Snabbstopp i Panama – och vår kandidatur till Årets Förälder

Från Amsterdam gick turen mot San José via Panama. Där var det transit i 5 timmar på en ganska okej tid på dygnet att ha transit – 16:30 och framåt, perfekt att äta middag där. Fast inte. Klockan i våra kroppar var vid det laget 22:30, vilket även det är en rätt okej tid – om man inte är nio år och inte har klarat av att sova på flyget.

Men jag hade ju en annan plan för den här transiten; att ta en cache i Panama förstås! I många städer finns det en cache på flygplatsen. Gör det det i Panama? Icke. Den närmaste var inne i Panama City, och vad gör man då? Säger ”äsch va jobbigt, jag hoppar över det!” eller säger man ”Då ska vi in till Panama City alltså, kul!”? Om du valde det senare valde du rätt. Eller iallafall samma som jag 🙂

Barnen kvicknade till lite när vi kom närmare stan och fick se den häftiga skylinen:

Jag satt i baksätet, så det här var den bästa vyn jag fick…

Efter att taxin släppt av oss och rippat oss på $50 kände vi att tiden kanske ändå var lite i tightaste laget (det hade tagit rätt lång tid bara att komma ut från Tocumen Airport), och när det dessutom var +29 grader och nyss hade regnat = FETT hög luftfuktighet, ja då var det bara att gå direkt på parken med cachen.

Den hade haft flera DNF’er på sig så det var ju inte säkert att vi skulle hitta något, men skam den som ger sig.

Efter en liten stund, med barn så trötta så dom höll på att svimma (vi jobbar hårt på att vinna utmärkelsen ”Årets Förälder”!) fick vi loggat cachen, se lite på parken innan det var kolmörkt, stuvat in oss i en annan taxi och åka tillbaka till flygplatsen (för bara $25 den här gången).

Usel flygplatsmiddag på Domino’s, en Adam som nästan somnade stående och en Hannes som grät av trötthet när nu klockan började närma sig 02:00 i deras små kroppar. Jag bar Hannes från gate’n till bussen (klart att det är buss ut till flyget just den gången då man bara vill att allt ska gå raskt och smidigt) och Oskar bar honom in på flyget.

Jag satt mellan barnen som någon slags kudde/stöd, och dom tuppade av direkt. Och det gjorde jag också.

Men det roliga var ju inte slut där, nej när vi väl var framme på Juan Santamaria Airport i San José skulle vi ju hämta väskor, hitta en taxi och ta oss till ett hotell också…Vi hämtade väskor medan barnen satt avsvimmade på varsin stol och sov som stockar. Och därmed avslutar vi vår ansökan till titeln Årets Förälder med en bild som summerar upp läget.

26 timmar senare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.