Camping och sommar

De där som bor på en camping, har det som sommarstuga och bygger staket runt, sätter utebelysning, altan och rabatt du vet, där ”sommarstugorna” ligger med två meters avstånd från varandra. Dom har jag studerat lite nu de senaste dagarna. Jag har tidigare tänkt att det väl är något lite temporärt över deras val av boende, inte så att de flyttar det för det vet jag ju att de inte gör, men jag har väl tänkt att de inte bor in sig SÅ mycket. Men det gör dom. Det är verkligen en sommarstuga. Lampetter i fönstrena på yttertältet, stor TV (flatskärm givetvis) och alla bekvämligheter.

I morse medan jag packade ihop tältet  började grannen tvärs över klippa gräset. Med motorgräsklippare. Dom har typ 20 kvadratmeter gräs, han hade kunnat klippa det med nagelsax. Då hade han dessutom haft något att göra, för det verkar campingfolket inte ha (mer än att pimpla vin och röka). Hans fru (?) hade en annan maskin som hon tog upp ogräs mellan plattorna i gången med. Typ 3×2 plattor eller nåt sånt. Hade funkat med vad som helst, och någon som bor i husvagn borde väl ha ont om lagringsutrymme för maskiner. Eller?

Jag hade inte hjärta att ta kortet när han var ute och klippte…

Och det här med sommar folkens…Bara för att kalendern säger att det är augusti – en sommarmånad, så betyder det inte att det är varmt, ok? Är det 15 grader och mulet och klockan är åtta på kvällen så är det okej att ta på sig en varm tröja över T-shirten. Eller varför inte en tunn dunjacka och jeans? 

När jag kommer fram till en campingplats så är jag jättetrött för det mesta. Men det första jag gör är att sätta upp tältet och möblera det.

Var sak på sin plats, kläder på ena sidan, mat och gadgets på den andra, gott om utrymme för en person i ett tremanstält 😀

Fram till dess har jag mina cykelkläder på, men efter det här är det dusch och så på med långa varma byxor och tröjor och dunjacka. Bara i Sunne har jag ångrat mig, där var det stekhett hela kvällen, men som här på Rådastrands camping är det rätt kallt. Tycker jag alltså. Är det femton grader och mulet så är det inte varmt helt enkelt…

Men man är helt klart olika. Mina grannar har stugdörrarna vidöppna och sitter på altanen i shorts. Själv kryper jag in, sätter på musik och myser ner mig i sovsäcken och lyssnar på nederländskan som är allenarådande språk här på Rådastrand. Även personalen är nederländare och alla skyltar är på flamländska och ibland svenska. Weird.

 

Dag 5, Sunne – Hagfors

Wow vilken dag!!! 

Det dröjde innan jag kom iväg för jag visste inte vad jag ville egentligen – stanna kvar i Sunne och vila en dag till eller ge mig iväg? Mitt hjärta hade slagit så hårt under kvällen igår och det kändes obehagligt så jag tänkte att jag skulle stanna, och jag bävade för de branta backarna jag sett på kartan skulle komma idag och ville inte fler backar.

Men samtidigt är ju backarna kvar oavsett hur många dagar jag stannar i Sunne och om jag ska vidare så måste dom forceras, så enkelt är det. Och det var ju bara 6 mil på asfaltsväg, så lika illa som igår kunde det inte bli. Faktiskt var det färre höjdmeter uppåt och kortare sträckor med stigning än igår, och när jag såg det så blev jag Cyklisten som tänkte att va fan.

 Trögt gick det, men tillslut var jag packad och glad (well, mest spänd faktiskt) och checkade ut från campingen. Och där utanför blev jag haffad av en Lennart Nordenstein på SR P4. Han hade varit och intervjuat badlandet som hör till campingen om deras dåliga badsommar (kallt och dåligt väder tydligen) och var på väg någon annanstans när han fick syn på mig som fixade det sista på cykeln. Vi pratade lite och han undrade om han fick göra en intervju med mig om cyklingen. Tjavisst, varför inte (mitt mantra för den här turen)? Så det blev några minuter i radion i förmiddags, sänt medan jag flåsade som värst på topparna mellan Sunne och Munkfors.

Även om introduktionen till backarna blev ganska brutal och tydlig så var det faktiskt inte så farligt när jag väl kom igång. Det var en jämn och fin lutning som inte var alltför brant och som emellanåt hade plana sträckor på några hundra meter innan nästa stigning startade. Jag körde på lägsta växeln hela tiden och trampade tålmodigt. Inte hårt eller fort men kontinuerligt. 

Först så går det upp….

Och rätt som det var var jag plötsligt uppe på den första toppen!! Jeezuz det hade jag inte trott. Eller, jag hade väl trott att jag skulle komma dit, men inte att jag skulle känna mig så frisk och rask när jag väl gjorde det. Bäst att ta lunch då för att njuta läget och ladda för nästa topp, så jag passade på vid en liten avtagsväg där jag kunde sitta och se ner på trafiken som susade förbi. 

För det var en del trafik, även om den mesta var i motsatt riktining – mot Sunne. Många körde fort också, men det ska sägas att en hel del bromsar ner ordentligt och går rejält ut i högerfil. Motorcyklister kör förbnnat fort överlag och lastbilschaufförer är väldigt hänsynsfulla. (Föreningen för stereotyper har haft sammanträde…) Flera lastbilschaffisar har bromsat och legat bakom mig en stund i väntan på en säker omkörning istället för att bara kasta sig ut och hoppas på det bästa. Tack alla ni!!!
Ja o vipps var jag på nästa topp och så gick det utför. Som bara den. På asfalt den här gången, så yaaayyy vad det gick! Runtastic bippade och bippade fram kilometer efter kilometer, hej och hå! 

…och sen så går det ner

Och så var jag plötsligt nere i Munkfors. Denna bygd i vilken jag delvis har mina rötter. Men det jag såg gav ingen känsla av ”hem”, ”ursprung” eller ”arv” eller något, det kändes bara som ytterligare en tragisk halvliten tidigare blomstrande bygd nu på utdöende. 

Jag tänkte stanna på något fik och pausa lite, stödja den lokala näringen, känna lite på Munkfors, och utanför Coop hittade jag en söt liten tant som hankade sig fram med rullator. Jag frågade henne fint om det kanske fanns ett café här?

”- Jalähölu vare enne attå aaua” sa tanten och hostade och harklade sig på ett sätt som inte söta små tanter gör
”- Huh?” sa jag som inte förstod ens vilket språk hon pratade
”- Ja hä sölle väll väre i Munkeru a'” sa tanten på sin allra mest ansträngda version av något som kanske har gemensam språkstam med rikssvenska. Ett café i Munkerud alltså. Det som jag just passerat för några kilometer sen. I don’t think so.

Inplastad bulle…

Då var det enda alternativet cafét i turistbyrån tvärs över gatan. Göra kaffe och baka bullar kunde dom inte där, men dom hade humor! Mannen med den kraftiga finska brytningen som stod bakom disken såg inte min bricka över kanten, men han sa 

– Det plir hyndrafemtio kronor!

– Va? För en läsk, en kaffe och en bulle??!!

– Nei int’ vet ja va du har där, ja para skoja! Norrmännen går på det där, dom petalar hahaha, dom tykker det er pilligt! Dom tar alltid det tyraste på menyn för dom tror att det är det pästa, spelar ingen roll va de egentligen vill ha, hahaha!!!

Det blev femtio kronor tillslut, fick jag veta av den snälla damen som också jobbade där. Läsken var väl det som gick att konsumera, bullen var urläskig och kaffet blaskigt. Cafétragik…

Ännu värre kändes det när jag kom några kilometer längre fram till den lilla orten Höje. Där var det ett idylliskt, gulligt litet rött hus med skylten ”Café” på, och ”Stenungsbakat bröd” och ”Fika”. 

Hjärnan sa ”nä du har ju just fikat” men hjärtat sa ”stanna, du måste handla här, stöd den här verksamheten i den lilla bygden mitt i nowhere Värmland!!” Hjärtat vann tack och lov och jag gick in.
Där inne var en jättegullig tjej som jobbade, dom sålde alla möjliga sorters bröd och fikabröd, närodlat kött från gårdar runtomkring och mejerier och grönsaker från bygden. Det var jättefint där inne med handvävda dukar, rena fina bord i gammal stil och jag önskade SÅ att jag inte fikat för en kvart sen. Blä-fika dessutom.

Jag behöver ju bröd till frukost iallafall, så jag köpte en surdegslimpa av henne, och fick själv gå in i köket och skära upp den (så jag fick den tjockleken på skivorna jag ville ha). Vi stod och pratade en stund och det visar sig att det är en verksamhet som faktiskt går runt något så när, väldigt beroende av att folk stannar som jag gjorde och handlar lite på vägen eftersom bygden inte är stor nog. Jag köpte två äppelknyten också som jag ätit nu på kvällen. Fantastiskt goda med massor av halvsmält strösocker ovanpå, yum!!

Så om man har vägarna förbi längs 62’an mellan Hagfors och Munkfors, så stanna för bövelen – det är en verksamhet som behövs för att bevara en levande landsbygd!! Dom firade tioårsjubileum i år, men i vintras var första vintern själva cafét var stängt och de bara sålde genom andra gårdsbruk i bygden så det blir tuffare.

Men jag kom till Rådastrands camping vid fyratiden, vid gott humör efter en bra dag men ont i vänster knä. Det är iallafall olika kroppsdelar som härjar olika dagar. Idag har jag inte alls haft ont i axlar, armbåge och handleder, utan istället rumpan och knät. 

Omväxling förnöjer, heter det visst.

Bilbingo!

Vid middagen igår var det en högtalarröst som ropade lite stötvis bakom restaurangen och massor av bilar parkerade utanför. Det var bilbingo på campingen i Sunne.

Det är inte en parkeringsplats, det är bilbingo

För den som inte upplevt bilbingo kan jag förklara hur det går till. Alla deltagare i bingon sitter i sina bilar som är nog så slumpmässigt parkerade hipp som happ på området utanför utropsbåset. Där har dom bingobrickor, eventuellt speciella bingo-dutt-pennor som gör en fläck när man markerar och kanske något gott att smaska på.

På en plats på området sitter en person som har en slumpgenerator kopplad till en siffervisare, och när det kommer upp en ny siffra ropar hen ut det i mikrofonen.

Tjugotvå. B tjugotvå.

Dom som sitter i sina bilar har stora brädor på vilken dom har en massa olika bingobrickor. De mest entusiastiska alltså (och dom är ganska många), men de mer måttliga har bara en lång pappersremsa med 4-5 brickor på.

Och när man får bingo, vad gör man då? Jo, TUTAR. Inte ens då går man ur bilen. Vet inte hur dom gör med vinster och sånt, men mitt i alltihop var det kisspaus iallafall med totalt kaos på toaletterna hehe.

Då vet ni det så ni slipper prova.