Dag 19, Varmt

Jag antar att det här är rätt tillfälle att dänga i med sol och bad, hur varmt det är och att vi njuter så otroligt mycket. Bilder som den här från förmiddagens bad i turkosa vatten.

Eller den här när Oskar klättrar upp och plockar en kokosnöt i en palm för skojs skull, och som vi ska öppna nu till kvällen, dricka kokosvattnet (blä…) och mumsa på den ljumna kokosen, färsk direkt ur nöten.

Eller en bild på den goda ananassmoothien som jag drack till lunch, eller glassen jag åt i eftermiddags.

Men faktum är att det inte är så bra just nu. Det är så fruktansvärt varmt att jag har problem att existera, än mindre röra mig och absolut inte i solen. Mina sår på tårna ser fina ut, men dom är ganska mumsiga ändå och gillar inte särskilt mycket att gå i skor och absolut inte sand.

Vattnet är nog så turkost och vågorna svallar vackert, men dom svallar så mycket att det är svårt att bada (vi vet nu av erfarenhet att Santa Teresa åker man bara till om man är surfare, i övrigt är det helt värdelöst ur badsynpunkt, men det hade gärna fått stå i guideböckerna så hade vi kunnat åka någon annanstans istället).

Oskar klev på en glasbit idag också. Han hade sandaler på men den gick igenom och gick som tur var att dra ut underifrån, men av det eller något annat har han fått ett sår under huden på nåt vis mitt under trampdynan, så han är också lite vingklippt om fötterna.

Som lök på laxen snubblade Hannes vid poolen nu på kvällen och skrapade sig så illa på båda knäna (på ena knät hade han lyckats skrapa fram blod både frampå och på insidan – hur lyckas man med det? Rullar runt och gnider sig?!) så Oskar fick linka iväg till apoteket och köpa mer klorhexidin, smärtstillande och stooooora plåster. Typ 10×10 cm för att täcka hela – jo, säkert!

Medan han plåstrade om Hannes, som var galet tapper trots att det sved ordentligt, men han pratade på och var på otroligt gott humör förutom i korta sjok då det tydligen brände till mer än annars, gick jag ner i köket och lagade mat. Förlåt, jag haltade ner i köket och lagade mat.

Så nu är frågan vad vi gör imorgon. Adam är väl den som är mest fit for fight oavsett vad det gäller, Hannes har fått badförbud imorgon både i havet och poolen och för hela resan i poolen. Vi har anledning att tro att den inte städas så ofta, och det verkar inte vara så mycket klor i den så det kan nog vara en fin bakteriehärd för ett sår.

Värmen och alla sår gör att vi kanske skulle….gå på ett museum?! Ja! Vara i en luftkonditionerad miljö med gott om sittplatser, borta från sol, bakteriehärdar och hav. Utmaning: Närmaste museum ligger i San José typ, och dit ska vi inte förrän sista dagen.

Jag skjuter på problemen till imorgon – vem vet, det kanske regnar och är 22 grader, och istället sitter jag med en kall öl på verandan och får min beskärda del av reggae från högtalarna i baren på vårt hostel.

Hostel La Posada, där vi, en familj till och för övrigt enbart 25-åriga surferdudes av varierande nationaliteter bor.

Men det är rätt fint faktiskt; enkelt men rent och fräscht, med hängmattor utanför rummen. I en av dom ligger Adam och ser på youtube-klipp medan jag sitter bredvid och diggar(?) reggae (har på två dar fått min kvot för ett helt liv och mer än det) och Oskar och Hannes ligger inne på vår säng och ser på Pirates of the Caribbean.

Livet, folkens!

Dag 18, Himmel eller helvete?

Det beror helt på hur man tycker att det är att vistas i närmare 40 grader. Jag tycker det är lite jobbigt måste jag säga. Ja jag vet, inte klaga och allt det där, men det ÄR jobbigt när det är över 35 grader. Vi är i Santa Teresa, vid Nicoyas sydligare stränder, och här stannar vi tills vi åker hem.

Vi hade världens flax när vi skulle på färjan i morse; färjan som går från ”fastlandet” Puntarenas ut till södra delen på halvön Nicoya, och som om man fångar den kan spara rätt mycket tid på tradiga vägar. Och eftersom vi var ”i närheten”, dvs en timme bort, så tänkte vi hinna den. Vi kom till färjelägret halv nio, alldeles för sent, och fick veta att båten var full men att vi skulle stå kvar i kön så var vi garanterat med på nästa. Om två timmar.

Svensk som man är så fogar man sig, tänker att det finns en ordning och står med bilen i kön. Kön som bil för bil faktiskt går framåt, om än provocerande sakta. En man med walkie-talkie som verkar vara en som bestämmer vem som får åka med och inte släpper igenom en bil här och en bil där när det rasslar i hans walkie-talkie. Jag antar att dom stuvar lite på båten och försöker knô in så många som möjligt och därför blir det lite plock på slutet.

Och vi hade tur!! Som SISTA bil fick vi åka på. SKYNDA SKYNDA!! ropade dom och hade säkert jätteroligt åt mig när jag sprang in till biljettkassan och köpte biljetter så vi skulle kunna köra på (man fick inte köpa biljetter förrän man fått en orange laminerad lapp av walkie-talkie-mannen, iallafall inte om man hade bil).

Fem i nio rullade vi på färjan, dom slog upp baklämmen och så drog vi!

Tambor II, och vi kom med!!!

Väl framme på andra sidan höll vi på att tuppa av pga värmen, så några cacher nära färjelägret och ett bad tänkte vi oss. Men stranden var inte så fin och jag skar mig rätt illa i tre tår på en trädstam som låg i vattnet så det blev inte riktigt som planerat. Några meningslösa cacher hittade vi iallafall men dom var inte värda besväret enligt min mening.

Och nu är klockan snart halv tio på kvällen och det är ca 30 grader varmt ute, men nu går det att existera iallafall.

Lite problematiskt vad vi ska göra här om dagarna, för det var väldigt starka vågor och rätt strömt när tidvattnet kom upp, men samtidigt kan man inte vara i poolen för den är alldeles för varm…Det finns djungler att vandra i här, men vandra i 40 grader? Nja, tveksamt om jag klarar det.

Så vi får se vad det blir. Eller om det plötsligt kommer en köldknäpp kanske, det hade väl varit på tiden?!

Dag 6, Playa Danta vid plastiga Las Catalinas

Det börjar bli en dyr resa det här; två cyklop och en snorkel har vi tappat och förorenat havet med. Idag var det dags för cyklop nr 2 att bli tappat, men vi införskaffar inget nytt eftersom det är sista dagen vid kusten på ett tag.

Playa Tamarindo fick klara sig utan oss idag med (eller TamaGringo som vår servitris sa på kvällen att det kallas…how fitting, det är ju typ bara amerikaner här) och vi drog norrut.

Nä vi tog den kära bilen (man får ju en annan relation till något som varit en livräddare för bara ett kort tag sen…) och drog norrut till Playa Danta. Och nej det var inte mitt förslag, trots att en av områdets få cacher ligger här, jag hade tvärtom fimpat den cachen mentalt eftersom det var snack om bom och grejer.

Det var ingen bom alls, men lite av ett byggprojekt. Las Catalinas visade sig vara en väldigt söt, bilfri (!) liten by. Barnen sa att husen såg ut som kulisser för en filminspelning, och nog låg det något i det. Alla som såg ut att vara Costa Ricaner hade likadana skjortor som det stod Las Catalinas TM på. Dom har alltså sökt TradeMark på en hel by….och byn hade bara turister, en affär (där ett paket med 6 ostskivor kostade ca 90 SEK…) och väldigt….tillrättalagd.

Men vad bryr vi oss – det är ju stranden som räknas, och det här var i mitt tycke bästa stranden hittills. Stora träd som gav skugga, sköna vågor att ligga och skvalpa i, ingen sandblästring och ingen sand i maten.

Min utsikt större delen av dagen

Ingen idé att plåga läsare med fler bilder av stränder, och själv satt jag en stor del av dagen under trädet och lekte med kameran och olika filter:

Mittenbilden utan filter, resten med Sepia, Old Photo och andra. Mer om det senare!
Posören

Det är inte mobilkamera alltså, utan min Panasonic Lumix (som för kamerafetischisterna och förståsigpåarna är att likställa med en mobilkamera eftersom den inte har löstagbara objektiv) och det går inte att blunda för att det fortfarande är mycket bättre bildkvalitet i den än i mobilkameran.

Efter en heldag på stranden tänkte vi gå en tur upp på en topp. I 35 graders värme. Det var så blåsigt så det var en helt okej idé ända tills vi kom ur skogens skugga och var i gassande sol och vindstilla. Då fick jag spunk (som jag alltid får när det är alldeles för varmt) så vi fick gå ner på andra stranden och ta ett mellandopp istället. Stackars oss.

Men skam den som ger sig. Nybadad och nysvalkad och med något lägre temperaturer (säkert nedåt 30 vid det här laget) gjorde vi ett nytt försök till toppbestigning. Och vilken topptur sen – enligt skyltarna var gångvägen 300 m och toppen var kanske hiskeliga 60 möh. Det kändes högre när man var där uppe och såg ner, men det var inga tusentals meter iallafall, det kan vi vara överens om.

På vägen hem fick vi några kloka bibelord med oss som fick oss att skratta högt – det bor en kristen person med en stor portion humor här i trakten, men mer om det sen!

Dag 5, Julaftonsmorgon

Vrålaporna håller liv i natten, man behöver inte känna sig ensam…

Vi vaknar tidigt (inte så konstigt när vi somnar senast 20:30) så vi är garanterat först på frukosten. Det är en enkel frukost som lagas på beställning från menyn, och avnjuts vid poolen förstås medan lastbilarna susar förbi ute på gatan.

Och idag är det julafton. Undrar om det blir tomteshow på stranden. I think not.

Julfeelingen är total; barnen har tomteluvor eftersom det är lite svalt nu på morgonen, bara 26 grader. Dom åker eventuellt av sen.

 

Dag 4, En kort tur runt Playa Minas, och TACK för 4WD!

Eftersom det inte gick att ligga på stranden (because 32 grader varmt) och inte heller bada pga de höga vågorna och starka strömmarna gick vi en tur istället. Det skulle ligga en annan strand på andra sidan udden, kanske hade den andra vindförhållanden? Och kanske en bra idé att gå en liten tur i skogen i värmen eftersom det skuggar där och blåser lika mycket som på stranden? Väl?

Det visade sig vara en god idé att gå en sväng. Så fort vi kom in i skuggan kändes det som att livet återvände. Eller iallafall när vinden fläktade; de sekunder det var vindstilla var det smått outhärdligt.

Fint att komma upp på höjden lite och se ”vår strand” Playa Minas uppifrån.

Pelikaner susade över våra huvuden emellanåt, men tyvärr fick vi inte se dom snappa fisk ur vattnet.

Väl över på andra sidan (det var bara några hundra meter att gå) kunde vi konstatera att nog var stranden öde, men vågorna och vinden var lika höga som på Playa Minas, dvs livsfara och sandblästring i en god mix.

Oskar hittade en kokosnöt på stranden som han krossade men tyvärr var den rutten inuti. Och rutten kokos luktar visst inte så gott enligt dom som har luktsinne – alla handikapp är inte dåliga alltid, kan vara bra att inte ha så mycket luktsinne ibland 😀

När vi var tillbaka igen var det i stort sett dags för lunch, men det bästa alternativet för att undvika sand i maten var att sitta i bilen och äta, och då tänkte vi att vi skulle åka till en annan strand istället, bara en 6-7 kilometer bort. Men för att passa på och vara sådär lagom svenskt vardagsedge tänkte vi att vi skulle ta en annan väg den här gången – vi har ju trots allt en bil med fyrhjulsdrift!

Och det var jag väldigt glad för.

Det går inte att med bilder visa hur det såg ut, det blir bara inte bra, men väldigt förenklat kan man säga att om vi hade haft en Saloon Car hade vi varit kvar där fortfarande. Djupa raviner i vägen (alltså DJUPA, mamma), bitvis väldigt smala kanter att köra på och ibland ingen väg alls. Ganska läskigt faktiskt.

MEN det fanns några ljuspunkter; Vi mötte folk lite då och då, så det betydde ju att det gick att komma ut någonstans, och det har varit torrt länge, dvs minimal/obefintlig risk att fastna i lera, och även ravinerna var rätt slipade vilket betydde att många har kört där sedan det senast regnade. En annan ljuspunkt var att vi var i bilen med AC och inte utanför där det var +36 grader. Nytt värmerekord för mig.

Och vi hade en chaufför (Oskar) som gärna vill köra lite off road, så….varsågod.

Vart tog vägen vägen? Det som inte syns så bra på bilden är att efter stenröset (=vägen) är det direkt uppåt, dvs det här är ett djupt dike där vägen en gång var

Så dom där kilometrarna tog en stund. Men vi kom fram. Oh the joy över asfalterad väg!

Tacolunch på Playa Grande hos det lilla Taco Star-ståndet, be snällt om att få cachen som skulle finnas där inne, damma av den (”At your own risk” sa hon när hon gav den till oss) och logga. Och sen ner till stranden som hade perfekt lugna vågor så alla kunde kroppssurfa, bada, vågsurfa och vad man nu hade lust med.

Asfaltsväg hem igen sen…

Dag 4, Sköldpaddespan

Det är fortfarande blåsigt, så planen idag var att hitta en strand där det var lite lugnare. Dvs ingen sandblästring av huden och inga barn som drunknar i vågorna, en bra dag helt enkelt.

Internet var behjälpligt med tips om en vik uppe nordost om Tamarindo som verkade bra, lagom avlägset – kanske till och med enslig så vi kunde få ett nakenbad?!

Well, även om stranden var enslig så var det fler än vi som hittade dit. En sköldpadda bland annat som hittat hem till sin strand igen och skulle lägga ägg!!

Stor uppståndelse, alla 10 som var på stranden rusade dit för att kolla (och ja vi höll oss på respektfullt avstånd, det ingjuter respekt även hos barn när en sån här uråldrig varelse kryper upp ur vattnet). För de flesta var det lite nyhetens behag och dom tröttnade fort på att följa hennes långsamma färd upp mot den perfekta äggplatsen. Eller ja, en äggplats iallafall.

Själv kunde jag inte slita mig; slow-reality-TV när den är som bäst. Fast på riktigt. Det är så häftigt; här följer hon någon slags inre kompass som tar henne tillbaka till den strand där hon själv kläcktes en gång och kryper upp, gräver en grop med baklabbarna, lägger ägg och täcker över gropen och så ner i vattnet igen. Som den mest självkara sak i världen. Och det är det nog för henne också.

Sen ner i vattnet igen och bort på nolltid. De andra hade tänkt vara i vattnet när hon kom ner och kanske se henne försvinna under vattnet, men hon var så snabb när hon väl kom i så dom hade inte en chans.

Barnen hade förresten redan gått upp vid det laget för att det blåste så mycket så det var läskigt att vara i vågorna. Så så gick det med planen att komma till en lugnare vik…men vad gör väl det när vi fick se äggläggningen?!

Vi hade dessutom tänkt boka en sköldpaddetur själva för en styva $45 per person (vad gör man inte för att få se dom?), men dom turerna är på natten (vi gjorde en sån i Tortuguero sist vi var här) och man trängs 10 pers runt ”sin” sköldpadda i sällskap med en guide och naturligtvis får man inte ta kort eftersom blixten skrämmer henne, då det här var på alla sätt mycket mycket bättre.

 

 

Dag 3, På stranden i Tamarindo

Eftersom alla somnade typ 20:00 eller tidigare igår kväll var vi ett piggt gäng som var klarvakna vid femtiden i morse. Så jo nog är vi lite jetlaggade ändå, även om jag inte vill tro det. Det blåste enormt mycket hela natten också, så man har ju legat vaken i omgångar och filosoferat lite och undrat om det är en fågel som skriker eller ett extremt rostigt gångjärn som gnekar.

Men jag gick på en GC-promenad söderut medan de andra tog dagens första (och enda, men det visste vi inte då) bad i havet. Det var dryga tre kilometer mellan vår plats på stranden och cachen – en perfekt promenad vid halv nio på förmiddagen. Lite blåsigt fortfarande men det är ju bara skönt! Eller?

Vägen dit gick jag på vägar innanför stranden för att spara på krafterna. Jag är lite klen när det gäller värme så bäst att inte förta sig. Det gick hur bra som helst. Vägen tillbaka efter väl förrättat värv var det lite värre med. Då tänkte jag nämligen att jag skulle gå strandvägen bara-för-att. Ingen bra idé när det blåser jag vet inte hur många sekundmeter.

Turen var knappa 7 km, inte jättelångt mao, men jag var helt slut när jag kom tillbaka; sandblästrad och vindpinad i största allmänhet. Då var de andra precis på väg upp från vattnet och skulle gå och köpa nytt cyklop och så var dagen vid stranden över.

Men inte dagen i vattnet. Så här ser det ut 4 timmar senare:

Inga sorger här inte!