Målet för dagen var Famagusta, och framför allt den mur som omger gamla stan. Jag trodde jag hade fattat hur det var i Famagusta pre och post 1974 men måste inse att jag lärt mig något nytt den här resan också. Jag visste inte att Gamla Stan låg innanför en lusignansk fästning från 1200-talet som sedan någon gång på 60-talet blev stängd för den grekcypriotiska delen av befolkningen. Att dom som var grekcyprioter och bodde utanför aldrig fick komma in i gamla stadsdelen av den staden de bodde i, än mindre gå upp på fästningens murar.

Så därför var det väldigt speciellt för mig att få vara med idag när Totis, som är född och uppvuxen i Famagusta och alltid har sett fästningen utifrån, för första gången var uppe och gick på den.

Muren är bred och hög, och ser bitvis mer ut som en äng en en mur.

När man kommer ner i vallgraven är den så bred den också att det är mer en parkanläggning än något jag föreställer mig att det har varit vatten i…

Man ser rester av att det har varit puts på väggarna, men det är få ställen det är kvar. Som alltid blir man otroligt imponerad över byggnadskonsten och precisionen – för att inte tala att det klarat sig igenom ockupationer, invasioner en masse genom historien. Alla har varit här; Lusignanerna (Frankrike), Venetianarna, Ottomanerna, you name it – Famagusta var stället där man ville vara, så även in i modern tid och den turkiska invasionen 1974.

Historiens vingslag blandas med modernt ofog, och klart vi hittade ett och annat i murväggarna under vår vandring runt i vallgraven….

Men också en god del modern historia, framför allt när min guide (Totis alltså) berättar om att han legat i lumpen och haft en vaktpost några hundra meter längre bort och hur det var då. Det är ju faktiskt bara dryga 40 år sen…