Dunder och brak


Det blev en tur till på Vekterveien, men först ett besök på Magnor Glassverk.Fint glas, genuint hantverk med blåseriet i samma byggnad, men jag är rätt ointresserad av att köpa. Jag behöver inga fler glas eller vackra saker så det blev ett kort besök. Den vackra stationen på andra sidan vägen var mer intressant och vackrare att se på tyckte jag. Gammal, välhållen byggnad, de gammeldagsa bokstäverna på huset, markeringarna vid övergången…historia.

Stationshuset i Magnor

Cyklade istället  några kilometer norrut till Skotterud och hoppade på en annan del av Vekterveien, men det var egentligen inte så intressant det heller.
Däremot var det ett fascinerande väder. Jag som inte bryr mig något särskilt om väder kunde inte låta bli att tilltalas av de mörka molnen som var runtomkring samtidigt som jag själv cyklade i strålande solsken. Emellanåt kom det en droppe eller två, men det var precis så jag fick på mig regnjackan så var det över och solen strålade igen.

Men himlen var så fantastisk och den gav så vackra färger på hela naturen. Allt var som om det var mer färgrikt.

En kvarlämnad stol vid den tidigare fiskrika Gaustadsjøen, nu nästan torrlagt och igenslammad när man har velat göra plats för mer jordbruk på 60-70-talet. Något man tydligen erkänner idag att det inte var så bra gjort.
Svarta moln och blå himmel blandat


Och jag har sett näst intill obscena mängder hallon. Trodde inte det fanns så många hallon här på jorden. Och bara här i Magnor lixom…Jag hade inget att plocka i så jag plockade i munnen – handfull efter handfull med stora, fullmogna, helt fria från odjursangrepp. Fantastiskt goda. Men jag åkte förbi ganska många löpmeter med manshöga hallonbuskar stappfulla med hallon innan jag tog ro till mig att faktiskt stanna och plocka.

Hämtpizza cykel-style

På väg tillbaka passerade jag Magnor Centrum och dess café/pizzeria igen. Nu började molnen se lite mer hotfulla ut, och jag laddade för en kväll i tältet. Och det var smart gjort visade det sig, för sen började regnet. Jag fick äta en bit ute vid mitt fina bord och sen kom regnet. Men jag proppade in mig i tältet, bullade upp med sovsäck, pizza, juice och HBO. Dvs tills wifi’et gick ner. Då kurade jag ihop mig, lyssnade på smällarna, räknade sekunder från blixtarna och lät Kent sjunga för mig istället. Några smällar var riktigt nära men ingen helt över mig tack och lov. Åska gör sig inte riktigt från tält, kan man säga.

Varför? 

Den vanligaste responsen när jag sagt att jag ska ut på den här cykelturen är en fråga. Varför? Positivt och vänligt menat men med en uppriktig undran. En del är lustiga och undrar om bilen gått sönder osv, men även det välmenat.

Svaret är delvis kort och enkelt; Varför inte? För att det går. Men det finns ett längre svar också, ett svar jag inte ens har frågan till.

Jag behöver göra något annorlunda, komma ur min komfortzon på mina egna villkor, gå min egen väg om man så vill. Jag är nyfiken på vad som händer om jag är ensam med mig själv i åtta dagar. Vad gör jag (cyklar, obviously), har jag tråkigt, blir jag sällskapssjuk, sitter jag och kollar på Netflix och HBO hela dagarna (förutsatt att jag har WiFi), rastlös, vad tänker jag?

Vekterveien Eidskog

Idag är tredje dagen på min tur, första dagen med vila och jag tillbringar den i Magnor, sista utposten mot svenska gränsen ungefär vid Charlottenberg. Jag vaknade tidigt, inte ett ljud på campingen, ganska svalt ute. Gick upp en sväng, kröp ner igen och kollade lite på Game of Thrones (jomen, antingen har jag vant mig eller så är det mindre våld och sex än tidigare. Tippar på att jag vant mig), åt frukost ute medan campingen ruskade igång så sakteliga. Otroligt vad länge folk sover förresten, men å andra sidan kan man ju lika gärna sova för det finns ju ingenting att göra på en camping (hukar mig och väntar på slagen).

Gav mig av på en cykeltur i skogen längs en trail, Vekterveien, och det har jag hållit på med fram till nu. Nu är jag downtown Magnor och har ätit en mycket otillfredsställande lunch på en pizzeria/café för glada 170 kr (well inkl läsk och kaffe) och tänker att ”jaha då är det bäst att jag går härifrån nu så att jag kan…”

Kaféet i Magnor centrum

Och där är kärnan i det hela. Jag saknar fullständigt förmåga att leva i nuet. Jag är alltid på väg någonstans, klarar inte av att ”bara vara” som det så fint heter. Jag måste sitta här på det mycket trevligt inredda caféet och tala om för mig själv att jag inte har bråttom! Nej, jag måste inte äta upp och skynda mig härifrån. Nej, jag har inget som väntar, klockan är halv två på eftermiddagen, stadens enda(?) sevärdhet (Magnor Glassverk) ligger 20 m härifrån och har öppet hela dagen, och det enda jag måste göra är att så småningom gå till en mataffär (Kiwi ligger rätt över gatan) och köpa frukost till imorgon, och så måste jag äta middag någon gång. 

Det spelar mao ingen roll om jag sitter här en kvart till. Eller en halvtimme. Eller en timme, det finns ju WiFi och kaffe, vad mer behöver man när man fått lunch?

Det är ju inte så att jag börjat tänka idag. Nä, cyklingen har lite den meditativa effekt som jag hoppats. Förutom att den gör att jag för en gångs skull kämpar för något, en kilometer i taget, framåt, framåt, komigen, youcandoit, det finns inget alternativ, det går inte att ge upp och stanna här, visst du ÄR trött i benen men du kommer inte dö av det så kom igen EN kilometer till osv osv ackompanjerat av Runtastic’s bipp som säger att jag nu kommit en kilometer till. Var femte kilometer får jag info om tid, sträcka osv och det är också motiverande. ”Har jag cyklat 35 km ska jag banne mig klara 40, och DÄR kom ett bipp, då har vi 36 km, komigen youcandoit, 40 km coming up!”

Nä förutom det, och att jag grinar till Loa Falkman och Mustafa Can, så är det en ständig träning i att vara i nuet. Jag över mig på att tänka och genomföra uttalanden som ”Wow vilken fin skog, jag tror jag tar en kort paus” istället för att susa vidare och tänka, ”Här var det fint, synd att det inte var vid 20 km där jag hade tänkt att jag skulle pausa, hoppas det är lika fint där”. Det låter banalt, men för mig är det jättesvårt. Bara det att stanna där man har lust och inte där man hade tänkt

Lunchen igår var ett sånt ställe. 

Lunch i Vestmarka

Jag svängde in för det såg så fint ut, fast egentligen ville jag bara FRAM (till vad? campingen ligger kvar…). Men jag tvingade mig, och det ångrade jag såklart inte. Nästa steg är att sitta och äta i mer än 15 minuter, det ska jag börja ta tid på imorgon tänkte jag. Men det är imorgon, det struntar jag i idag.

Nu är klockan snart halv tre. Jag tänker att ”nu måste jag gå härifrån”. Men varför? Just nu för att jag har tänkt göra besök på Magnor Glassverk, men annars vet jag inte riktigt varför. Det är trevligt här, folk pladdrar vid borden runtomkring (nu är det rätt mycket folk här) och det är väldigt skönt att sitta här…På campingen finns ju bara ett tält och bord och stol, inte mycket att göra där inte. 

Eller så tar jag en runda till längs Vekterveien.

Goda grannar


Det här är min granne och hans fru. Dom är glada pensionärer som bor här i sin husvagn (med yttertält överbyggt med plåttak och med träväggar runt, uteplats med plåttak, parkeringplats…ja du fattar) den soliga delen av året. Han har just gnällt på mig för att Jernbaneverket stänger ner Oslo centralstation efter fellesferien (typ industrisemestern) och inte i. I fellesferien är det tydligen (enligt honom) en reduktion av mängden trafikanter med 70% så det hade väl varit bättre? 

– Ja, jo, svårt att argumentera emot ifall de siffrorna är rätt.

– Men det går inte för då ska de som jobbar i Jernbaneverket ha fellesferie och jobba när alla andra jobbar, så därför får vanligt folk ändra sina planer och ta buss för tåg.

– Hmm nej det är nog inte därför, det har med planeringen av hela underhållsarbetet att göra och det är mycket som görs just i semestertider.

– Underhållsarbete? När en vajer faller ner från en mast för att den masten inte varit underhållen på femtio år, så blir det tågstopp på grund av det, så går det när man har för många direktörer som ska ha höga löner och inte satsar på underhåll!

Det gick fortare än jag trodde det skulle göra att komma in på direktörslönespåret, men Grannen var snabb.

– Eh nej det har nog mer att göra med att underhållsarbetet inte fått pengar förrän de 2-3 senaste åren och det tar tid att komma ikapp 40 års eftersläp. Nu har vi pengar för underhåll iallafall och vi arbetar för fullt för att få gjort allt som  behövs. Se på Sverige till exempel som fortfarande inte satsar på järnvägens underhåll, de har mer än 50 års eftersläp nu…

– Pengar, de går bara till direktörernas löner, nu får du sluta försvara Jernbaneverket

Och där var diskussionen slut och han fortsatte sin inspektionsrunda i grannskapet. 

Han är en trevlig man egentligen, och väldigt hjälpsam när det behövs. Igår kom han fram till mig när jag satte upp tältet och sa att det var ett par här som tältat i en vecka och lämnat efter sig (med flit) ett campingbord och tre stolar, och att jag gärna fick ta dom om jag ville. Så nu sitter jag skönt i en campingstol istället för att huka mig inne i tältet.

Det var också han som hjälpte mig få ström, genom att låna ut sin 25-meters IP44-kabel och dra den tvärs över grannarnas tomter. ”Nä han kommer inte, han e dö, och hon där är i Oslo och kommer väl imorgon tror jag” (grunden till tågdiskussionen idag). Sladden räckte ända in i mitt tält, så nu har jag full ström närhelst jag vill.

Det är bra med aktiva grannar som inte är rädda för att ta kontakt (pun intended), men det kan nog vara lite slitsamt att bo här permanent. Samtidigt vet man att allt är ok när man är borta, han ser efter och går sina rundor (tänk ”En man som heter Ove” fast 20 år äldre).