Dag 16, Varma bad och en inte särskilt imponerande reptil-och fjärilspark

Det efterlängtade badet på lyxresorten kom äntligen. Vi var kvar på Villa Vista Arenal till lunch, sen drog vi oss bort till Los Lagos Resort, stället som Lotta talat sig varm för och som hon alltid skickar sina gäster till när dom ska till Arenal. Anledningen till att vi tagit en natt på lyxresort är att man när man är i Arenal bör bada i varma källor, annars har man liksom missat lite av poängen med att åka hit. Eftersom man inte får se vulkanen som ligger här (det är moln runt den freakin’ hela tiden) så kan man iallafall bada i vatten som värmts upp av den. Och sånt kan man slå mynt av om man bygger fancy ställen, så då gör man det.

Och vi vanliga dödliga vrider ur vår plånbok för att få bada i de varma källorna. På ett av ställena räknade vi ut att det skulle kosta ungefär två tusen kronor för oss fyra en halvdag. TVÅ TUSEN?! Och om man då för lite mer än sagda två tusen får bada obegränsat i ett dygn och dessutom får sängar i ett fint rum en natt så är det plötsligt en rätt bra deal i mitt tycke.

Krokodiler hitåt

Det skulle dessutom finnas reptilpark, fjärilshus, groddamm och lite annat där inne, så bara kör på – här finns pengar att spara!

Vi beslöt att testa vårt tålamod och inte hoppa i spat direkt, utan köra kräldjur och fjärilar först. Förväntningarna var på topp; skulle fjärilshuset matcha det vi varit i i Santa Elena? Hur mycket grodor skulle det vara i groddammen? Vad kunde dom tänkas ha i insektshuset och HUR många krokodiler hade dom???!!

Well, inte så många visade det sig. En, och det var dessutom en alligator (tror vi). Den låg stor och däst i solen, så som krokodiler gör mest hela tiden förutom när dom dränker folk och lägger dom på förruttnelse i botten av en flod (har jag sett för mycket på National Geographic Channel månne?)

I give you – Krokodilfarmen!!! Japp, det här var hela farmen; En (1) alligator och tre gamar som väntade på…ja vad väntade dom på?

Lite snopna men fortfarande fulla av hopp gick vi vidare in mot groddammen. Som bara innehöll några grodyngel som åt på nån jäst frukt dom hade slängt i vattnet. Inte en groda så långt ögat nådde. Och insektsstället bestod av en insekt – leaf cutting ants, och inget mer. Så då var det bara fjärilsstället kvar.

Det var rätt okej, iallafall om man inte har varit i en riktig fjärilspark innan och mest är på jakt efter att få se Blue Morpho. För den hade dom några av som flög omkring, och en 2-3 andra fjärilssorter.

Vår fjärilsviskare smorde in fingrarna med jäst banan och fick sig en fjäril på fingret. Inte en Blue Morpho tyvärr, men en annan vacker en, om än lite sliten på vingarna stackarn.

Nä, det här var deprimerande grejer, så vi hoppade i badet istället. Det skulle vara olika temperaturer i olika pooler, men man kan göra det både enkelt och sanningsenligt och säga att det fanns två temperaturer; 40 grader i de varma och 25 grader i de kalla.

40 grader
…25 grader…

Givetvis med en bar i en av de stora varma poolerna där man kunde få köpa pina colada som serverades i anananser, till det rätt facila priset av $8, hör och häpna. Jättegoda var dom också, vi tog utan alkohol allihop – barnen för att dom är barn och jag för att jag får spunk om jag dricker alkohol i varma omgivningar som bastu, heta bad, stränder osv, blääää.

Här hängde vi i tre timmar. TRE timmar, innan jag föreslog att vi kanske kunde ta en paus och äta lite middag.

Hannes gick med på det under vilda protester men med löfte om bad efter maten. Som det givetvis inte blev något av med för då var klockan för mycket.

Vårt rum låg uppe på höjden, men det var lätt att komma hem om man tog den lilla bussen som kretsade runt på området. Så himla tillrättalagt alltihop, varje amerikans våta dröm (bokstavligt talat).

En fördrink på balkongen blev det också, trots att det var förbjudet att konsumera medhavd alkohol (oh gaaawd va busiga vi är….)

Vy över vulkanen från vår balkong. Dvs vulkanen är där bakom molnen och där stannade den hela tiden vi var i La Fortuna.

Middag med buffé och sleazy saxofonspel av kille med playback-utrustning, gitarr och sax. Men han var faktiskt otroligt duktig på att sjunga och spela (han sa att han pluggade musik när vi frågade) så jag hoppas och antar att det här bara var ett sätt för honom att tjäna lite pengar, för särskilt värdigt var det inte.

Finaste hotellrummet vi lär ha på den här resan iallafall 🙂 men urdåligt wifi…vilket är anledningen till att jag skriver det här lite i efterhand.

 

 

Dag 15, Vi chillar med en GC-tur

Man kan göra vampyrtänder av tandpetare om man är sysslolös. Himla praktiskt, för dom är lätta att ta bort när man behöver hålla låg profil en stund.

Efter gårdagens långkörning och morgonens debackel med maskar och hur man kommer ifrån ett rum man bokat i tre nätter men tillslut bara behöver betala för en samt installation i nytt rum (som inte heller är något slott precis) så var vi lite sega.

Planen var att inte göra någonting, bara sega och slappa hela dagen.

Det funkade fram till lunch då H hade myror i brallorna och inte alls kom ihåg att han lovat att jag skulle få sitta och puppa och skriva hela dagen och dom andra skulle ligga i sängen och se på TV. Det är väl bara så att vissa har mer energi än andra.

Så på eftermiddagen var det bara att ge sig ut igen. Och det är inte så mycket att vandra och gå här i området tyvärr, det är bil som gäller för att komma någonstans. Och vi körde på GC-tur med några cacher i sikte som såg ut att vara fina.

Det var bara det att dom låg bakom bommar som man måste betala för att komma förbi. Och inte lite heller; $40 skulle det bli för vår familj. Den Vandrande Plånboken sa NEJ! och så åkte vi till några andra cacher istället. Som visade sig ligga inne på privat mark som hörde till ett hotell fast det var typ nationalpark men det var betalmur där också. Den Vandrande Plånboken sa NEJ igen och vi körde vidare.

Lite naturupplevelser fick vi med oss också, i form av några halvap-liknande varelser med lång nos som bökade efter mat i marken. Typ myror eller annat. Stor succé bland oss turister som flockades i massor i vägkanten.

 

Men det var inte bara besvikelser på GC-fronten, nej som alltid är det de oväntade ögonblicken när man går någonstans man inte hade gått annars och får se något man inte fått sett annars, det som (i mitt tycke) är själva poängen och glädjen i den här konstiga hobbyn.

Den här gången bar det upp på en kulle med jättefin utsikt över Lago Arenal. En liten regnskur fick vi också med efterföljande solsken och regnbågar – både norrut och söderut. Fantastiskt vackert! Världens bästa hobby!

Dag 15, Man kan inte vinna jämt

Så här efter två veckor på resa i ett land där alltför mycket kostar som hemma och man har begränsade möjligheter till självhushållning börjar iallafall jag bli lite trött på att ses som en vandrande plånbok. Så vi hade för 3 nätter bokat ett billigare boende (bara $60 per natt…) uppe längs Lago Arenal. Det skulle vara lite enklare, men det var helt okej tänkte vi.

En helt vanlig väg i Costa Rica. Tänk dig att köra på den i 25 mil…

Dvs vi tänkte att det var helt okej tills vi kom dit kl 21 igår kväll efter en heldag i bil. Vägen från San Antonio till hotellet är egentligen bara 25 mil, men när vägarna ser ut som slingrande ormar på amfetamin så tar det fort en del tid att transportera sig…

Våra 25 mil igår tog nästan 12 timmar. Men visst, då åkte vi upp på vulkanen Irazu (+1,5 timme i resväg), satt en timme på en turistfällerestaurang och åt lunch och sen blev det kanske en timme till för att få middag.

Men det blev fortfarande över 7 timmar. För 25 mil.

Man borde egentligen börja ana oråd när man ser värdinnans dörr. På skylten som hänger på sned står det Welcome.

Då är det fint att ta sig en dusch och slänga sig på sängen. Men när badrummet är rostigt och äckligt, toahinken inte är tömd efter förra gästerna (i ett land där man inte ska slänga papper i toan, ni fattar) och det inte finns varmvatten så förtvivlar man lite. Då hjälper det inte att hon som är värdinna är jättegullig och vill hjälpa till med allt möjligt, då blir man bara smått gråtfärdig och går och lägger sig.

Man tänker att man sover på saken och fattar ett klokt beslut imorgon bitti.

Det som hände i morse var att Hannes när han vaknade stillsamt undrade från sin säng vad det var för svarta maskar som hängde i en klump i hörnet mitt emot hans säng. Och när vi insåg att vårt rum och rummet bredvid delade fönster, dvs man hade bara satt upp en vägg mitt i fönstret och inte tätat emellan = väldigt lyhört, och när ljuset i vårt rum gick ned i styrka för att grannen försökte få upp varmvatten i duschen….ja då började vi söka efter ett annat boende.

Vi förklarade för vår värdinna att vi tyvärr fått ändrade planer (hon var jättebekymrad och undrade om allt var bra eller om det var något fel på rummet – vafan ska man börja? lika bra att hålla tyst), och efter frukost hade vi bokat ett annat boende en timme söderut i La Fortuna.

Så där är vi nu. Inte för att vi vältrar oss i lyx här heller precis, nä rummet har en del att önska, men det finns varmvatten, ett kylskåp, inga husdjur och man kan låsa om sig. Det funkar för mig. Imorgon har vi bokat en natt på lyxresort där dom har varma källor (hela poängen med La Fortuna är att här ligger en aktiv vulkan och den har en tendens att trycka ifrån sig varmvatten som hotellägarna har en tendens att bygga hotell och andra anläggningar kring och givetvis ta FETT betalt för), krokodilfarm, fjärilshus och lite annat. Det kostar fläsk, men bara inträdet på ett av de där ställena med varma källor kostar för oss fyra nästan lika mycket som hotellrummet, så det blir rätt bra ändå.

Vi får väl hyra ut vår lägenhet några helger i vår så vi får in lite deg.

Dag 14, Irazu

All good things must come to an end, och så även vår vistelse hos Lotta och Ricardo. På vår väg norröver stannade vi till vid en utdöd vulkan, Irazú, som man kan köra ända upp på topp. Enligt Rough Guide är Irazú mest känd för att den hade sitt enda utbrott i modern tid den dagen som president John F Kennedy besökte Costa Rica. Ett sammanträffande? I think not, det är en konspiration i underjorden. Eller nåt.

Sjön uppifrån Volcan Irazú

Anyway, fantastiskt cool utsikt över den nedre kratern från utkikspunkten. Galet branta väggar (Oskar sa att om det varit snö på dom hade han inte åkt ner, det säger något om hur brant det var…) Och när vi stod där uppe kom det in en liten dusch från något av molnen som drev runt hela tiden och vi fick oss en liten regnbåge!

Otroligt blåsigt var det iallafall, vilket egentligen var lite läskigt med tanke på kraterbranterna, men dom hade byggt relativt nya och kraftiga barriärer som var omöjliga att missa. En uppgradering från de gamla halvmeterhöga gjutjärnsstaketet, kan man säga…

Kraftiga, höga träribbor (de finns en övre rad också) är det som gäller, vackra ornamenterade 50 cm höga järnstaket är inte så säkert, kan man säga.

När man går från parkeringen till utsiktspunkten går man genom en annan gammal krater som är helt grå och död, det är nog svårt för något att riktigt få fäste där. Ser ut som ett månlandskap, väldigt coolt. Det är lite oklart för mig varför vi valde att ta kort på oss vid den döda grå kratern istället för den fantastiska blå, men jaja, here it goes:

Sen lunch på turistfällerestaurangen på vägen ner och vidare norrut mot Arenal.

Dag 13, Guyabo-monumentet arkeologisk site

Även här i Turrialba-San Antonio-området finns det en del att se. Bland annat finns Guyabo-monumentet, en arkeologisk plats där man tror att människor har bott i en tidsperiod av 2400 år, från 1000 fKr till 1400 eKr och man vet inte riktigt varför livet där plötsligt upphörde.

Iallafall är det en fint restaurerad plats och det är absolut värt ett besök.

Den upphöjda stenhögen i mitten tror man var hövdingens boning, för den ligger vid änden av en bred gata och är mer upphöjd än de andra runda plattformarna.

Dom kunde verkligen bygga också; långa trappor som det ska ta tid att gå uppför så man hinner känna att man är i underläge.

Nu är inte ljusförhållandena de allra bästa i bilden, men det är en lång trappa med djupa trappsteg så det tar en stund att gå uppför. På sidorna finns plattformar där man tror att ”mottagningskommittén” har stått, eller iallafall någon som frågade vem man var, vad man hade för ärende och kanske tog lite betalt för att m

 

an skulle få komma in i staden.

Rakt fram uppför trappan är en lång och väldigt bred gata som leder fram till det man tror var hövdigens hydda. Och det var kanske dit man ville om man hade ett ärende i staden.

Jag kan tänka mig att det finns en poäng i att trappan, gatan och hövdingens plattform alla ligger i linje med bergstoppen i fjärran, och att det skulle ge en extra dos ödmjukhet för de som kom. Vi människor gillar ju att förminska varandra och därigenom känna makt, så varför inte?

Många fina blommor fanns det också för den som tittade, vilket jag gjorde.

En fin förmiddag på monumentet innan det var dags att åka hem.

Jo! En sengångare fick vi också se uppe i ett träd när vi kom på morgonen. Men där kan man lugnt snacka dåliga ljusförhållanden, så det var helt meningslöst att försöka ta en bild. Den får finnas i minnet.

 

 

 

Dag 12, Bad i vattenfall och motivation till att fortsätta äta veganskt

Vi är i San Antonio, norr om Turrialba i östra Costa Rica, och hälsar på Oskars gamla barndomskompis Lotta och hennes familj. Dom bor i ett fantastiskt hus uppe i bergen; ”tillräckligt högt upp för att inte behöva AC och tillräckligt långt ner för att inte behöva värmeelement” som Lotta själv säger. Typ 25 grader om dagarna – även om det just idag var betydligt mer än det.

På vår bucket-list har det stått att vi vill bada i vattenfall. Jag hade sett för mig ett ganska folktätt vattenfall på något turistigt ställe men varit beredd att bita ihop om det och gilla läget, men det behövs nu alltså inte!

För idag, nyårsafton 2018, var dagen då jag för första gången körde fyrhjulsdrift, och det på en i mitt tycke riktigt dålig väg (Oskar cyklade tillsammans med några andra). Men målbilden var klar – Muralla-vattenfallet några kilometer norr om San Antonio.

Adam vid foten av vattenfallet

En brant anmarsch nedför (och mardrömmarna om hur jag skulle komma uppför senare på dagen började direkt), varmt som tusan och så var vi framme vid vattenfallet.

Vi var ett stort gäng som åkte dit; vår familj, barnen i Lottas familj (som vi bor hos just nu och som är märkligt vänliga mot oss mtp att vi kört bort dom från deras rum och dom tvingas sova med sina småsyskon 🙂 ) och så småningom kom grannfamiljen dit också.

Stora skyltar förklarade att man inte får bada direkt där fallet dunsar ner i vattenytan då det är förenat med livsfara. Okej. Men alla tonåringarna och Oskar badade i poolen runt fallet medan jag gick lite längre nedströms och hittade ett något mer stilla ställe att bada på.

Man var dessutom tvungen att mer eller mindre hoppa i där uppe för att komma i vattnet, vilket inte är min grej när det är varmt i vattnet och inte heller min grej när det är runt 20 grader. För det var det. Svinkallt mao.

Men är man där SKA det badas – och dessutom var det 35 grader på vandringen tillbaka, så om man inte badat hade det blivit lite väl svettigt.

Men jag tror att Hannes’ reaktion på vattnet i filmen nedan väl summerar upp hur det kändes 😀

 

Två dopp blev det för mig innan det var dags att ge oss av hemåt igen.

Uppför.

Jag försökte verkligen ta bilder för att illustrera hur brant det var, men det går bara inte. Den skarpögde kan sen en person på stigen i den övre halvan av bilden (det är faktiskt Oskar), och med den positionen jag hade nedanför branten kan man ana att det sluttar en del.

MEN. Jag som är van vid att alltid vara sämst och ha sämst kondition, och när jag försöker anstränga mig med att tex gå uppför branta sluttningar så pirrar det så jobbigt i kroppen och jag blir supertrött på nolltid. Vanligtvis.

Den här gången däremot, efter ett år då jag i stort sett inte ätit några animalier alls, gick det mycket lättare. Och nej, det är inte mina 5 turer till gymmet som gjort skillnaden, det kan det inte ha gjort. Nä jag tänker på det här om att konsumtionen av animalier gör att man får små inflammationer i kroppen hela tiden och att dom aldrig läker eftersom man fortsätter att fylla på med animalier (kolla How not to die och Food Pharmacy tex, två bra böcker späckade med referenser till vetenskapliga artiklar).

Efter ett i stort sett djurfritt år kanske dom här inflammationerna jag haft i min kropp har läkt och gör att min kropp faktiskt mår bättre och jag orkar mer, även om jag inte tränat mer. Ja ja, jag SKA träna mer också, men det här är en början!

Jag säger inte att jag skuttade uppför backen som en kalv på vårbete, men det gick oändligt mycket lättare än vad det någonsin gjort förut – i hela mitt liv, även som barn.

En otroligt stark motivator att fortsätta!

Dessutom har det kött jag ätit här än så länge inte varit något som direkt lockat mig till att äta mer kött heller, så valet är enkelt även på semester. Däremot är det inte så vanligt med havremjölk och såna produkter, men på turistställena (Tamarindo tex) där det är mycket amerikaner kan du hitta alla vanliga produkter plantbaserade. Men här i ”det vanliga livet” där vanliga costaricaner bor är det långt mellan plantalternativen. Å andra sidan har dom gudomlig avokado, så det går rätt bra ändå!

 

 

 

Dag 10, Kolibrier och hängbroar, Selvatura Adventure Park

Det är fint att ha regnkläder, även när man är i Costa Rica. Om man ska ut i REGN-skogen till exempel. Vilket vi skulle idag, och ja vi hade regnkläder som vi fick mycket god användning för. Däremot hade vi inte regnskydd på våra ryggsäckar, och dom är därmed fortfarande blöta så här på kvällen.

Här i området finns det ett ställe som heter Selvatura Adventure Park, och det är ett jättestort ställe där man kan göra allt möjligt som vi turister kommer just upp till Monteverde för att göra; Åka zipline, vandra i regnskog och molnskog, se kolibrier, insekter, fjärilar och ödlor och säkert en massa andra grejer. Men jag gillar inte när en stor aktör gör för mycket business och tar från de små, så vi har spritt våra gracer lite och gjorde ju tex fjärilstur häromdagen på ett mindre ställe. Åka zipline var (tyvärr) inte heller aktuellt, för alla i familjen var inte lika entusiastiska, och om det kostar $50 att åka turen så ska det banne mig till att alla som åker vill.

Men alla ville gå hängbroarna, och dom verkade vara störst och högst i Selvatura Park, så då fick det bli det. I regnet. Bitvis ösregn faktiskt. Vi försökte hänga i presentshopen så länge som möjligt för att vänta ut regnet, men så kontemplerade vi en stund över begreppet REGNskog och tänkte att det kanske var lika bra att ge sig ut.

Först ut var den lilla kolibriparken, där dom hänger ut behållare med sockerlösning som lockar till sig kolibrier för oss turister att fotografera. Jag är inte helt säker på att jag gillar det där med sockerlösning – är det inte meningen att dom ska ha nektaren till något; sockerlösning gör väl ingen kolibri glad (eller någon annan heller för den delen)?

Men med de moraliska aspekterna satta åt sidan var det jättekul att se på de små fåglarna. Och försöka fota dom, för DET var inte det enklaste. Här är resultaten av mina tappra försök:

Jag har ingen aning om vad dom heter ärligt talat, det fanns en affisch som var stor och tydlig men så solblekt att färgerna inte direkt gav någon ledtråd som var till någon hjälp.

Uppe i trädtopparna på hängbroarna är det vackert. Molnskogen driver in och ut och det varierar från klart till fullständig dimma.

Jag hade gärna lagt upp fler bilder här, men internetuppkopplingen är så sjukt dålig just nu så det går inte tyvärr. Kanske en annan dag….