Efter två dagar på stranden skulle vi ta en liten tur idag, till Famagusta. Dels för att det inte är så långt, dels för att jag vill visa fler sidor av det här landet än bara strand och lägenhet, och dels för att det här med krig och folk som flyr hals över huvud borde vara av visst intresse för barnen som ju har många mer eller mindre nyanlända flyktingbarn i sin skola. Och så finns det ju en strand i Famagusta också, och en kakbutik som tydligen är värd sin egen resa.

Jag hade lite ont i magen på morgonen men det har jag ibland, är lite kramper och sen går det över efter några timmar, så det var inget att bry sig om.

Första stopp var gamla stan, den som var stängd för de flesta förut men som öppnats för alla för några få år sedan. Har skrivit om den för ett år sen när jag var där sist, men Det Obligatoriska Kortet på Kyrkan Som Blev Moské kan jag ju inte undanhålla.

Adam hade klart sagt ifrån att han ville se ruiner. Och då har han ju kommit till rätt ställe. 

Vi gick runt i de gamla palatsruinerna i gamla stan en stund, kyrkan, kyrkoruiner och mer eller mindre övergivna och därmed igenväxta ansamlingar av pelarrester och gamla nedfallna kapitäler. As in Cyprus.

När vi gick förbi turistshopparna ville de köpa allt som vanligt. Vissa har en mer nykter hållning till fina saker än andra helt klart.

Efter den typen av historiska ruiner var det dags för en annan typ. Den som bör kännas lite mer aktuell. Barnen hade en blandning av vördnad för det de såg innanför staketet av döda hus och överväxta ruiner, och allmän brist på respekt genom att kasta sten på plåtar och föra ett jvla liv. Jag fattar att dom inte fattar, det gör jag knappt själv heller, men man kan fortfarande uppföra sig för det.

Men något gick in i huvudet hos dom iallafall, för Hannes grät i bilen när vi åkte därifrån. Han grät för att krig gör saker så hemskt och skadar så många människor och förstör deras saker. Senare på kvällen grät han också för att han var rädd att bli 18 år och behöva gå ut i krig om Sverige skulle hamna i krig. Problemet på kvällen verkade inte vara primärt en rädsla för att dö, utan för att inte återfödas som den han är utan kanske bli någon/något annat, eller i värsta fall inte återfödas alls utan allt skulle vara slut.

Sen var det dags för lunch. Min mage gjorde ont och jag började känna mig lite illamående, vilket jag inte brukar göra när jag har det här obehaget. Kanske behovet av mat som talade, så vi åkte till stranden. Lunch med gott,  segt, färskt surdegsbröd (heja Lidl!) och sen skulle folket bada. Folket är alltså inte jag.

Dom påstår att det var 19 grader. Jag vet inte, för jag låg i en patetisk hög på stranden och halvsov för att försöka bli av med mitt illamående. Det gick inte så bra, så jag kröp in i skuggan och la mig och där var det bättre. Kort efteråt åkte vi hem, för mamma var orolig att vakterna skulle lägga märke till mig där jag låg i skuggan och tycka att det inte var normalt.

Jag var så dålig, så kakbutiken hoppade vi över och åkte direkt hem. Väl hemma kravlade jag mig in i sovrummet och kröp ner i sängen. Sen sov jag tre timmar! Vaknade av att vi hade besök, himla trevligt, och sen har jag varit uppe hela kvällen. Så det blir ju livat att försöka sova ikväll, men vad gör man? Fortfarande ont i magen men åtminstone inte illamående. Små glädjeämnen!