79%

I och med att jag är i Borlänge nu (ett oplanerat stopp på vägen som blev av att jag stack tidigare än planerat från Grangärde) så har jag cyklat ca 41 mil, eller 79% av vägen.

Ny färg = Ny dagsetapp

En av förhoppningarna med cyklingen var att få tänka, eller snarare låta tankarna tänka sig själva. Det har dom gjort, men jag har liksom inte kommit någon vart med det. Kanske för att jag inte haft någon början, inget slut och ingen riktning på tankarna. Projekt utan början, slut eller plan tenderar ju att bli lite ineffektiva.

Men jag ville väl också se lite vad jag tänker på när inget tvingar mig. Och jag finner att jag verkligen varit i nuet (bravo!!), för jag har nästan inte tänkt på barnen alls (och när jag gör det så hugger det lite i magen av saknad, så det är nog lika bra), jag har definitivt inte tänkt på jobbet (och när jag prövat att göra det har det huggit i magen av skuld, dåligt samvete och ångest över att jag måste tillbaka) och jag har tänkt lite på Käre Maken och hur himla glad jag är i honom och hur otroligt bra vi har det tillsammans.

Mest har jag tänkt på cykling; hur långt har jag kvar, hur ser höjdkurvan ut i det närmaste, hur är det med eneregin (mer nyponsoppa någon?), var ska jag äta middag, är receptionen öppen när jag kommer och andra cyklingsrelaterade saker.

Jag har försökt lyssna på Sommar och Vinter i poddar som jag laddat ner, men det funkade första dagen typ, sen fick jag överdos. Speciellt Vinter, där alla avsnitt slutar med ”och ta hand om varandra, kom ihåg att vi har bara ett liv, gör inget du ångrar, lev livet fullt ut” och andra krampaktiga önskningar om att vi inte ska låta livet bara flyga förbi. Jag håller helt med i princip, men det blir lite mycket när varje vinterpratare avslutar med några visdomsord om hur vi bör ta hand om varandra och leva livet fullt ut.

Planen med Sommar var att höra intressanta människor berätta intressanta saker, men det var inte så jätteintressant tyvärr. Loa och Can som tidigare nämnts var bra men sen…

Helt klart är iallafall att jag måste göra något, ändra något. Det är inte bra när man får en klump i magen när man tänker på något som man gör 8 timmar om daget. Eller ja, 7 timmar för oss som jobbar statligt nu när det är sommar 😀

Jag vet inte vad som är felet; Jernbaneverket är en bra arbetsgivare, jag har goda kolleger och jobbar i ett projekt som har stort fokus och intresse uppifrån, och jag vet framför allt inte vad jag borde göra istället. Man måse ju tjäna pengar också, så jag vet inte jag.

Men jag är glad att det bara är två dagar kvar på cyklingen, för jag börjar känna mig klar med den biten. Ska njuta av att åka bil framöver, jag. 

Dag 7, Grangärde – Borlänge, Flykten från Småpåvarna

Det visade sig att de trevliga människorna som äger Rossa Camping hyr ut sin mark åt elaka, vresiga småpåvar som agerar på eget bevåg och kräver att alla ska kunna de oskrivna regler som finns på campingen. Annars blir de arga. Inte för att det märks när de blir arga, för de går på med full attack redan från början, som pitbulls. 

Jag har bestämt mig för att jag inte vill låta människor som ger dålig energi få någon plats att försura mitt liv på, så jag drog till Borlänge istället. Ont i knät? Jajemen, men fantastiskt vad lite ibumetin kan göra ändå…

Säker i Grangärde!

Själva Grangärde centrum var en otrolit söt liten by, så allt gott om Grangärde fortfarande. Ett litet torg med en ICA Supermarket och en massa trevliga dalmasar som undrade vart jag var på väg och varför då och var kommer jag ifrån och annat trevligt. 

Och man kan känna sig trygg i Grangärde, Durexautomaten hänger fortfarande kvar på en vägg. Ser inte ut som att det är något kvar i den däremot, och jag är lite osäker på om tjuvlarmet var riktigt inkopplat…

Fin tur, humöret på topp, vääääldigt trött i låren. Fem mil idag var nog lagom.

Temat för den del av turen som går genom Rämshyttan och Idkerberget var, förutom en fantastiskt gullig och mycket dalalik och rätt aktiv bygd, bra hus för läskiga filmer. Mitt i gulligaste dalabygden, Tuna Hästberg, reste sig plötsligt ett högt torn som är så gammalt och övergivet att fönsterrutorna har spruckigt och det ser allmänt creepy ut. När man kollar på hitta.se tex så är det inte markerat med annat än nr 2.

Naturen har börjat ta över; det växer ett träd på taket, även det är synligt på hitta.se 😀

Och strax innan hade jag åkt förbi det här trevliga bygget. Det lägre huset har på baksidan ett stort gapande hål högt upp mitt i huskroppen. Antar att det varit en in/utgång för något man lyft ut med kran eller nåt. Det här är en aktiv verksamhet och det som ligger inne på ”gården” är enorma rader/högar med antingen grov makadam, sand eller något som ser ut som helt vanlig jord (på bilden).

”Grustäkt”

Inte så många tankar idag.

Dag 6 Hagfors-Grangärde, nytt försök

Igår cyklade jag elva mil. Det berodde dels på en felberäkning (som jag mätte var det bara tio) men dels på att det gick så himla bra med dryga sex mil dagen innan att jag tänkte att fyra mil till går fint. Förutom det att det inte riktigt var 6 mil, utan mer fem och en halv, så summa sumarum var det ganska stor skillnad i sträckan Sunne-Hagfors och Hagfors-Grangärde.

Ungefär halvvägs

Jag har passerat halvvägs på min 52-milacykling och mer än det. Halvvägs var ungefär vid Tyfors nära gränsen mellan Värmland och Dalarna. Då var jag vid gott mod och tänkte att ”nu jädrar, fyra mil till Grangärde, det fixar jag”. (Även det var en felräkning, nästa skylt talade om att det var femtiosex kilometer, men jaja). Ont i vänster knä hela vägen gjorde att det gick ännu långsammare än det borde ha gjort. Backarna upp till Fredriksberg och Säfsen och sen vidare till den högsta punkten på hela resan var mjuka och fina men uppför likväl.

Begränsat med klimax när jag äntligen var uppe…väg både framåt och bakåt (no shit, Sherlock…), plant och ytterst odramatiskt, snarare stillsamt och väldigt fridfullt. När det inte susade förbi en bil i hundra knyck förstås.

Lite mer pukor och fanfarer hade inte skadat alls.

Tungt resten av vägen, ont i knät och förbannat blött. Ja för så fridfullt som på bilden ovanför var det bara i korta stunder. För det mesta regnade det och ibland vräkte det ner. Du vet såna där regnskurar som man hajar till av där inne i huset eller lägehnheten, och som får en att titta ut och säga ”Hoppsan, där vred någon om duschen ordentligt”. Flera sådana cyklade jag igenom, och nu när jag sitter och skriver det här kommer det ännu fler. Men nu är jag torr och mätt inne i mitt tält och struntar fett i hur det vräker. Ja förutom att det gör att mina skor inte torkar nåt vidare och jag inte hör ljudet från podcasten i min lilla högtalare trots att jag har den lilla Musicangeln på högsta sprutt.

För dom av försäljaren på Naturkompaniet GARANTERAT vattentäta skorna är INTE vattentäta. Fötterna var det första jag blev blöt om någon gång vid halv åtta på morgonen, och det var inte fotsvett det lovar jag… När jag köpte dom talade jag om precis vad jag skulle göra, att jag skulle cykla långt och inte ville ha mer än ett par skor med mig och att det är viktigt att dom är vattentäta så jag inte behöver gå med blöta skor. Han förstod precis och tog fram dom här. 

Jag var skeptisk; tygskor om än GoreTex-märkta, kan dom vara vattentäta? Jojomen, dom här var det, han hade själv ett par (såklart) som han haft i flera år (såklart) och cyklat till och från jobbet med varje dag (såklart) utan att bli blöt. Han visste väl vad han pratade om tänkte jag, och Salomon borgar ju för kvalitet så kör på.

Genomblöt större delen av dagen

Jag vet inte var jag har kvittot, men ett besök ska han få iallafall och höra att han inte ska lura i folk skitsnack bara för att få sälja skor, utan ge folk det dom vill ha istället. Det var tårna jag blev blöt om först, så det rann inte ner ovanifrån, bara så det är sagt.

Jaja, nog med gnäll. Är framme i Grangärde iallafall, fick en pizza till middag och den snälla campingägaren Mahmut tillika pizzabagaren delade mobilt med mig så jag fick internetuppkoppling så länge jag satt inne i pizzerian iallafall.