Så jag är lite plattare på ena sidan av bröstkorgen, än sen då? Som Adam sa: Det gör ju inget att du har ett bröst mindre för vi har ju ingen bebis iallafall. För alla som möter mig syns det inte alls, för jag har fått en protes, aka skumgummibit formad som ett bröst. Som dom man har i puffiga BH’ar fast lite tjockare. Formen är inte perfekt, men folk brukar vanligtvis inte titta så noga på mina bröst så jag tror det ska gå bra det här också.

Frukost på sjukhuset igår, sen en snabb titt av en kirurg på ca 3 sek som sa att det såg fint ut, och ute före lunch. Ingen stress, bara en effektivitet och ett lugn som vittnar om att det här är det dom gör hela tiden hela dagarna.

Fortfarande ingen smärta att tala om och det är ju helt fantastiskt. Tydligen ska det komma mer smärtor ungefär fjärde dagen efter operationen; det är visst en del i läkningsprocessen och inget att vara orolig för. Det är i mitt fall tisdag så vi får väl se.

Stränga order från fysiologen att inte göra några undantag, att leva livet som vanligt; bära matkassar, lyfta småbarn, plus att göra stretchövningar efter ett schema (”stretcha ända bort tills det gör lite ont, då backar ni, det ska inte göra ont men var inte oroliga för att såren går upp för det gör dom inte” okej…). Inga ursäkter här alltså. Gränsen gick vid att bära backar och möbler samt träna kickboxning. Och det ska jag väl klara att undvika – det brukar ju gå bra annars 🙂

Runt lunch var jag alltså tillbaka i vår lägenhet i stan med en man och en far som målar tak och fixar färdigt. Eller, nästan färdigt men iallafall. Och det känns så bra; fri från cancer, snart bara två bostäder igen, en lägenhet som börjar bli färdigfixad (en strykning till i taket i vårt sovrum, SEN!) och ett liv i Göteborg som börjar bli det vi hoppats och velat.

Kan vi ta en omstart på det här om några veckor? Att livet i Göteborg börjar då?