Visionen om en prunkande balkonlåda är där, det är bara genomförandet som saknas. Och har alltid saknats. Jag snäser åt pelargoner – denna tantblomma med sin hemska rödorangea färg. Ja jag vet att det var ungefär det som fanns när man var liten och att det finns miljarder av vackra färger nu, men ändå. Man HAR inte pelargoner, as simple as that. Föräldrar har pelargoner men inte jag. Färdig med det.

Så jag ser ut över min vackert blommande balkonglåda, det finns många sorter i den och grönskan är inte att ta fel på!

Längst bort är kärleksört, några violer skymtar i gult och blått. De är min lilla Heja Sverige-markering i all tysthet – de är inte höga nog att å upp över lådkanten tyvärr, men ändå…

Men ärligt talat så är det mest ogräs. Det är förutom kärleksörten det enda som överlever år från år. Och nate/våtarv blommar ju med små vita blommor och bladen är så krispigt gröna och härliga, så varför inte?

Jo för att det ser rent ut sagt för jävligt ut, och det är bara att erkänna – jag vattnar inte blomlådan tillräckligt ofta för att något ska överleva en torr sommar. Vilket det inte gör ändå när man reser bort på semester under den (förhoppningsvis) varmaste perioden.

Så jag sneglar på grannen. Dom har pelargoner.

Inte så himla fin färg egentligen, men dom lyser upp, det är bara en typ av blomma och det får effekt, det ser friskt och härligt ut med den skarpa färgen mot den vita fasaden och de gröna träden bakom.

Och jag inser att jag är mogen att prata pelargon. Det måste helt enkelt bli det nästa år – eller kan man plantera i höst så växer dom till sig innan vintern? Värt att kolla upp, för visst hade det varit fint med lite färg därute. Inte bara spretigt grönt med lite vitt på toppen (alla våra ogräs ser likadana ut, skittråkigt), utan andra färger.

Kanske en klassisk röd-orange.