas, men att de ger mig chansen att planera min vardag själv utan att lagen bestämmer den, då förtjänar man lite kärlek.

Ett tag iallafall.

Tur till Galdhøpiggen

Ja alltså jag börjar ju bli en riktig fjällräv nu – jag har ju faktiskt varit på topptur TVÅ gånger… sen att jag inte riktigt kom upp på den ena behöver vi väl inte älta här??? Nu är det segerns sötma som gäller, för jag har varit PÅ NORGES TAK!!

image

Som kanske syns var det inte precis fridens liljor som växte där uppe, nä högar av folk som mer eller mindre bildar kö för att komma upp och ta foto.
Vi var på avdelningstur med jobbet i helgen, och då var det här en av aktiviteterna. Som jag skrivit i tidigare inlägg var jag lite skraj i för turen även om alla sa att det var en lätt en, men det gick alltså bra även för mig.

Visst, jag var sist både upp och ner men sånt kan man ju inte hänga upp sig på, det var en fin tur helt befriad från krämpor och jag har lagt till flera nya ord i min bruksvokabulär – Jag kan numera med den oerhört erfarnes lätt uttråkade min säga taulag, glaciär, topptur, 2469, och diskutera skillnaderna mellan att gå från Spiterstulen eller Juvasshytta. Inte för att jag varit vid Spiterstulen, men man får väl skarva lite? Det gjorde väl de gamla upptäcksresanden också har jag förstått. Behöver ju inte säga att jag gick den lättaste vägen och att jag tyckte det var alldeles lagom jobbigt, eller? Appearance is everything 🙂

Det var mycket stenigare än jag trott och ingen stig att tala om. Lite jobbigt i början, men efter ett tag fick man in snitsen på att kliva från sten till sten. Bara att låtsas att man är en bergsget och ta det därifrån.

image

Vår grupp var på ca 25 personer plus guide. Man bör ha en guide/glaciärförare med sig i tillägg och det hade vi. En annan guide jag träffade längs vägen gissade att det var ca 600 på väg upp och ner den här dagen. Han var där med ett annat firmagäng, Flytoget.no, som han hade utstyrt i KvikkLunsj-mössor i grälla färger så han skulle ha en rimlig chans att hålla reda på sin tropp. Såg rätt kul ut.

Högre upp är det en glaciär som man kryssar. För mig som är helt okunnig om naturens faror ser der bara ut som snö, men det är det naturligtvis inte. Det bildas bäckar under, det smälter och blir urholkat och det kan brista. Så då bildar man replag så att den som eventuellt trilla ner inte ska bli helt ensam där nere, utan dra med sig några fler så de har något att fördriva tiden med när de väntar på att resten av replaget ska dra upp dem.
Det var inte bara vi som bildade replag – kolla in folkmängden!!
image

Vi knyter ihop oss medan andra grupper ger sig iväg över glaciären.
image

Vi fick instruktioner, i princip bara ”om nån ramlar ner så säg till mig så talar jag om hur vi gör för att få upp dom” . No shit, Sherlock?? Hade vi aldrig gissat…

image

Sen bar det av. Vi bildade tre replag som gick på rad. Ganska snart gick vi om ett gäng som var ungefär lika stort men som var blandat vuxna och barn. De yngsta i det gänget gick i andra klass, så det är helt klart en tur för alla.

image

Efter glaciären var det utknytning o den branta stigningen kvar, men det gick bra. Man ser toppen hela tiden och det är ju ganska uppmuntrande.

image

Så tillslut är man där och cafeet(!) Kommer fram ur molnet
image

Väl uppe sitter de andra och har redan ätit och vilat ut sig. Jag hade ingen matlust alls, men man behöver ju energi så jag tvingade i mig en macka.
Sen var det dags för gruppfoto i våra Multiconsulttröjor men det missade jag, för jag var runt knuten och skrev mitt namn på en liten lapp som jag visste fanns där under några stenar. I sanning en märklig hobby jag har….men jäkligt kul!

Andra människor har andra hobbies – när jag nästan var helt uppe mötte jag två kolleger på väg ner. Nejdå alla hade inte vänt, det var bara de två som skulle ner och upp för branten en gång till lite raskare för att få lite motion. Jaja, alla är olika. (Morten och Tov, jag är bara avundsjuk förstår ni väl…)

Tre timmar upp och två ner. Kanonfin tur, ta den om du får chansen. Och nu kan jag säga det –

Been there!

Äntligen kan jag köra lagligt!

Efter plånboksstölden i mars har det ju tagit sin tid att få igen allt som var i den. Bankkorten gick ju fort, passet tickade in för ca en månad sen och så var det bara körkortet kvar. Det finns en regel från 2011 som säger att den som har svenskt körkort och är bosatt (folkbokförd) i ett annat land vid förnyelse av körkortet ska få det utställt i det land innehavaren bor i. Jag ska alltså få mitt nya körkort utställt här i Norge, och det har tagit sin lilla tid. Frågan ska såklart behandlas i bägge länder, och tänk er själva; TVÅ myndigheter som ska ha handläggningstider på var sin kant plus att det är vattentäta skott mellan Sverige och Norge vilket gör att ingen information utväxlas automatiskt.

Följaktigen tog jag saken i egna händer redan från början och ringde Trafikverket och fick dem att sända mig rätt papper. Snabbt och trevligt bemötande och papprena var hemma hos mig 3 dagar senare. Toppen! Tar papprena, ringer Vegvesenet, får veta att dom ska skickas in till valfri trafikkstasjon (i mitt fall är den närmaste Risløkka) för behandling. Jag upptäcker att det även finns blanketter på hemsidan som man kan fylla i och skicka med för att få det hela att gå lite fortare. Kanon! Fyller i och skickar in och väntar.

Två gånger ringer jag för att höra varför inget händer (jag trodde ju det skulle gå fort!), och får besked att det är svenska Trafikverket som inte skickar in papprena till Vegvesenet. Samma papper som ju jag skickat in till dom tillsammans med de norska blanketterna. Jamen det gills inte, den kommunikationen måste gå mellan myndigheterna så det inte fuskas [av mig]. Andra gången var det klart och skulle komma när som helst.

Några dagar före semestern hade jag fått ok från Vegvesenet och skulle komma ut till Risløkka för att ta kort och skriva signatur. En och en halv timme i kö, 3 min saksbehandling då jag får veta att man inte kan göra som jag har gjort.

– Öh va?!

– Nej det är alltså så att man måste fylla i dom här blanketterna på plats på Risløkka, dom får inte skickas in per post.

– Eh jaha, men dom ligger ju ute på er hemsida.

– Det var konstigt, det ska dom inte göra. Och hur som helst ska ingen handläggare ha godkänt det här när det kom utifrån och inte från Risløkka, så det är en handläggare som har gjort fel.

Så kände jag att jag satt fast i byråkratikvarnen igen, maktlös och utan möjlighet att göra någonting. Det visade sig att en av de viktigaste sakerna med att man kommer in är att man får ett papper som gäller som tillfälligt körkort. Utan det kör man olagligt. Visst har jag ju undrat vad som skulle hända i en trafikkontroll om det blev en (och det blev det ju…) men därför har jag haft pappret från Trafikverket med mig där det står att jag har godkänt svenskt körkort….men det var alltså olagligt.

– Jaha, så vad händer nu då?

– Nä men det är ju vi som gjort fel och allt ser ju okej ut, så jag godkänner det här och skickar in. Ditt körkort kommer i brevlådan om tre dagar.

TRE dagar?! Det är ju helt sanslöst snabbt. Matcha det ni om ni kan Trafikverket!! O trodde mig inte när jag sa att dom skickar det direkt hem i brevlådan, trots att jag sa att en annan person vi känner hade fått sitt på det viset. Han menade att det inte är rättssäkert (eller något liknande) och det kan han ju ha rätt i, men det var inte det jag sa heller, jag menade att det kommer direkt i brevlådan.

Tyvärr hade jag redan åkt på semester efter tre dagar, men när jag kom hem låg det ett litet vitt kuvert i brevlådan precis som utlovat. Säkert eller inte, men det gjorde det och så här ser det ut:

Notera rad 4b: Det är evig livslängd på de norska körkorten. Aldrig mer förnya. Om det inte blir stulet igen förstås….

Dere svensker ER jo så gode på service!

En lang og kjedelig tekst, men jeg bare MÅ få det ut.

Jeg flyttet hit til Norge, til Asker for å være nøye, for fire år siden.  Jeg er maskiningeniør, utdannet fra Chalmers Tekniska Högskola i Gøteborg med alt hva det innebærer i matematikk, mekanikk, strømningsteknikk, og i mit tilfelde hovedfag innen logistikk og prosjektledelse. Jeg har jobbet som lærer i logistikk på Chalmers, og  på Volvo Logistics med distribusjonsnett, IT-prosjekt og produktutvikling før jeg flyttet.

Hovedanledningen til at jeg valgte å flytte til Norge var at jeg ble presentert for en jobb på et litet ingeniørsfirma som virket interessant, og som ga en jobbytte som var velkommen. Jobbytten ville ha skjedd uavhengig av denne muligheten i Asker, men nå var det den som gjorde at den lille familien pakket koffertene og dro nordover (vi bodde i Gøteborg på det tidspunktet).

Helt siden jeg begynte mitt nye liv her har jeg hørt hvor flinke svensker er på service, hvor dårlige de norske er og hvor heldige nordmennen er som har svenskene. Jeg tenkte ikke stort på det de første tre årene, mer enn at det vel er greit å være oppskattet og at det ikke berørte meg stort da jeg selv ikke jobbet i restaurangbransjen siden tidlig 1990-tall.

Men så etter hvert begynte det å bli litt irriterende å til en hver tid bli bemøtt av nye bekjentskaper med ”Åhå du er svensk? Ja dere svenske ER jo så flinke på service! Mye bedre enn oss gretne nordmenn”. ”Det er da ikke mulig å få service noe steder her i byen nå for tiden uten å bli møtt av en svenske” osv.  Jeg bare gjetter at ingen mener at jeg som ingeniør er så hjelpsom mot mine kolleger, uten forutsetter at jeg jobber på restaurant og er her høyst tilfeldig og under en begrenset tidsperiode. ”Ah ja hva skal vi nordmenn gjøre når det går bedre i Sverige og dere drar tilbake?” Jeg vet at de kun mener å være positive å vise meg hvor glade de er at nettopp jeg er her, men etter noen tid føles det ikke sånn lenger. Ikke når innvanderdebatten er relativt høyt på agendaen og svensker er den nest største innvandrergruppen i 2011 (34 800 st) etter polakkene.

Alternativet (som mine kolleger prøvde å tulle seg med ganske lenge) er å ramse sportsresultater for å få meg å tilgi at Norge er no 1, men ærlig talt – når det er snakk om alt annet enn langrennskibåren vintersport så er det ikke mye å snakke om, så den tullediskusjone døde ganske raskt (i tillegg til at jeg ikke kjenner navnet til noen svensk sportsstjerne siden Bjørn Borg :)). Musikkeksporter var også et tema, men hva har egentlig hent siden Aha? Litt vanlig gnabbing mellom kolleger, veldig hyggelig syns jeg, og morsomt. Kollegene mine har aldri noe særlig tatt opp dette med de service-minded svenskene. Tror ikke det er noe tema helt enkelt, og det er jeg blitt mer og mer gla i dem for.

Så hva er problemen min egentlig? Jeg bor og lever her, og jeg syns Oslo er en UTROLIG flott by som har absolutt alt, og hvor jeg stortrives, og Norge et fantastiskt land – noe så vakkert og dramatisk har jeg aldri sett noe annet sted. Jeg elsker Oslo og ja, jeg elsker dette landet. Min yngste sønn er født på Bærums sykehus, barna mine identifiserer seg som nordmenn (de vet at de har en tilknytning til Sverige men ikke hvordan) og snakker norsk (javel, noe slags miks da, ikke svorsk i hvert fall). Flott at svensker er gode servicemennesker, men jeg begynner i innvandrerdebattens følge å føle at vi iblant sees på som en andreklassens Osloborgere; en slags tjenerfolk som ER så flinke på å gi service men ikke forventes å kunne veldig mye mer enn det. Og helst kanskje være maks 25 år, men det hadde vel vært greit da… 🙂 eller 30 i hvert fall.

Jeg har ikke noen planer på å flytte noe sted, helt sikkert ikke utenfor Ring 2, jeg lurer på om Ruseløkka er en bra skole for barna eller om vi skal prøve å bytte skoledistrikt, og jeg jobber i et norskt firma i norske prosjekter, noe som min (svenske) man også gjør. Riktignok snakker jeg ikke norsk, men det er fordi enhver gang jeg prøver meg blir jeg fortalt at det går greit å snakke svensk, at nordmenn har sett svensk barne-TV siden 60-tallet og at jeg ikke trenger å snakke norsk.

Jeg vil bare så innmari gjerne høre til samfunnet, var en del av det, ikke bare tilfeldig besøker og skuer for DET er jeg ikke. Livet mitt er her og jeg blir. Så la meg slippe kommentarer om hvor god jeg er til å passe opp på restauranger. Det er bare et attitydespørsmål, og hvem som helst kan være serviceminded hvis den vil. Jeg er gla i at dere er gla i god service – det er jeg og, men nok føles det litt rart når nesten all personal i en del restauranger snakker svensk??

De fleste jeg møter er superhyggelige mennesker, men noen, noen får ernæring av å se ned på og snakke ned andre, og det spiser meg opp noen ganger.

Men NÅ! NÅ har jeg fått det ut, og nå er jeg like blid som vanlig, nå legger jeg dette bak meg!

Imorgen: Ut på tur!! Østmarka denne gang? Nei, trolig en tur på Bygdøy i stille ro.
Neste uke skjer det spennende ting!