Så var det dags för jobbarrangemang – Kollensvevet! Man gör det man önskar att man kunde göra; åka ner för backen som backhopparna gör och känna känslan när dom susar ner och ut i luften och flyyyyyger. Innan dom dimper i backen.

Och nu kan man det! Eller nästan iallafall men helt klart tillräckligt nära för min del eftersom närmare betyder skidor på fötterna och det är jag inte intresserad av.

Den behjälpliga personalen där uppe visar till en dator med ett digitalt formulär där du fyller i namn och telefonnummer till din närmaste anhörig och kryssar för att…ja jag vet inte riktigt vad när jag tänker efter, men antar att jag fritar arrangören från misstankar om att ha orsakat min eventuella död. Man kryssar i helt enkelt.

Jag själv tillhör inte dom som är rädda för såna här saker. Det skrämmer mig inte att släppa taget och kasta mig ut i en vajer högt högt över marken. Tvärtom tycker jag det är kul och tar slut alltför fort.

Att jag inte skräms förklaras av min närmast naiva tilltro till tekniken och att den fungerar, att dom som jobbar med det här kollar noga varje dag att utrustningen är god nog (dom har väl rutiner, riiiight? och dom följer dem väl, riiiiight?). Om jag inte trodde det skulle jag aldrig våga kasta mig ut på det här egentligen ganska onaturliga sättet.

Om du har samma tilltro till teknik som jag och tänker göra liknande aktiviteter, har jag ett klart råd till dig:

Om du jobbar med materialtestare som har som yrke att ta in havererad utrustning och ta reda på vad som gick snett när det teoretiskt sett inte kunde gå snett, undvik då att göra såna här aktiviteter tillsammans med dom.

För av oss fem som gjorde Kollensvevet var två stycken materialare. Och när jag säger ”What could possibly go wrong” och förlitar mig på tekniken tittar dom på varandra och säger, ”Tjaaa, en hel del faktiskt….” Och så börjar dom prata om anomalier i metalliska materialt, luftblåsor som inte skulle varit där och som orsakade sprödbrott med mera, med mera.

Och under tiden blev kön kortare och kortare framför oss  – inte bakom konstigt nog, men det kanske inte hördes så bra bakåt vad vi pratade om.

Så var det min tur. Tilltron till tekniken är lyckligtvis utrustad med en tillägsmodul som går på ”ja visst kan det hända, men sannolikheten är så löööjligt liten” och en som går på ”varför skulle det hända mig?”. De tre modulerna tillsammans – Teknik, Osannolikt och Varför, gör att jag med glädje kastar mig ut. What could POSSIBLY go wrong?

Så där satt jag!

Vi räknade ner; 3 – 2 – 1 – GOOO! och jag tog ett steg rakt ut i luften och flög.

En otroligt underbar känsla, bara susa ned för backen och ut i luften.

Självklart gick det alldeles för fort över, och jag tycker att man till det priset kunde fått tre åk, men jag får vara glad att jag fick göra det en gång iallafall!

Och att mina materialkolleger inte fick något att testa den här dagen.