Att vilja bli fosterförälder

I lokaltidningen häromdagen stod följande annons:

” ”Isabell” på 7 måneder har allerede erfart hva rus er. Hun er født med abstinenser og har hatt en strevsom start i livet. ”Isabell” er forsinket i utviklingen, men i sitt midlertidige fosterhjem viser hun at hun utvikler seg positivt når hun får god omsorg. Hun trenger en ny mamma og pappa hun kan vokse opp hos. Hun skal treffe moren sin 4 ganger i året.”

Nästa stycke handlar om ”Mari” på 1 1/2 år som varit utsatt för omsorgssvikt, ska träffa sin mor 2 gånger om året och det finns möjligheter för adoption på längre sikt.

”Omar” är tre år och har bott med sin psykiskt sjuka mamma, har ingen kontakt med faren, möjligheter för adoption.

Och så vidare.

De här annonserna från Fosterhjemstjenesten i Oslo kommer då och då, alla med samma hjärtskärande innehåll men på ett väldigt neutraliserande sätt, och dom har naturligtvis en huvudfråga;

”Kan dere bli den nye familien til noen av disse barna?”

Ja det kan vi. Och det vill vi. Och vi är i processen för att förhoppningsvis få bli den nya familjen till något av de här barnen. Eller något annat barn som vår familj passar för och som vill vara hos oss, stanna hos oss, vara en del av vår familj, det tredje barnet. Men det går trögt, och hur otroligt frustrerande och paradoxalt det än är så är den här trögheten för barnens bästa. I längden.

För när man ska bli fosterförälder är det en ganska omfattande process från det att man själv bestämt sig att man vill bli det till det att man faktiskt får ha ett barn hos sig. Det första som händer efter att man tagit kontakt är att man får papper att fylla i med allmän bakgrundsinfo, skicka in polisintyg som (förhoppningsvis) visar att man inte har något på sitt samvete och läkarintyg som visar att…ja jag antar att dom vill veta att man tror att man kommer vara i livet tillräckligt länge för att kunna följa ett barns uppväxt. Sen kommer dom på hembesök och ger en massa bra information samtidigt som dom väl får sig en bild av hur det är hemma till vardags, och om man fortfarande är intresserad/intressant efter det får man gå på kurs.

Kursen heter PRIDE, vilket står för Parent, Resources for Information, Development and Education, och går över ca 3 månader. 10 temaer ska man igenom för att verkligen rannsaka sig själv och sitt innersta ur alla aspekter och fundera på om man verkligen har tänkt igenom det här med att ha fosterbarn ordentligt. Den verkar mycket bra och väl upplagd så jag glädjer mig till att få gå den. Men det blir inte förrän i oktober.

Och vid nyår när kursen är klar är det ju inte rätt på heller; det ska ju vara en god matchning mellan vår familj och barnet. Det vill säga att det kan dröja ett helt år innan vi ens kan tänka oss att vi har någon hos oss.

Allt det här är ju i barnets bästa, och det är ju det som gör att det är uthärdligt. Klart att man ska granska den blivande fosterfamiljen (en sjukt hög andel av alla fosterbarn blir sexuellt utnyttjade i sina fosterhem eller använda som arbeskraft, man kan ju bara föreställa sig hur det hade varit om kontrollerna varit färre och sämre) och se till att dom verkligen verkligen är redo för sin nya roll. Men för mig är det oerhört frustrerande att bara se tiden gå och annonserna i tidningen kommer med nya barn hela tiden. Nya barn som lider, fler fall av omsorgssvikt, alkoholism och fler barn som går förlorade.

Jag gråter över den långsamma processen och alla barn som väntar och väntar. Jag vill bara säga till dom att jag väntar också.