I perioder känns det som att man har så himla mycket att berätta. Och tid att berätta det på. Egentligen är det vad jag skulle vilja göra – berätta saker, förmedla, informera, förena genom information och ambition.

Andra perioder är man (jag) som stum. Allt känns fjuttigt och meningslöst att berätta om, det har inget värde som information varken för mig eller någon annan. Och så svänger det tillbaka igen.

Jag skulle till exempel kunna berätta om den otroligt trevliga kortafton jag var på för några veckor sedan, då vi som var i Nobelspexet hade 20-årsåterträff med lunch, spexföreställning och kalas till sena natta. Kul med alla återseenden även om det var begränsat hur många man hann prata med.

Eller om helgen i Åsa då vi plockade stora fina päron från vårt päronträd, frukter som är så stora och välsmakande att de kunde vara köpta. Fast inte lika besprutade som köpta, tack och lov. Inte besprutade alls faktiskt. Efter den här varma hösten har de vuxit till sig som aldrig förr, och det gäller vindruvorna också. Till och med skalet på dom är nästan sött. Nästan, inte helt.

Eller att vi var och klättrade i Gårda i Göteborg på lördagen och på Klatreverket i Oslo på söndagen, och att jag har en inflammation i vänster axel som tack för det och är hemma idag och igår för att inte sitta och jobba en hel dag vid tangentbord, utan vila axeln istället.

Men nä.

Jag vill hellre berätta om syprojekt (har inte gjort några sedan jag gjorde tillbehör till cykelturen), spännande mat jag lagat eller ätit (räknas Brasserie Gyllene Måsen?) eller om hur himla rattiraj livet är i största allmänhet.

Men det ÄR inte så rattiraj sörrö. Inte så illa heller å andra sidan, mest bara…flackt….Livet känns som en enda stor åker på något sätt. Långt därborta i kanterna finns det träd, en avgränsning mot något okänt, nytt, men här i mitten (jag känner det för det mesta som att jag är någonstans i mitten av åkern) vadar man omkring i det knähöga gräset (eller vad det är). Gult och fint, men vääääldigt likt i alla riktningar. En ganska trivsam åker med behaglig temperatur, vackert runtomkring, man mår ganska bra där man svassar fram i okänd takt. Just takten är inte så viktig för man märker ändå inte att man kommer närmare till kanten av åkern, men man knatar på. Vackra blommor här och där, sällskap ibland, absolut angenämt, men bara väldigt väldigt likt.

Och saker som är väldigt lika hela tiden tenderar jag att tappa intresse för och söka mig vidare från. Bara det att det där med att söka sig vidare inte är så lätt när man inte vet vart man vill (tänk om det bara är en till åker efter den lilla rimpan med träd?) och när man har minst tre pers till som har rätt att ha en mening om den där riktningen vidare. Myyycket dålig kombo. Så jag svassar vidare i min trevliga åker och tiden går och går och kommer aldrig till kanten. Eller ja, plötsligt kanske man bara står där och längtar tillbaka in i mitten, vad vet jag.

Jag har lust att flytta tillbaka till Göteborg, men det är inte bara bara det, så vi får väl se.