Jobbar från Stockholm

När man vaknar till den här utsikten vet man att det blir en bra dag.

Grace på väg hem igen och glider tyst som en mus förbi mellan Nacka Strand och Biskopsudden

Jag bidar min tid i Stockholm medan jag väntar på att mina barn ska komma upp så vi kan åka ut till Orrö. Bland annat bidades den på Trafikverkets kontor i Solna, där chefen för vårt verksamhetsområde som väl har några hundra under sig såg att jag inte brukade vara där och kom bort och hälsade vid mitt skrivbord. Bra gjort. Så lätt, det tog kanske 15 sekunder av hans dag, men han fick en medarbetare att känna sig sedd. Skickligt.

På lunchen träffade jag hon som håller i det EU-projektet jag hoppas att jag ska få börja jobba i men som helt plötsligt inte var så självklart. Dvs jag, hon och den jag ska jobba för är överens, men min enhetschef verkade helt plötsligt lite tveksam, vilket gör att det känns lite osäkert just nu.

Allt löser sig så småningom.

 

Leverantörsdagar

Jag är fortfarande tillförordnad enhetschef på jobbet, dvs efterträdaren till förra chefen är fortfarande inte tillsatt så jag är vikarie. En väldigt rolig tjänst och ett jobb jag definitivt skulle kunna tänka mig permanent, men som jag inte kan få eftersom jag inte sökt det (det här är Staten, remember?). Men så länge det varar får jag hoppa in lite här och där, till exempel när det är leverantörsdagar i Stockholm.

Mitt bidrag idag var väl inte jättestort, men jag följde uppmaningen och var närvarande, gick runt och pratade med kolleger och leverantörer, drack kaffe och hade väldigt trevligt. En del intressant information fick jag till mig också som rör ett projekt i enheten jag leder, väldigt bra.

Och så fick jag höra vår generaldirektör Lena Erixon tala.

Vi var i Folkets Hus i Stockholm. Eller förlåt, City Conference Center, som Folkets Hus och Norra Latin tydligen heter nu tillsammans. Jag antar att det betyder att det inte går att gå i skolan på Norra Latin längre, och det är ju synd. Undrar om det beror på att det är för få barn i innerstan så det inte finns underlag, eller att kommersiella intressen ville starta konferanscenter.

Kloka ord förstås om vikten av att alla leverantörer förstår att arbetsmiljö och säkerhet är det viktigaste för oss (många utländska leverantörer där, många som vi vet kanske inte har det så högt på agendan som vi), och även deltagande från våra norska kolleger i BaneNor, där jag jobbade tidigare. Hög nostalgifaktor att höra deras representant prata med den tydliga norsk-engelskan och visa bilder från BaneNor-projekt, en tuff stund då jag som vanligt undrar om jag verkligen gjorde rätt som flyttade.

Fantastiska mosaiker i foajén utanför Kongresshallen. Vilken detaljrikedom, vilka illustrationer! Dom visade såklart socialdemokratins framväxt men oavsett om man är intresserad av det eller ej kan man ändå uppskatta konsten!

Demonstranter som samlas på Norra Bantorget

Kolla in detaljrikedomen och hur det böljar i kjolarna på de lantarbetare i Möre som tydligen ska vräkas i bilden här bredvid. Lantarbetarna skulle vräkas för att dom hade strejkat för sin rätt att bilda fackförening, vilket inte sågs på med blida ögon anno 1929.

Även här kan man tycka vad man vill om socialismen, men att den haft en viktig roll i utvecklingen av vårt land känns som utom diskussion.

Norrut igen

Norrut från Götet med tåget. Säger väl ingenting egentligen – det mesta ligger norr om Göteborg, om än inte allt. Målet för dagen och hela nästa vecka är min egentliga hemstad – Stockholm.   Musiken går på repeat i mina hörlurar. Jag är musikmonoteistflexitarian. Det betyder (i min värld) att jag snöar in på en artist/verk/skiva i en period då den går runt runt hela tiden, samma musik, och sen efter ett tag byter jag till något annat som får ta rollen att gå runt och runt.  

Idag är det stråkserenader; Dvoraks och Tjajkovskys. Romantiken när den är som bäst. Och jag kastas tillbaka till min ”karriär” som hobbyviolinist under många år men i ett ändå ganska seriöst sammanhang, och jag får en otrolig lust att spela. Igår träffade jag B, som jag spelat med i många år. Nu sjunger vi i kör tillsammans, men way back var vi 2/3 av en stråktrio; jag på fiol, hon på cello.

Vår altviolinist är inte så långt bort heller egentligen, och jag och B har lust att spela lite igen. Det börjar väl närma sig en 12-13 år sedan vi spelade sist, så det kommer väl låta därefter (förutom violasten som fortfarande spelar, hon vill kanske inte kännas vid oss längre 😀 ) men jag och B har kommit så långt att vi inte bryr oss om att det låter kasst, det är att spela som är kul. Och nu börjar våra barn kanske bli så stora snart att dom kan vara med också – det vore ju SÅ häftigt…. Södertälje nu, då hinner jag några satser till på Dvorak innan jag är framme. Jobb imorgon.      

Snabbvisit i Stockholm

Så var det dags för arbetsmarknadsmässa igen, den tredje på ca två månader. Två på Chalmers men i dag får man vidga vyerna och vara på Frescati minsann.

Jag och tre kolleger stod 10-15 på Framtidsmässan, en mässa för jobb i offentlig sektor som inte bara riktar sig till ingenjörer (som tex Chalmers arbetsmarknadsdagar) utan som är väldigt bred. Jag pratade med socionomer (har inte så många jobbmöjligheter för dom i Trafikverket tyvärr), programmerare (oh yes, vi har en IT-avdelning med ca 1000 pers och driver Sveriges största IT-projekt ERTMS), samhällsplanerare (jajemen, vi har ett helt verksamhetsområde för er!) och en och annan ingenjör som hamnat med universitetsstudenterna.

Jättekul att prata med de hoppfulla studenterna, många är ute i lätt panik för att dom inte fixat sommarjobb och dörren för sommarjobb hos oss stängdes 1 april, men en del tänker långsiktigt och söker exjobb.

Lite överraskad är jag över hur många som kommer och frågar ”jaha, vad har ni att erbjuda mig?” eller liknande, det signalerar för mig att man vill få saker serverat och inte ser sig själv i ett större sammanhang, men det kanske inte alls är det som menas.

Rätt mosig är man iallafall efter en sån här dag – jag sov 2 timmar på tåget hem 😀

 

I Nacka igen

Alltid lika jobbigt att vara här. Jobbigt för att det går så bra att jag har flyttat från Stockholm ända tills jag kommer hit igen. Tröttnar aldrig på utsikten från vardagsrummet.

Var inne i stan en sväng igår, dyrt blev det men så är det när man handlar på Ströms. Som tur var regnade det småspik och var ishalka så nostalgin var inte så stor som den är idag när det är soligt och vackert och jag ska hem igen.

Sen kan man ju göra det mer eller mindre jobbigt för sig också. Man kan ta bussen från Nacka Strand in till stan, och då är det inte så kul med ombyggnaden av Slussen, vänta på buss osv, men så kan man ta båten, och då blir det mer nostalgi och känns som skärgårdsliv i några minuter. Men man kan ju faktiskt åka båt som transportmedel i Göteborg också – vi har ju en hel älv som går igenom staden, så kanske dags att åka hem och sätta sig på Älvsnabben några varv och sluta lipa.

Snabbvisit i Stockholm

Det är inte bara sista dagen i januari idag, utan även min ena lillasysters födelsedag. Hon bor utanför Stockholm, och jag råkar händelsevis vara i Stockholm just idag. Men inlåst i en konferenslokal vid Centralen tyvärr, så inget firande där inte.

Bäst med resan var kvällen igår när jag träffade en gammal vän. En sån där man inte träffar så ofta men på något sätt alltid har kontakt med ändå. En som finns i ens tankar ofta trots att man sällan hörs  av. De vänskaperna är livet.

När annat är rörigt och man inte riktigt vet vad som händer eller vad man vill, så finns dom där. Dom är inte så många, men dom känner ens person innan och utan, och vad man än vill tro om att förändra människor så går inte det, dvs man är precis densamma som man var way back när man träffades ofta.

Vi åt middag ihop och satt i 2 timmar kanske och pratade om allt möjligt, och jag känner mig mer lugn och tillfreds med mig själv än jag gjort på länge. Vänskaper är det viktigaste som finns, viktigare än allt annat.

Jag är inte den som deppar för länge

Visst är det tråkigt att åka hem från Costa Rica, men ärligt talat börjar jag tröttna på att allt kostar så sjukt mycket hela tiden – minst lika mycket som hemma.

Men jag hinner liksom inte komma hem ens innan jag börjar planera för nästa resa. Fast den här gången var det inte jag som tände gnistan, det var Oskar. Han släppte idén om att köra bil från Alaska till Eldslandet i sydligaste Argentina (well, han föreslog Chile, men åker man så långt söderut så nog bör man ta sig så långt man kan menar jag) och jag nappade som en utsvulten fisk.

Det blir en resa utan barn och över ett antal månader. Planen är att barnen ska vara hemma själva och ta hand om sig själva när det här blir av – kanske åka och möta oss någonstans längs vägen till och med. Så med tanke på deras ålder nu dröjer det väl en ca 8 år innan det kan bli av. Men det gör inget, då hinner vi lära oss spanska också, och det är nog käckt om man ska igenom länder och platser där det inte nödvändigtvis är så turistigt. El Salvador, Guatemala och Panama till exempel. Portugisiska är ju poppis i större delen av Sydamerika, men det kanske är för ambitiöst att tro att man ska kunna lära sig det?

Det får tiden utvisa.

Just nu glädjer jag mig åt att ha en ny dröm att planera inför. Det är drömmar och deras förverkliganden som driver världen framåt folkens, glöm inte det!!

 

Dag 22, Hemresa

Då var det dags att lämna det trevliga hostel’et i dammiga och i mitt tycke tråkiga Santa Teresa. Vi njöt av att det var sista gången på ett tag som vi åkte på vägar så ojämna att det inte går att köra mer än 30 km/h och där man ständigt måste kryssa mellan höger och vänster sida för att över huvud taget ta sig fram.

Jag vet inte om det framgår hur dammigt det är, men det är ett beige lager över allt i vägkanten; blad, grässtrån, stolpar, rubbet.

Vi gjorde ett liknande stunt med färjan som på vägen över i söndags, men den här gången helt ofrivilligt. Vi hade planerat, vi hade tagit i ordentligt med tiden, men det vi inte hade med i beräkningen var vägarbetet (som för övrigt sprejade ner vår hyrbil med asfalt häromdagen, undrar vad hyrbilsfirman säger om det…) där flaggvakten stoppade all trafik i vår riktning i 15 minuter innan vi ledsnade, vände om och tog en annan väg – TACK för fantastiska Locus för att det har så bra offlinekartor även ute i buskarna som det här så man inte är helt körd om oväntade saker inträffar!!

Det fanns en risk att vi inte skulle kunna betala båtbiljetterna med kort, så vi hade tänkt ut i förväg att vi skulle stanna på bankomaten i Pacquera och ta ut pengar (=välplanerat), men det visade sig att den var stängd (=oplanerat) tyvärr. En cyklist som också skulle ta ut hänvisade oss till en annan bankomat i byn, men den tog inte Master Card Noto Emoji Oreo 1f92c.svg och nu började det bli lite väl spännande och nervöst. Vi chansade och åkte de 5 km ner till färjelägret och hoppades att dom skulle ta kort där. Men nej. Man kunde beställa online och betala med kort – men bara till 14:00-färjan (vi ville med 11:00).

Mannen i kön som delade ut lappar som bekräftade att ens bil fick åka med ombord när grindarna väl öppnade var lugn ändå.

– ”Åk upp till macken i Pacquera, dom brukar vara schyssta och låta en ta ut pengar genom deras kassa. Här har ni er lapp, det är gott om tid, ni har ju en halvtimme på er!” Han hade uppenbarligen varit med om värre. Tillbaka till Pacquera igen, den här gången kryddat med en kösituation – alla som just kört av färjan skulle ju ut på ”stora vägen”, dvs samma 5 km som vi skulle. Is i magen, is i magen. Tjejen i macken var väldigt hjälpsam. Tyvärr räckte inte det långt när macken inte tog Master Card den heller (jvla SEB som bytt ut alla sina Visa mot Master Card!!), så sista chansen var en matbutik som vi handlat i med kort tidigare och visste att det funkade.

Tack och lov fick vi ut pengar där, körde i blåljusfart ner till färjan igen, vinkade glatt till mannen som ger ut lappar, jag sprang in och köpte biljetter (klockan var tio i elva vid det här laget), och så kunde vi gå ombord….Puh! Noto Emoji Oreo 1f605.svg

Vi satt faktiskt ute den här resan – i skuggan och fläktandet i fören var det jätteskönt att sitta där, mycket skönare än att sitta inne med AC

Sen var det rent ut sagt ett jävla trassel med att få lämnat igen bilen, bli av med bagaget (på ett önskvärt sätt, inte ett icke-önskvärt) och komma innanför murarna på flygplatsen, men tillslut så….Ja efter att Oskar blivit av med sin dyra fina Leatherman-fickkniv/multiverktyg för att han glömde att lägga den i det stora bagaget så den låg i handbagaget. Ja och efter att dom tog våra pinnar vi skulle ha för att spänna ut hängmattorna vi köpte igår – trots att dom sålde såna hängmattor med pinnar inne på flygplatsen, så ville man ha just dom pinnarna att slå ihjäl någon med så var det inga problem. Varför man nu skulle vilja slå någon med en sån när det finns massor av glasflaskor att köpa på en flygplats om man nu vill slåss.

Men nejdå, jag är inte bitter…

Dagens lunch avnjöts(????) för övrigt i Puntarenas, när vi kommit över med färjan.

Lunchen och restaurangen i sig är fullständigt ovärda att nämnas, men varje bord hade ett tabascoställ som i sig förtjänar ett omnämnande, pga sitt breda utbud – från svagaste Jalapeno till starkaste Habanero, och däremellan Vitlök, Chipotle (”Smoked” stod det på engelska) och den vanliga.

Det kunde blivit en minnesvärd provsmakning, men nej…

På flygplatsen stötte vi för övrigt ihop med en gammal spexare som vi gjorde spexet Ali Baba tillsammans med 1997. Världen är liten!

Dag 21, Snöpligt slut

Oskar hade hyrt en bräda idag för att köra lite sista vågsurfing på resan – det är ju DET man gör här i Santa Teresa, inte så mycket annat.

Men det blev inte så bra; först fick han stryk av vågor och bräda (tydligen inget bra ställe för nybörjare) och så blev han bestulen på mobil och sandaler (!). Så vi började dagen efter frukost med en sväng till den lokala polisstationen.

Policia Turistica. Jodå, den hette faktiskt det.

Inte mycket att göra, den vänlige polismannen tog alla uppgifter som behövdes och O fick underskrivet och stämplat papper att lämna in till försäkringsbolaget.

Och det är så meningslöst; den som tagit den kan ändå inte komma in i den så dom kommer bara kasta den när dom tröttnar…

Men vi sopade ihop oss iallafall och åkte till Montezuma igen. För lite sista sol och bad innan vi börjar vår hemresa imorgon.

Faktiskt var det riktigt skönt idag, sannolikt för att det var lite halvmulet hela dagen, så på så vis blev det en fin avslutning. Två hängmattor köpte vi också – en dubbel och en enkel.

Pura Vida och tack för den här gången!