Första besöket på Sahlgrenska sedan operationen. Uppföljning för att se hur jag mår. Jotack bra.

Min läkare som jag träffar är inte samma som utförde operationen men hon är kirurg hon också, bara inte min. Hon är snäll och korrekt, har ett vänligt och öppet ansikte men hon verkar alltid lite besvärad och det inbjuder inte riktigt till småprat. Hon verkar alltid lättad när det centrala i det hon har att säga är sagt och sköterskan kan ta över med den mer empatiska delen av besöket. Men hon är ju kirurg, så jag begär inte att hon ska vara trevlig; hellre att hon är en jäkel med kniven.

Men jag har väl haft tur iallafall mitt i allt det här eländet. Jag har haft otur som fått cancer (eller om det är självförvållat, det vet vi väl för lite om cancer för att kunna säga?) men mitt i den här oturen har jag haft tur. Vadå tur?

1. Det är BRÖSTcancer. Finns väl ingen cancertyp som fått så mycket uppmärksamhet och (antar jag) tillhörande forskningsanslag som det? Rosa bandet…har inte sett bruna bandet för tarmcancer än så länge iallafall men det kanske kommer.
2. Den upptäcktes i tid, dvs innan den hunnit dela sig så mycket och växt till sig. Tack till min entusiastiske make.
3. Den var inte aggressiv. När dom skickade tumören till patologen fick hen fram att den faktiskt var ännu mindre aggressiv än vad corebiopsin visade. Och det var ju bra.
4. Den VAR. Det vill säga den ÄR inte längre. Den är borta nu och det med god marginal (tacka fn för det när jag bad dom ta hela bröstet för en liten knört…)
5. Just för att dom tagit bort den med så god marginal är det inget behov för strålbehandling, så det slipper jag helt – tjohooo!

Men jag har fått en ny kompis. Mitt livs andra långvariga behandlingskur. Antihormoner.

Dom ska jag mumsa på varje dag i fem år. FEM år. Och jag kommer få vad som kallas ”klimakterieliknande besvär”. Alltså inte klimakteriet, nä det får jag ändå förr eller senare, utan lite extrabonus med klimakteriebesvär till ingen nytta så att säga.

Tjohooo det som verkar så rackarns kul. Men men, vad göra, och alternativet är värre.

Men det visar sig att Sveriges kvinnor inte är så glada i att gå den här kuren och vara i låtsasklimakteriet, så många avbryter sin behandling aja baja. Och sånt finns det folk som vill forska på – dvs varför så många slutar behandla sig själva, och en av dom finns på kirurgen på Sahlgrenska. En doktorerande sköterska försöker ta reda på varför så många hoppar av och hon undrade om jag kunde tänka mig att vara med i hennes forskningsprojekt.

Jag  som är en tjänstvillig sucker för allt som gäller att delta i allehanda undersökningar sa såklart ja, så nu har jag en dagbok som ska fyllas i varje dag de tre första månaderna. 10 min per dag ska det ta; en blandning av kryssfrågor och kvalitativa frågor.

Det roliga är över sen för min del, men inte för den stackars doktoranden som sen ska sitta med min dagbok och lägga över all den här informationen digitalt….jag menar hallå…varför är inte den här dagboken digital? Fint att den finns i pappersform, men de flesta hade nog lika gärna fyllt i digitalt – och då hade fröken Doktoranden kunnat göra andra saker med sin tid. Som att forska till exempel…lägga mer tid på att analysera resultaten som kommer in, delta på konferenser med sin forskning, läsa en bok, sova, vad vet jag…men det är jäklarns ineffektivt att sitta och stansa in det där, det är helt säkert.