Dag 12, Bad i vattenfall och motivation till att fortsätta äta veganskt

Vi är i San Antonio, norr om Turrialba i östra Costa Rica, och hälsar på Oskars gamla barndomskompis Lotta och hennes familj. Dom bor i ett fantastiskt hus uppe i bergen; ”tillräckligt högt upp för att inte behöva AC och tillräckligt långt ner för att inte behöva värmeelement” som Lotta själv säger. Typ 25 grader om dagarna – även om det just idag var betydligt mer än det.

På vår bucket-list har det stått att vi vill bada i vattenfall. Jag hade sett för mig ett ganska folktätt vattenfall på något turistigt ställe men varit beredd att bita ihop om det och gilla läget, men det behövs nu alltså inte!

För idag, nyårsafton 2018, var dagen då jag för första gången körde fyrhjulsdrift, och det på en i mitt tycke riktigt dålig väg (Oskar cyklade tillsammans med några andra). Men målbilden var klar – Muralla-vattenfallet några kilometer norr om San Antonio.

Adam vid foten av vattenfallet

En brant anmarsch nedför (och mardrömmarna om hur jag skulle komma uppför senare på dagen började direkt), varmt som tusan och så var vi framme vid vattenfallet.

Vi var ett stort gäng som åkte dit; vår familj, barnen i Lottas familj (som vi bor hos just nu och som är märkligt vänliga mot oss mtp att vi kört bort dom från deras rum och dom tvingas sova med sina småsyskon 🙂 ) och så småningom kom grannfamiljen dit också.

Stora skyltar förklarade att man inte får bada direkt där fallet dunsar ner i vattenytan då det är förenat med livsfara. Okej. Men alla tonåringarna och Oskar badade i poolen runt fallet medan jag gick lite längre nedströms och hittade ett något mer stilla ställe att bada på.

Man var dessutom tvungen att mer eller mindre hoppa i där uppe för att komma i vattnet, vilket inte är min grej när det är varmt i vattnet och inte heller min grej när det är runt 20 grader. För det var det. Svinkallt mao.

Men är man där SKA det badas – och dessutom var det 35 grader på vandringen tillbaka, så om man inte badat hade det blivit lite väl svettigt.

Men jag tror att Hannes’ reaktion på vattnet i filmen nedan väl summerar upp hur det kändes 😀

 

Två dopp blev det för mig innan det var dags att ge oss av hemåt igen.

Uppför.

Jag försökte verkligen ta bilder för att illustrera hur brant det var, men det går bara inte. Den skarpögde kan sen en person på stigen i den övre halvan av bilden (det är faktiskt Oskar), och med den positionen jag hade nedanför branten kan man ana att det sluttar en del.

MEN. Jag som är van vid att alltid vara sämst och ha sämst kondition, och när jag försöker anstränga mig med att tex gå uppför branta sluttningar så pirrar det så jobbigt i kroppen och jag blir supertrött på nolltid. Vanligtvis.

Den här gången däremot, efter ett år då jag i stort sett inte ätit några animalier alls, gick det mycket lättare. Och nej, det är inte mina 5 turer till gymmet som gjort skillnaden, det kan det inte ha gjort. Nä jag tänker på det här om att konsumtionen av animalier gör att man får små inflammationer i kroppen hela tiden och att dom aldrig läker eftersom man fortsätter att fylla på med animalier (kolla How not to die och Food Pharmacy tex, två bra böcker späckade med referenser till vetenskapliga artiklar).

Efter ett i stort sett djurfritt år kanske dom här inflammationerna jag haft i min kropp har läkt och gör att min kropp faktiskt mår bättre och jag orkar mer, även om jag inte tränat mer. Ja ja, jag SKA träna mer också, men det här är en början!

Jag säger inte att jag skuttade uppför backen som en kalv på vårbete, men det gick oändligt mycket lättare än vad det någonsin gjort förut – i hela mitt liv, även som barn.

En otroligt stark motivator att fortsätta!

Dessutom har det kött jag ätit här än så länge inte varit något som direkt lockat mig till att äta mer kött heller, så valet är enkelt även på semester. Däremot är det inte så vanligt med havremjölk och såna produkter, men på turistställena (Tamarindo tex) där det är mycket amerikaner kan du hitta alla vanliga produkter plantbaserade. Men här i ”det vanliga livet” där vanliga costaricaner bor är det långt mellan plantalternativen. Å andra sidan har dom gudomlig avokado, så det går rätt bra ändå!

 

 

 

Dag 10, Kolibrier och hängbroar, Selvatura Adventure Park

Det är fint att ha regnkläder, även när man är i Costa Rica. Om man ska ut i REGN-skogen till exempel. Vilket vi skulle idag, och ja vi hade regnkläder som vi fick mycket god användning för. Däremot hade vi inte regnskydd på våra ryggsäckar, och dom är därmed fortfarande blöta så här på kvällen.

Här i området finns det ett ställe som heter Selvatura Adventure Park, och det är ett jättestort ställe där man kan göra allt möjligt som vi turister kommer just upp till Monteverde för att göra; Åka zipline, vandra i regnskog och molnskog, se kolibrier, insekter, fjärilar och ödlor och säkert en massa andra grejer. Men jag gillar inte när en stor aktör gör för mycket business och tar från de små, så vi har spritt våra gracer lite och gjorde ju tex fjärilstur häromdagen på ett mindre ställe. Åka zipline var (tyvärr) inte heller aktuellt, för alla i familjen var inte lika entusiastiska, och om det kostar $50 att åka turen så ska det banne mig till att alla som åker vill.

Men alla ville gå hängbroarna, och dom verkade vara störst och högst i Selvatura Park, så då fick det bli det. I regnet. Bitvis ösregn faktiskt. Vi försökte hänga i presentshopen så länge som möjligt för att vänta ut regnet, men så kontemplerade vi en stund över begreppet REGNskog och tänkte att det kanske var lika bra att ge sig ut.

Först ut var den lilla kolibriparken, där dom hänger ut behållare med sockerlösning som lockar till sig kolibrier för oss turister att fotografera. Jag är inte helt säker på att jag gillar det där med sockerlösning – är det inte meningen att dom ska ha nektaren till något; sockerlösning gör väl ingen kolibri glad (eller någon annan heller för den delen)?

Men med de moraliska aspekterna satta åt sidan var det jättekul att se på de små fåglarna. Och försöka fota dom, för DET var inte det enklaste. Här är resultaten av mina tappra försök:

Jag har ingen aning om vad dom heter ärligt talat, det fanns en affisch som var stor och tydlig men så solblekt att färgerna inte direkt gav någon ledtråd som var till någon hjälp.

Uppe i trädtopparna på hängbroarna är det vackert. Molnskogen driver in och ut och det varierar från klart till fullständig dimma.

Jag hade gärna lagt upp fler bilder här, men internetuppkopplingen är så sjukt dålig just nu så det går inte tyvärr. Kanske en annan dag….