När de flesta på fredagsmorgonen börjar fundera på om dom ens ska gå upp, sitter jag redan på en spårvagn på väg till Art Clinic på Göteborgsvägen i Mölndal. Härligt doftande av klorhexidin efter skrubben innan läggdags kvällen innan och den sista på morgonen innan jag på fastande mage går hemifrån.

Jag ska påbörja den årslånga processen för att få ett nytt bröst, ett implantat. Och med tanke på hur mycket jag längtat och hur länge jag väntat är det märkligt att jag nästan ångrar mig nu när det är så nära.

Imorgon ska dom sätta in en sorts påse som sen fylls på med jämna mellanrum tills storleken på det nya bröstet är lik det gamla (det får väl ändå ses som en slags framgångsfaktor att dom är lika stora). Men med tanke på att huden där jag en gång hade ett bröst numera är platt och dessutom har ett långt ärr tvärsöver, kan jag livligt föreställa mig hur det att strama varje gång jag varit och fyllt på den lilla påsen.

Efter operationen imorgon får jag morfintabletter att hämta på recept eftersom det är ”mycket vanligt med starka smärtor”. Första gången jag får morfin vad jag vet, men anledningen till det känns inte så kul. Jag är ganska nervös faktiskt.

Men jag har en prioriteringslista på vad som är viktigast:

1. Att jag kommer levande därifrån (jag tar ingenting för givet längre)
2. Att narkosen tar, dvs att jag blir bedövad (har blivit opererad utan smärtstillande en gång, inte att rekommendera)
3. Att smärtorna är hanterbara och att morfinet gör susen
4. Att det inte blir infektioner (jepp, jag får antibiotika också)
5. Att bröstet med tiden blir likt det andra

Sjukskriven i minst två veckor, kanske mer…

Livet.