Roque del Conde

Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).

Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.

Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.

O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.

Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.

Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.

Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.

Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.

En paus mitt i branterna innan det sista rycket mot platån på toppen. Man ser faktiskt vårt hotell där nere om man vet vad man ska titta efter, lite kul!

Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!

Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.

Höjdkurvan överst och vägen vi gick nederst. Heja Locus Maps!!

Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.

Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…

 

 

..och för de speciellt intresserade:

Klartecken

Vi (jag?) har ju alltid tänkt att den här långresan är något för mig och O, och att barnen är vid det laget tillräckligt gamla för att kunna sköta sig själva och komma och hälsa på oss här och där under resan, men ha sin bas i Sverige.

Men i dag fick jag en påminnelse att barnen faktiskt har en del att säga till om, och har egna, genomtänkta, åsikter. Så kanske skulle man höra vad dom vill mtp resan Alaska-EIdslandet, och om dom skulle vilja vara med?!

Jag tänker rent automatiskt att det väl inte går att ha barnen med – vad med skola tex? Samhället har säkert något att säga om att man helt plötsligt bara gör något helt annat? Går utanför normen?

Men… om man är borta efter att den yngre gått färdigt högstadiet, och den äldre gått ut tvåan på gymnasiet, dvs när de inte har skolplikt längre borde det vara ok?

Båda barnen var extremt positiva, men då vet dom väl inte vad dom sagt ja till, antar jag – ett år i en trång Mercedes-buss, med i stort sett bara varandra som sällskap.

Och klättring, och vandring, och… jag vet inte vad, men jag vet att det kommer att bli mitt livs resa!

Hösten 2025, here we come!

Dag 1, San José – Tamarindo

Dagen i ett nötskal: Bada i poolen på hotellet (inte jag för det var bara 20 grader i den och det är inte nödvändigt att bada när det är så kallt), få hyrbilen levererad till hotellet (lyx!) och sen åka bil till Tamarindo.

Inte så mycket att säga om det; en vacker men seg bilfärd, många dåliga avgassystem på lastbilar i det här landet och mycket mer trafik på vägen än vi hade trott. Att åka 25 mil tog över 5 timmar inkl lunchpaus (vid en cache såklart), men tillsluuuuut är vi framme i Tamarindo.

Här ska vi vara i 6 dagar, så vi hinner verkligen landa ordentligt.

Jag säger inte så mycket mer, lägger bara in den obligatoriska bilden av utsikten från vår middag:

För övrigt en restaurang med massor av vegansk mat och veganska bakverk, halleluja!

Snabbstopp i Panama – och vår kandidatur till Årets Förälder

Från Amsterdam gick turen mot San José via Panama. Där var det transit i 5 timmar på en ganska okej tid på dygnet att ha transit – 16:30 och framåt, perfekt att äta middag där. Fast inte. Klockan i våra kroppar var vid det laget 22:30, vilket även det är en rätt okej tid – om man inte är nio år och inte har klarat av att sova på flyget.

Men jag hade ju en annan plan för den här transiten; att ta en cache i Panama förstås! I många städer finns det en cache på flygplatsen. Gör det det i Panama? Icke. Den närmaste var inne i Panama City, och vad gör man då? Säger ”äsch va jobbigt, jag hoppar över det!” eller säger man ”Då ska vi in till Panama City alltså, kul!”? Om du valde det senare valde du rätt. Eller iallafall samma som jag 🙂

Barnen kvicknade till lite när vi kom närmare stan och fick se den häftiga skylinen:

Jag satt i baksätet, så det här var den bästa vyn jag fick…

Efter att taxin släppt av oss och rippat oss på $50 kände vi att tiden kanske ändå var lite i tightaste laget (det hade tagit rätt lång tid bara att komma ut från Tocumen Airport), och när det dessutom var +29 grader och nyss hade regnat = FETT hög luftfuktighet, ja då var det bara att gå direkt på parken med cachen.

Den hade haft flera DNF’er på sig så det var ju inte säkert att vi skulle hitta något, men skam den som ger sig.

Efter en liten stund, med barn så trötta så dom höll på att svimma (vi jobbar hårt på att vinna utmärkelsen ”Årets Förälder”!) fick vi loggat cachen, se lite på parken innan det var kolmörkt, stuvat in oss i en annan taxi och åka tillbaka till flygplatsen (för bara $25 den här gången).

Usel flygplatsmiddag på Domino’s, en Adam som nästan somnade stående och en Hannes som grät av trötthet när nu klockan började närma sig 02:00 i deras små kroppar. Jag bar Hannes från gate’n till bussen (klart att det är buss ut till flyget just den gången då man bara vill att allt ska gå raskt och smidigt) och Oskar bar honom in på flyget.

Jag satt mellan barnen som någon slags kudde/stöd, och dom tuppade av direkt. Och det gjorde jag också.

Men det roliga var ju inte slut där, nej när vi väl var framme på Juan Santamaria Airport i San José skulle vi ju hämta väskor, hitta en taxi och ta oss till ett hotell också…Vi hämtade väskor medan barnen satt avsvimmade på varsin stol och sov som stockar. Och därmed avslutar vi vår ansökan till titeln Årets Förälder med en bild som summerar upp läget.

26 timmar senare

Hemma igen

Igår kom vi hem. Jag som vanligtvis brukar vara väldigt vemodig när jag inser att resan är slut kände inget speciellt. Vemodet var där, men mest en tomhet faktiskt. Den här semestern var jätteskön, vi har badat och solat och sett lite av ön. Barnen har för det mesta varit sams, de har badat massor och frossat i onyttigheter på all inclusive-buffén (jello och kokoskakor bland annat).

Men fy fan va trist, rent ut sagt. Bara vara på hotellet, äta den där urtråkiga maten, bada i pool, ligga och sola….Den dagen vi var uppe i bergen var det ett väldans gnäll på somliga emellanåt, och det blev otroligt tjurigt när jag himla gärna ville ut på en tur till två dar senare, så den blev inte av. Jag tvärledsnade och har ingen lust att gå ut på tur med sura medresenärer, så då får det hellre vara. Så då blev det mer hotell och mer pool. Blä.

Jag är SÅ färdig med all inclusive-grejen. Två gånger blev det; Sardinien 2015 och så Gran Canaria 2017. That’s it, från och med nu är det bara riktiga semestrar, något annat är inte värt pengarna.

Over and out.2017-12-28 13.56.19.jpg

På hemväg

Vi åkte från hotellet direkt efter frukost. Ingen idé att blöta ner badkläder för en timme eller två vid poolen. In med väskorna i bilen, och för att fördriva tiden åkte vi upp till norra änden av ön, till huvudstaden Las Palmas. Målet var väl lite oklart, men vi styrde kursen mot den lilla halvön som sticker ut längst upp bara för att ha något att sikta på. Ja det fanns en cache där också men det var knappast avgörande för det fanns det fler av på lättare ställen.

Vi parkerade på en liten grusplan – as in Spain; det stod ju inte att man inte fick parkera där, så alltså betyder det att man får parkera där.

Över vägen och upp för en stenig sluttning. Rullgrus åt folket för det mesta, men här och där tillräckligt med fast berg för att få fäste nog för att ta sig uppåt.

Hannes, som är världsmästare i att glömma bort att rullgrus gör att man… ja, rullar, och faller med jämna mellanrum uppvisade ny mognad genom att inte ha händerna i fickorna när han gick på det. Han halkade på det ändå, men var iallafall nöjd över den förbättrade balansen som de fria händerna gav – alltid något!

Fin utsikt där uppifrån över Las Palmas, cachen funnen välbehållen och torr, coola grottor som beboddes för inte så hemskt länge sedan (mindre än 500 år) och så var det dags att gå ner igen och bege oss till flygplatsen.

Hej och tack för den här gången, Gran Canaria! Det dröjer nog innan vi ses igen, men man ska ju som bekant aldrig säga aldrig.

 

Roque Nublo

Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?

Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)

En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!

Men eftersom den

  1. ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
  2. vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)

så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!

Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.

Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.

Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.

Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.

Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.

Vår lunchplats längs stigen

Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…

Roque Nublo sticker upp genom skogen

Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.

Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.

Utsikt norrut från foten av klippan

Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.

Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av  bilden?

Hur häftigt som helst.

 

Bamse funkar, så är det bara

Jag tror ju i min enfald att Bamse är för ”små” barn, och därmed betraktar jag mina barn som ”stora”. Visst märker man att 8-åringen är begränsat intresserad av att krama Bamse, men det är klockrent för en sexåring, det är helt klart.
Så snart Bamsemelodin (Heja Bamse, starkast är vår Bamse, men han tycker inte om att slåss) börjar ljuda i högtalarna vid poolen, och folken i Bamse/Skalman/LilleSkutt/Vargen – dräkterna börjar gå runt flockas barnen och undrar vad kul som NU ska hända??!! Och det händer ungefär samma varje gång; antingen är det Bamsegympa i lilla poolen (=vattengympa för barn) eller så samlas man på gräset och sjunger bamsesången. På alla nordiska språk, med tillhörande rörelser.
Det är helt enkelt magiskt.

image
Vattengympa med Vargen (Bamse hade visst ledigt det passet)

Himage syns till häger i bild i gröna badbrallor och ljust hår. Mycket entusisastisk och hänger med i alla rörelser.
Och i slutet av varje seans (i brist på bättre ord) är det dags att krama Bamse och de andra efter smak och behag. Då bildar barnen fina köer utan trängsel där de väntar tålmodigt på sin tur att få sig en klem.

Hannes vill inte släppa taget om Bamse – så pass att Bamse skrattade och lät honom hålla fast en stund till…

Och är det inte Bamse-relaterade aktiviteter så är det clownerna från TUI 2 Entertain som håller aktivitetsnivån hög bland barnen.
image

Clownmålning och posering med tillhörande dräkter direkt efter vattengympan. Hannes var mycket entusiastisk och bryr sig inte det minsta om sin storebrors uttalade aversion mot alla de här aktiviteterna (”NÄHÄ, DET vill jag i VART fall inte vara med på”) och kastar sig rätt i. Han var rätt rejält besviken att han inte fick behålla kläderna på, kan man säga.

image

Adam kör lite mer mellow-stilen och står i kö för att få en ballonghund, som han sen leker med i timtal, och tar med den på middagen på kvällen.
image

Åsså ansiktsmålning. En fjäril på varje kind.
Dom vet vad dom gör här på resorten, och jag vill gärna säga att jag tycker de gör det väl, barnen älskar det. Och om barnen älskar det så gör vi föräldrar det också, så enkelt är det.
Heja Star Tours / Fritidsresor!! Och reklamsången är awesome – Heja Elton John!!

På rymmen från hotellet – igen

image
Vi har åkband

Vi är ju på All Inclusive, och när man kommer första dagen får man åkband av StarTours personal. Det åkbandet sitter sen på handleden resten av resan och visar att man har rätt att gå och glufsa i sig och hämta mat och dryck lite när man vill. Gratis. Eller, betalt i förhand snarare.

Men vi tar våra åkband på turné och känner oss som märkta rymlingar ungefär – banden säger att vi hör till ett hotell och texten avslöjar exakt varifrån vi har rymt. Men det gör inget.

Idag rymde vi norrut, till Stintino, som vi hört skulle vara fint och ha en fin strand. Vi har en fin strand på hotellet också, inget fel på den – solstolar också till och med, men det kryper lite i kroppen av att vara på samma ställe hela tiden.
För somliga med vissa hobbies går vägen från Baia de Conte till Stintino via Torre de Bantine Sale på ett helt naturligt sätt. Och en av de bästa grejerna med hobbyn blev återigen bevisat – att den för en till ställen man aldrig annars hade kommit på att ta sig till (på gott och ont, men mest gott). Det här var ett fantastiskt ställe med underbar stenbadplats, historiskt torn, en vik med en segelbåt i (ja jag vet att den inte alltid ligger där) som påminner mig om min dröm – att ha en segelbåt och segla i Medelhavet tills jag tröttnar.

image

Idag fick vi nöja oss med att plaska lite i vattnet (badkläderna var i bilen för vi var ju på väg någonstans, heeelt fel approach men så blev det), ruska om lite i stenrösena med en pinne för att skrämma ut ormarna innan vi sticker in händerna, och så se på ett torn. Jag inser att jag glömt ta kort på tornet, men det var så alldagligt att det inte var nåt konstigt med det. Det finns ju som sagt 7000 av de tornen här på ön, så….

På vägen till Santino åkte vi förbi stora områden med solpaneler, så jodå dom tar vara på lite av gratisenergin i allfall, gott att se.
Resten av dagen gick mest i sol och bad.

image
Rymlingen är på stranden

Och på vägen hem blev det ett torn till och en gåsmarsch på ca 4 km totalt. Glada barn som skuttade och sprätte hela vägen upp och hela vägen ner. Tornet var från 1500-talet men hade blivit påbyggt med en trappa i modern tid (andra världskriget) och ett litet extra utkikstorn. Klart vi måste gå upp hela vägen för skrangliga cement-och tegeltrappor bara för att det går, och jag fick se min första fladdermus – dvs inte bara höra.

image

Allt i allt en mycket mycket bra dag. Fast vi fick skit från H som missade Fun Break 13:30, så det får vi väl skärpa till imorgon gissar jag, man kan inte räkna med förlåtelse varje gång…