På väg hem

Så har jag lämnat min ö och mina barn för den här gången.  Barnen grät på bryggan och jag grät inombords för att inte få vara kvar där ute med dom.

Om man tittar mycket noga på bryggan ser man gråtande men vinkande barn. Ja som en god mor var jag uppe på övervåningen och vinkade såklart (mer flax än något annat – höll på att glömma detta viktiga!!

Jag vill verkligen inte åka därifrån. Inte idag och inte imorgon.

Det finns ingen affär längre ute på Nämdö; de som drivit Guns Livs i alla år sålde förra året och ingen kommer driva butik i år. Ladza fastigheter AB har köpt fastigheten och hade tänkt ha matbutik där som vanligt, och om jag förstod det rätt även gå vidare med annan näringsverksamhet, vilket är välkommet. Tyvärr hade dom inte tillstånd att driva den typen av verksamhet från Livsmedelsverket om det här stämmer, så dom får inte öppna butik.

Den här affären är navet i vår del av skärgården – det var ICA Supermarket, ombud för Systembolaget, en liten restaurang och en mack. Och nu ska den inte öppna?! Jag och E är galet sugna på att anta utmaningen, kanske lika bra att vi inte heller har några tillstånd så slipper vi tänka mer på den saken.

På deras hemsida står det att dom ska ha affären öppen 2018 och jag hoppas verkligen att det stämmer, för annars blir det nog tomt med sommargäster på öarna runtom.

Men nu är jag på väg till mitt andra hem i Göteborg.

Men jag ska ta upp med min chef, som håller på och planerar för vad jag ska och alla andra jobba med 2020 (jo det är sant!) att jag vill ha ett uppdrag som kan skötas på distans i 6-8 månader och börja planera för att äntligen få vara där en längre tid än en vecka här och där. Det måste bli av, annars blir jag väldigt olycklig i det långa loppet. Jag vill inte vänta med en sån sak tills jag är pensionär – fan, vem vet om man ens får bli pensionär, jag kanske får en allvarlig sjukdom eller blir överkörd av en bil…

Carpe Diem för bövelen!

På mitt HappyPlace

Kom till Stockholm sent igår kväll och idag upp tidigt för att hinna med båten ut till mitt kära Orrön. I min värld heter det fortfarande Orrö, men jag inser att jag inte kan vara så bakåtsträvande, så OrröN it is.

Men dagen började med den här utsikten från sängen (=bäddsoffan i vardagsrummet) när jag vaknade av mig själv klockan 6 på morgonen:

Grace glider ljudlöst in i Stockholm i gryningsljuset…sämre kan man ha det.

Några timmar senare glider vi själva in – inte fullt så ljudlöst, men ändå – vid bryggan på Orrön. Vi var inte ensamma; de andra stammisarna som liksom min pappa och hans fru mer eller mindre bor här ute på ön var också på väg ut, och imorgon kommer det väl ännu fler för påskfirandet skulle jag tro.

Det har varit en fantastisk dag idag med strålande sol från klarblå himmel hela dagen. Termometern uppe vid huset visade i solhörnet att det var 40 grader varmt, och det stämmer nog just där och på den sidan av kroppen som vetter mot solen. Vi satt ute och fikade och det var helt underbart.

Pappa glassar i solen och Elsi hjälper våren lite på traven.

Vi var nere vid sjön också och på vägen dit plockade vi björkris som vi ska pynta med fjädrar imorgon. Isen i vår vik är tydligen två decimeter tjock, men längst in var det mycket luft i den så det krasade friskt när man gick där. Jag skulle gärna gå ut till stenen, men jag vill gärna ha någon annan vuxen med också ifall det händer något, och inte bara två barn att förlita sig på.

Vindstilla, vintrigt, sol, barn som leker otroligt bra tillsammans och har den där barnsliga upptäckarglädjen, korv med bröd till lunch (och en lite hutt till minsann!), kaffe på altanen…. vad mer kan man begära?

Jag smider långtgående planer på att tillbringa en längre tid (ett halvår ungefär, längre tror jag inte jag står ut) här ute, och de planerna får näring av att vara här när det är så här fantastiska dagar. Vi får väl se vad det blir av det.

Det är alltså fortfarande sommar

För att vi alla tre är dåliga på att gå ut om dagarna eftersom det är så skönt att vara inne, tvingade jag ut oss på förmiddagen. Det var lite svalt så vi tog långbent och långärmat. Det straffade sig bitterligen när vi kom ner till havet och det var helt vindstilla och strålande sol.

Perfekt sommardag; barn som kastar sten i vattnet, leker med krabbor, blir lite blöta om fötterna, skriker och skrattar. En SÅN dag. Det är inte så många av dom, men här var en iallafall.

Seglarskola

Så har det varit sista dagen i vuxenseglarskolan i Ölmanäs SegelSällskap, ÖSS. Och jag har lärt mig massor av saker. Till exempel att jag kan segla om jag bara vill, att jag är färdig med att segla småbåtar och gärna seglar ”riktiga” segelbåtar nu, att jag är för klen för att manövrera en Feva eller en Omega själv – för att inte tala om att få dom i och ur vattnet, att det man lär sig som liten sitter som berget och att det jag kan från mina år i optimistjollen är enormt värdefull ryggmärgsinstinkt när det kommer till annan segling 35 år senare.

Jag har också fått repetition i seglingssätten dvs bidevind, halvvind, slör och läns (som jag inte visste att de hette ”seglingssätt”, trodde det mer var namnen på vindriktningar i förhållande till båten), lärt mig slå en pålstek (well ”lärt” betyder här att jag förstod, gjorde på egen hand och fick det att funka men inte fem minuter senare när jag redan glömt hur man gjorde…), lärt mig rigga en liten båt och tappat lite av respekten för centerbordets viktighet.

Det har varit väldigt varierande väder de här dagarna; i onsdags var det nästan stiltje och fruuuuktansvärt segt att segla. Det var första dagen jag och O seglade tillsammans. Jag har som tidigare nämnt inte velat segla med honom för att det helt enkelt inte är bra för mig, men jag inser ju att vi förr eller senare måste göra det, och onsdagen blev Dagen då detta skedde.

Men det gick ganska bra, och det tack vare att det var så extremt lugnt – inga pressade situationer som gjorda för missförstånd, inga snabba beslut med drastiska konsekvenser. Nä tvärtom satt vi i solgasset och sjöng dryckesvisor (utan dryck tyvärr, vatten hade varit undergörande för min sedermera dånande huvudvärk) och slog när vi hade tillräckligt med vint för att ha fart nog att komma runt. Då har man tid att ta såna här bilder

Som man skickar till sina barn och lockar dom att komma ner till stranden och bada eftersom det är stekande hett fastän klockan är sju på kvällen. Dom kom ner för övrigt och badade och plaskade medan vi vevade med rodret för att komma in till stranden.

Idag var sista dagen och quite en helt annan historia. Blåsigt, gäss på vågorna och stora böljande höga vågor. Jag och O i samma båt igen, O började som rorsman och jag var gast. Och så fortsatte det, för det var så hård vid och så tung segling att jag inte vågade ta över. Kände mig tryggare som gast och fock-master/sandsäck för att balansera upp båten i de tvära kastvindar som kom med ytterst ojämna mellanrum. O sa att han inte skulle orka köra rorsman i två timmar, så efter en stund fick vi signalerat till följebåten att vi ville byta – Oskar till gast, jag till följebåten och en lärare till rorsman. Och så blev det. Så jag åkte motorbåt resten av tiden, dötråkigt, men bättre än att vara rorsman just idag.

Men nu är kursen slut och vi har våra vackra diplom som pryder…ja var dom nu hamnade någonstans. Men en prydnad är dom i allafall.

Superbra lärare; unga kids mellan 15-18 år som kan mycket om segling och som alla har sin egen personlighet och stil och som är duktiga på att lära ut både till barn och vuxna. All heder till ÖSS, det här har ni gjort himla bra, Fredrik, Alexander, Ossian och så litegrann Simon!! Men sluta tejpa rorkultsförlängaren på Omegan och fixa den ordentligt, ok? Det ser rätt B ut.

 

Äntligen segla!

Den högra av de två har jag seglat ikväll

En och en halv vecka efter operation firas med att först ta bort stripsen över ärret (de tvärgående ränderna som är en så viktig del i ”Frankensteins monster”-looken) och senare på dagen gå på seglarkurs.

Det här har jag inte vågat berätta för min mamma att jag skulle göra för då skulle hon bli relativt bekymrad tror jag, men läkarna sa ju att jag skulle leva livet som vanligt förutom att bära back och träna kickboxning. Och segla innehåller inte något av de två så det bör väl gå bra?

Skämt åsido så är jag inte så bekymmerslös; jag känner efter och jag har koll på hur mycket ont jag får av olika saker. Och sanningen att säga har jag inte ont alls pga lyft och annat, utan det som gör ont är i huden på sidan av det numera före detta bröstet och inte mitt i ärret.

Vi samlades iallafall kl 17 nere vid Gårda Brygga, 5 vuxna hade anmält sig till kursen som skulle hållas av tre ledare. Hög lärartäthet mao. Senioren i lärargänget var 18 år, han var ansvarig bla för att han var den äldsta 😀 Samma lärare som Adam hade på sin seglarkurs för 2 veckor sen btw…

Jag var väldigt bestämd på att inte segla med O. Jag känner mig så mindervärdig dum och betydelselös när jag ska lära mig något nytt och han är med, och då lär jag mig inget -> jag kan inget tillslut -> jag blir dum och betydelselös. Men havet ser lite jag som min hemmabana och där vägrar jag känna mig sån, alltså vill jag köra mitt eget race så jag lär mig något och alltså bör vi vara i olika båtar. Och det var vi.

Det var jag och en annan tjej + en ledare i vår Omega (den vita på bilden som ser i princip ut som den ljusblå). Och det gick skitbra, rent ut sagt. Först körde vi med en ledare som visade och pratade lite, vi slog och jippade (=slog fast i medvind) och turades om att styra focken hon och jag. Efter en stund satt hon som rorsman, ledaren skotade (=kontrollerade storseglet) och jag fortsatte vara gast/general fock manager/sandsäck. Och när hon var rorsman och det gick jättebra så tänkte jag att vafan. Och så seglade jag också med både skot och roder medan hon körde fock och vår ledare satt i mitten och var sandsäck.

Och det var så himla underbart!

Det var länge sen jag körde optimistjolle ute på Orrö anno dazumal kan man säga, men känslan för vind och vissa reflexer för ”hur man gör” sitter där inne någonstans, och det var helt fantastiskt att få utlopp för det. Vi var så bra hon och jag (tyckte vi alltså) och det var så roligt!!!

Imorgon ska vi köra tre båtar så vi är färre i varje båt, och det ser jag fram emot. Ska bli så himla kul.

Och såret/ärret? Jag ska tala om att jag var mer mobil och rörlig i armen än jag varit på hela tiden. Segla var grymt mycket bättre än att göra sjukgymnastikövningarna – jag var nästan lika vig som vanligt. Vilket i och för sig inte säger så mycket, men ändå.

Hamnfest vid Gårda Brygga

Dom hade tur den här dagen, de som arrangerade hamnfesten nere vid Gårda Brygga. Vädret växlade ungefär tre gånger i timmen hela dagen så det var inte alldeles givet att det skulle bli sol på kvällen, men det blev det. Och vi var förstås där och frotterade oss med den självutnämnda Ölmanäs-sociteten (som vi inte är en del av naturligtvis, då vi bara är sommargäster).

Hamnfest vid Gårda Brygga

Det verkade vara ett trevligt arrangemang, ganska mycket folk, trubadur, solsken, lite blåsigt, många barn, tipspromenad, avancerade grillvarianter (alla hade med sig sitt eget och så servade föreningen med grillar), mycket vin på borden…ja och så vi då; två familjer med grillkorv och äppelmust typ. Inte i partymode riktigt, så vid åttatiden efter ett mycket långt och inte särskilt givande tal av en ledande figur i båtföreningen som hyllade en annan ledande figur i samma förening skyllde vi på att fyraåringen i sällskapet behövde gå och lägga sig, och gick hem. Skönt.

A och H kom tvåa i tipspromenaden och var relativt bittra över att förstapristagaren fick en påse med strandleksaker medan andrapristagarna inte fick någonting. Tur att det fanns mycket godis till barnen vilket överskuggade besvikelsen något…

Oskar och Kristian njuter av tal i solnedgången

Livet.

Fortifierade grönsaker

Jag har odlingslust. Vill att en del av trädgården ska gå till att odla grönsaker eftersom det är bättre än att odla gräsmatta tycker jag. Men jag känner mig själv och vet att idealismen ibland når lite längre än handlingskraften när den krassa verkligheten kommer. Att det är kallt ute, att man inte har lust att rensa ogräs, att man måste vattna osv osv, så jag börjar i liten skala. Så här långt har jag grävt mig ett litet land om ca 2×3 m, och där har jag tänkt odla några rader grönsaker. Antar att rådjuren står i buskarna och tittar på och undrar vad gott som här skal komma månde.

Men tji får dom, för nu har jag engagerat min make i planen på att bygga ett litet stängsel för att hålla rådjuren borta. Jag hade tänkt mig en ungefär manshög bur med ett tillräckligt tätt och stadigt nät som dom inte kan peta igenom. Någon typ av dörr så att man kan komma in och ut för att rensa ut sagda ogräs, men utan tak.

Igår gjorde vi en design som var enkel nog, gick in och lade upp en inköpslista på ByggMax och käre maken åkte iväg och handlade. Sen började vi bygga så fort han kom hem.

Barnen var med lite till och från kan man säga. Barnet på bilden är inte särskilt representativt som ”hjälpande hand”. Inte det andra barnet heller, som inte är med på bild. Men dom var glada ändå och vi också.

Bygget avstannade igår ungefär efter att bilden är tagen, och återupptogs idag på morgonen. I två plusgrader och snöflingor i luften!! Vad hände med våren??!!

Men skam den som ger sig, eftersom idag och imorgon är lite av sista chansen för att få upp det här innan allt redan skulle varit planterat. Så vi högg i. Och efter några timmar hade vi en stomme ovanpå våra cementplintar och vår grundram.

Det är ju NATURLIGTVIS mycket stabilt byggt. Rådjuren gillar visst att försöka stånga och trycka ner eventuella burar för att komma åt godiset inuti, så en viss stabilitet måste det vara. Sen har vi säkert överdimensionerat det hela, men buren är nu näst intill perfekt, och iallafall precis som vi tänkte oss. Nederst är det hönsnät och ett annat galler, och på övre 2/3 är det vad ByggMax kallar ”stängsel”. Ordentligt förankrat upptill, på mitten och nedtill.

Men vad ska det bli inuti då? Tja vi börjar enkelt; morötter, lök och ärtor. Det är ärtorna som är orsaken till att det behöver vara så högt, annars hade det ju räckt med en halvmeter.

Nu är det iallafall klart, nu ska det ”bara” planteras. Antingen hinner vi det imorgon, eller så får det vänta till slutet av april. Varför så länge?! Jo, för på tisdag tar vi över LÄGENHETEN!!! och då dröjer det en dryg vecka innan vi kommer tillbaka.

Life is gooood.