Jag kastar in handduken.

Uppiggad av beskedet att resten av familjen möter mig i Svärdsjö gav jag mig iväg i regnet. Men det var tungt. Fruktansvärt tungt. De två milen mellan Borlänge och Falun tog en evighet och i varje uppförsbacke när jag behövde ta i lite stumnade låren. En fin twist var att de sista kilometrarna in i Falun var en enda (!) lång nerförsbacke – underbart!

Men nu ger jag upp. Jag orkar inte 2-3 mil till Svärdsjö, och jag orkar definitivt inte 9 mil imorgon. För att klara det skulle jag behöva vila två dagar tror jag, och det har jag helt enkelt inte lust med. Har inte lust att ligga på en camping 9 mil från målet och kura i två dagar för att SEN ta de sista nio milen. Så viktigt är det inte för mig att genomföra det jag föresatt mig. Jag har ändå trots allt cyklat över 40 mil på en vecka – enorm prestation för att vara jag.

Så jag är nöjd och känner mig inte som en loser, jag är superstolt över det jag gjort men nu är det färdigt. Nu ger jag upp och ser fram emot att få gosa med mina barn ikväll, så enormt mycket viktigare!!

Tack till alla som hängt med och hejat!

Ett fantastiskt besked!!

Det var menat som en överraskning, men när jag pratade med Käre Maken för en stund sen och uttryckte min modfälldhet (låren känns stumma, vädret är lite hurvet, fem mil idag är okej men nio imorgon blir tufft osv) avslöjade han att han hade en överraskning i bakfickan – ATT KOMMA TILL SVÄRDSJÖ CAMPING IKVÄLL TILLSAMMANS MED BARNEN och sen sova där med mig. Imorgon tänkte han cykla med mig den sista etappen medan mamma och Totis tar hand om bil och barn.

SÅ HIMLA GLAD blev jag så ögonen tårades och jag saknar dom alla så jättemycket helt plötsligt (jag har inte träffat barnen på nästan två veckor, längsta jag någonsin varit utan dom).

Då känns det lättare att harva de fem milen till Svärdsjö. Jag har heller inte bråttom, för dom kommer inte förrän ikväll. Även om överraskningen blev avslöjad så var det värt det för allt känns lättare.

Väntar ut regnet här i Borlänge innan jag drar vidare.