Hemma igen

Igår kom vi hem. Jag som vanligtvis brukar vara väldigt vemodig när jag inser att resan är slut kände inget speciellt. Vemodet var där, men mest en tomhet faktiskt. Den här semestern var jätteskön, vi har badat och solat och sett lite av ön. Barnen har för det mesta varit sams, de har badat massor och frossat i onyttigheter på all inclusive-buffén (jello och kokoskakor bland annat).

Men fy fan va trist, rent ut sagt. Bara vara på hotellet, äta den där urtråkiga maten, bada i pool, ligga och sola….Den dagen vi var uppe i bergen var det ett väldans gnäll på somliga emellanåt, och det blev otroligt tjurigt när jag himla gärna ville ut på en tur till två dar senare, så den blev inte av. Jag tvärledsnade och har ingen lust att gå ut på tur med sura medresenärer, så då får det hellre vara. Så då blev det mer hotell och mer pool. Blä.

Jag är SÅ färdig med all inclusive-grejen. Två gånger blev det; Sardinien 2015 och så Gran Canaria 2017. That’s it, från och med nu är det bara riktiga semestrar, något annat är inte värt pengarna.

Over and out.2017-12-28 13.56.19.jpg

På hemväg

Vi åkte från hotellet direkt efter frukost. Ingen idé att blöta ner badkläder för en timme eller två vid poolen. In med väskorna i bilen, och för att fördriva tiden åkte vi upp till norra änden av ön, till huvudstaden Las Palmas. Målet var väl lite oklart, men vi styrde kursen mot den lilla halvön som sticker ut längst upp bara för att ha något att sikta på. Ja det fanns en cache där också men det var knappast avgörande för det fanns det fler av på lättare ställen.

Vi parkerade på en liten grusplan – as in Spain; det stod ju inte att man inte fick parkera där, så alltså betyder det att man får parkera där.

Över vägen och upp för en stenig sluttning. Rullgrus åt folket för det mesta, men här och där tillräckligt med fast berg för att få fäste nog för att ta sig uppåt.

Hannes, som är världsmästare i att glömma bort att rullgrus gör att man… ja, rullar, och faller med jämna mellanrum uppvisade ny mognad genom att inte ha händerna i fickorna när han gick på det. Han halkade på det ändå, men var iallafall nöjd över den förbättrade balansen som de fria händerna gav – alltid något!

Fin utsikt där uppifrån över Las Palmas, cachen funnen välbehållen och torr, coola grottor som beboddes för inte så hemskt länge sedan (mindre än 500 år) och så var det dags att gå ner igen och bege oss till flygplatsen.

Hej och tack för den här gången, Gran Canaria! Det dröjer nog innan vi ses igen, men man ska ju som bekant aldrig säga aldrig.

 

Roque Nublo

Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?

Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)

En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!

Men eftersom den

  1. ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
  2. vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)

så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!

Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.

Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.

Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.

Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.

Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.

Vår lunchplats längs stigen

Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…

Roque Nublo sticker upp genom skogen

Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.

Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.

Utsikt norrut från foten av klippan

Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.

Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av  bilden?

Hur häftigt som helst.

 

Bamse funkar, så är det bara

Jag tror ju i min enfald att Bamse är för ”små” barn, och därmed betraktar jag mina barn som ”stora”. Visst märker man att 8-åringen är begränsat intresserad av att krama Bamse, men det är klockrent för en sexåring, det är helt klart.
Så snart Bamsemelodin (Heja Bamse, starkast är vår Bamse, men han tycker inte om att slåss) börjar ljuda i högtalarna vid poolen, och folken i Bamse/Skalman/LilleSkutt/Vargen – dräkterna börjar gå runt flockas barnen och undrar vad kul som NU ska hända??!! Och det händer ungefär samma varje gång; antingen är det Bamsegympa i lilla poolen (=vattengympa för barn) eller så samlas man på gräset och sjunger bamsesången. På alla nordiska språk, med tillhörande rörelser.
Det är helt enkelt magiskt.

image
Vattengympa med Vargen (Bamse hade visst ledigt det passet)

H syns till häger i bild i gröna badbrallor och ljust hår. Mycket entusisastisk och hänger med i alla rörelser.
Och i slutet av varje seans (i brist på bättre ord) är det dags att krama Bamse och de andra efter smak och behag. Då bildar barnen fina köer utan trängsel där de väntar tålmodigt på sin tur att få sig en klem.
image

Hannes vill inte släppa taget om Bamse – så pass att Bamse skrattade och lät honom hålla fast en stund till…

Och är det inte Bamse-relaterade aktiviteter så är det clownerna från TUI 2 Entertain som håller aktivitetsnivån hög bland barnen.
image

Clownmålning och posering med tillhörande dräkter direkt efter vattengympan. Hannes var mycket entusiastisk och bryr sig inte det minsta om sin storebrors uttalade aversion mot alla de här aktiviteterna (”NÄHÄ, DET vill jag i VART fall inte vara med på”) och kastar sig rätt i. Han var rätt rejält besviken att han inte fick behålla kläderna på, kan man säga.

image

Adam kör lite mer mellow-stilen och står i kö för att få en ballonghund, som han sen leker med i timtal, och tar med den på middagen på kvällen.
image

Åsså ansiktsmålning. En fjäril på varje kind.
Dom vet vad dom gör här på resorten, och jag vill gärna säga att jag tycker de gör det väl, barnen älskar det. Och om barnen älskar det så gör vi föräldrar det också, så enkelt är det.
Heja Star Tours / Fritidsresor!! Och reklamsången är awesome – Heja Elton John!!

På rymmen från hotellet – igen

image
Vi har åkband

Vi är ju på All Inclusive, och när man kommer första dagen får man åkband av StarTours personal. Det åkbandet sitter sen på handleden resten av resan och visar att man har rätt att gå och glufsa i sig och hämta mat och dryck lite när man vill. Gratis. Eller, betalt i förhand snarare.

Men vi tar våra åkband på turné och känner oss som märkta rymlingar ungefär – banden säger att vi hör till ett hotell och texten avslöjar exakt varifrån vi har rymt. Men det gör inget.

Idag rymde vi norrut, till Stintino, som vi hört skulle vara fint och ha en fin strand. Vi har en fin strand på hotellet också, inget fel på den – solstolar också till och med, men det kryper lite i kroppen av att vara på samma ställe hela tiden.
För somliga med vissa hobbies går vägen från Baia de Conte till Stintino via Torre de Bantine Sale på ett helt naturligt sätt. Och en av de bästa grejerna med hobbyn blev återigen bevisat – att den för en till ställen man aldrig annars hade kommit på att ta sig till (på gott och ont, men mest gott). Det här var ett fantastiskt ställe med underbar stenbadplats, historiskt torn, en vik med en segelbåt i (ja jag vet att den inte alltid ligger där) som påminner mig om min dröm – att ha en segelbåt och segla i Medelhavet tills jag tröttnar.

image

Idag fick vi nöja oss med att plaska lite i vattnet (badkläderna var i bilen för vi var ju på väg någonstans, heeelt fel approach men så blev det), ruska om lite i stenrösena med en pinne för att skrämma ut ormarna innan vi sticker in händerna, och så se på ett torn. Jag inser att jag glömt ta kort på tornet, men det var så alldagligt att det inte var nåt konstigt med det. Det finns ju som sagt 7000 av de tornen här på ön, så….

På vägen till Santino åkte vi förbi stora områden med solpaneler, så jodå dom tar vara på lite av gratisenergin i allfall, gott att se.
Resten av dagen gick mest i sol och bad.

image
Rymlingen är på stranden

Och på vägen hem blev det ett torn till och en gåsmarsch på ca 4 km totalt. Glada barn som skuttade och sprätte hela vägen upp och hela vägen ner. Tornet var från 1500-talet men hade blivit påbyggt med en trappa i modern tid (andra världskriget) och ett litet extra utkikstorn. Klart vi måste gå upp hela vägen för skrangliga cement-och tegeltrappor bara för att det går, och jag fick se min första fladdermus – dvs inte bara höra.

image

Allt i allt en mycket mycket bra dag. Fast vi fick skit från H som missade Fun Break 13:30, så det får vi väl skärpa till imorgon gissar jag, man kan inte räkna med förlåtelse varje gång…

Tur til Punto Giglio

Fortfarande blåsigt med kalla vindar och därmed för svalt att ligga vid poolen – för att inte tala om stranden. Men med hyrbil och cachekarta finns det gott om aktiviteter ändå så länge det inte regnar.

image
Vi bor vid ringen, körde och parkerade vid det röda, och den blå vägen är dryga fyra kilometer enkel väg.

Så vi drog söderut igen för en liten promenad på några kilometer ut till ett ruinområde på en sydspets, Punto Giglio. Helt perfekt väder för skogstur – växlande molnighet och blåsigt, dvs lätta fläktar i skogen.

Det blev totalt nästan 9 km innan vi var tillbaka vid bilen igen, men killarna var idel solsken hela tiden och letade ödlor, lärde om plantor som skjuter ut sina sista krafter i en blomma som är som ett träd, plockade olika typer av kottar för att göra ett spel (kottdjur är tydligen inte utdöda som föremål för barnlek) och kollade in skyttevärn och fornminnen från 1943. Begreppen ”1943” och ”Andra världskriget” ger inga associationer för en 6/8-åring kan jag meddela, men ”Innan morfar var född” ger stor respons i form av ”ooooaaaaawww SÅÅÅÅ längesen?!” 😀

image
Fick ingen bra bild som visar hur högt den här punkten ligger, men http://www.sardegnadigitallibrary.it har en fin en som jag lånar. Tagen ungefär där vi gick längs vägen, svänger utåt/framåt i bild till stentornen man ser där framme.

Stentornet man ser överst i bild är ett skyttevärn som man kunde klättra upp i. Killarna gjorde det medan jag stod och kollade in stupet nedåt. Häftiga men farliga grejer, en fara som 6-8-åringar uppenbarligen inte helt klarar att inse, så när vi sagt att det absolut inte var lov att hoppa, springa och skutta där uppe pga snubbelrisken och konsekvenserna vid en eventuell snubbling, och de fortsatte att hoppa och skutta (antar att barn inte klarar att gå) så gick vi ner från kanten och gick den 100% säkra vägen. Som inte var lika scenic, men vad gör man? Hellre en skitsur unge än ingen unge alls, tänker jag.

image
Från toppen av skyttevärnet på Punto Giglio. Till vänster:stup 100 m (?), till höger: gångväg en bit ner

Vi hade sällskap av några britter också, vilka barnen bestämt hävdade var italienare. Resonemanget var så här: ”Vi är ju i Italien och här pratar man italienska. De här människorna pratar ett språk som barnen inte kan, ergo är det italienska.” Jahapp. Inte helt lätt att förklara att man kan höra språk och regioner och dessutom se på den rödvita hyn och göra ett antagande om var folk kommer ifrån…

1stk cache blev det förstås där ute också, helt ytterst på spetsen innan vi tog samma väg tillbaka.

image
Den fina delen av vägen, innan man kommer in i skogen.
image
För att få lite perspektiv på gårdagen så ser man som en liiiten prick på andra sidan bukten det torn vi besökte igår. Ytterst på spetsen på andra sidan finns en droppstensgrotta som vi ska besöka någon dag också. Haken? De tar inte kort i entrén och vi glömmer att skaffa kontanter. Dagens i-landsproblem.