det som är allmänt känt som grönare på andra sidan…Det känns som att jag betar över hela jvla gräsmattan just nu, kastas från ena sidan till den andra, tycker det är finare här, finare där, nej hit nej dit…

Just nu är jag på väg från Oslo efter att ha lämnat stan mitt i 17. mai-firandet. Jag har varit där sedan i fredags kväll, mitt första besök i staden sedan jag drog för snart två månader sen. Glider in med bussen på stationen, allt ser ut som vanligt såklart, glada barn som kommer och möter, släntrar den vanliga vägen över Jernbanetorget, tar spårvagnen hem som vanligt, in på gården och upp i lägenheten. Allt är som vanligt fast ändå inte.

Det syns inget i lägenheten om man inte vet var man ska titta – i syrummet till exempel där alla möbler är borta, eller i skåpen i köket där bara hälften av alla tallrikar och glas står kvar. Eller i vårt sovrum där det inte är en dubbelsäng längre, utan bara en enkel.

Barnen är som vanligt fast ändå inte. Dom håller krampaktigt i mig, och ska kramas, pussas och kela hela tiden. Vill inte släppa taget, som att jag ska försvinna hela tiden. Jag går på toa. ”Var är mamma?” kommer direkt en lätt orolig röst.

Det dåliga samvetet är som citron i ett sår. Det känns ibland, ibland inte.

Och jag undrar vad det är jag har gjort. Jag har för mitt eget ego ryckt upp man och barn från en toppenvardag med bra jobb (för mannen), goa kompisar, bra lärare (i stort sett) och en internationell miljö i en huvudstad. En lokalmiljö med bra sammanhållning, barnens klasser har barn med bra föräldrar (i stort sett) och där A’s klass utmärker sig särskilt som ett gott gäng föräldrar.

För vad?

Just nu: Jag vet inte. Kanske var det inte rätt. Kanske var det helt helt fel, och kanske kommer det visa sig om ett tag. Det vet man inte. Det går inte att tänka på just nu, just nu måste vi bara genomföra det, se om det håller, se om det blir vad vi hoppas. Vad nu det är – det kan jag inte heller komma på just nu.

Det gröna gräset i Göteborg kanske? Just nu, när jag är på väg till Den Andra Sidan känns det som att jag lämnar det gröna gräset i Oslo. Imorgon när jag är på jobbet igen kommer jag känna att det är bra att vara där. När jag var på BaneNOR (=det som tidigare hette Jernbaneverket, mitt gamla jobb) kändes det fantastiskt skönt att det inte var min arbetsplats längre, utan att jag är på Trafikverket…

Jag kastas fram och tillbaka rent känslomässigt. Jag antar att det som i slutänden avgör om det här är succé eller fiasko är vad barnen tycker när dom kommit på plats och etablerat sig. Om ett år kanske vi kommer få veta, när vi åker upp till 17. mai igen?