Alla har väl en hobby? Steppa, spela klarinett, samla på frimärken, prova viner, delta i bokcirklar… du vet, en hobby? Just nu har jag framför allt två, varav en är temat här: att gå ut i världen och leta efter saker som andra gömt och angett på ett mer eller mindre tydligt sätt var de gömt den. Så att jag (och andra) kan hitta den, skriva våra namn på en lapp som ligger i och gå vidare i livet. En samlarhobby. Geocaching.

Konceptet tilltalar dels samlaren i mig, det kan jag inte förneka (”nu har jag hittat 250 stycken”, ”oj, min nr 800 blev inte den där fina utan bara en liten plastficka, buuu”), men framför allt är det en hobby som får mig att lyfta på häcken och göra något jag inte skulle gjort annars. Se något nytt, till exempel. På jobbresor är geocaching en suverän hobby – var du än kommer i världen så finns det cacher, och istället för att sitta still på hotellrummet och titta på otextad polsk TV nu sist i Krakow, var jag ute och lät cacherna ta mig runt om i stan. Så jag har sett rätt mycket av Krakow nu, iallafall betydligt mer än jag gjort annars.

Som alla samlarsporter förs det statistik. Hur många cacher har du tagit, hur många mini, small, medium och large, i vilka länder har du cachat, vilken är din närmaste cache som du tagit (159 m hemifrån), längst bort (östra Cypern), längst öst/väst, högst över havet (Galdhøpiggen ) och så vidare och så vidare.

Det finns också olika typer av cacher; de vanligaste är Traditional (en box på angivna koordinater), Multi (en flerstegsraket där du måste gå flera steg innan du har slutkoordinaterna) och Mystery (någon typ av gåta du måste lösa; på plats eller via nätet eller nåt annat).

Men det finns också mer ovanliga typer, och till dom mer svårfångade är MEGAEVENT. Och som den samlare man är så måste man ju naturligtvis bocka av att man varit på ett megaevent – särskilt som det inträffade 3 km hemifrån; i Frognerparken.

Men det var väl första och sista gången jag gick på nåt sånt, för helt ärligt – nåt så FULLSTÄNDIGT meningslöst.

Det var en massa folk som hade samlats vid Skøyen skola kl 14, så det verkade rätt spännande.

Inget program var presenterat, men jag tänkte att det är väl något som händer iallafall? Men icke. Folk gick runt och pratade med varandra, stod och hängde, några tog de cacher som var runt parkområdet (som vi redan har tagit…) och hade det trevligt, bara bra med andra ord.

Men det som var så avtändande var att hela grejen som gör att jag fastnat så för hobbyn – det att komma ut, jaga/leta/klura efter något som man kanske efter en lång vandring eller finurligt fiskande eller nåt sen triumferande får tag i, det verkade inte så viktigt här. Här verkade det viktigare att manifestera vilken friluftsmänniska man är (eller önskar att man vore), att man är så supercool och inne i gamet att man trycker upp men tröja med sitt namn, en GC-kod och texten ”Log me, I’m a trackable” (orkar inte förklara riktigt, men det är en annan del av de här samlarnörderiet).

Ibland hittar man fina eller roliga Travel Bugs också; dom samlar man också på att man har hittat innan man tar med dom vidare eller låter dom ligga kvar, men dom är en del av JAKTEN. Här på Megaeventet var det samlat en gigantisk hög av TBs som folk bara gick och tog kort av koden (man behöver en unik kod för varje TB) för att sen kunna logga för att kunna säga att man hittat SÅÅÅÅ många TBs. För mig är TB’na en del av grejen att man gör en insats och tillslut får utdelning, inte att man bara samlar för samlandets skull.

Efter en halvtimme, under vilken jag och killarna satt och fikade på saft och bulle och tittade på vad som (inte) hände gick vi ner till den stora lekplatsen istället. Precis när vi skulle gå var det några som tände spritköket och tog fram en påse frystorkat kött att tillaga. Ja seriöst. I Frognerparken, 3 km från centrala Oslo.

Då gick vi och köpte glass istället. Det finns tydligen gränser för hur dedikerad cachare jag är – jag är mer i det för upplevelserna än samlandet, det stod helt klart idag iallafall…